Kapitlet 5

Personalchefen hette Gustav Karlsson. Han hade en grå linnerock och blå slips med röda ränder på sig. Ansiktet var triangelformat, håret bakåtkammat och näsan bred, men ögonen pytte små. Gustav hade arbetat på Regulator sen han gick ut Tekniska Högskolan i mitten av femtiotalet. 

   På väggen bakom stolen vid skrivbordet hängde det ett fotografi av Jasmine. Gustavs dotter. Bredvid fotografiet, på en liten hylla stod det ett par keramikfigurer. Det var en gubbe och en gumma. Gumman hade vita prickar på klänningen och gubben vita ränder på byxorna.    Sam var nervös. Han trodde att personalchefen skulle förstå att han hade problem.        

   Känslan av instängdhet hade övergått i en metamorfos. Det var allvarligt och han kände en konstig lukt. Det kom ifrån underlivet och de luktade råttlik, även när han tvättat sig och bytt kalsonger.  De gjorde Sam varje dag, men Anna tyckte att han överdrev. Hon menade att han led av renlighetsfobi. Ett par gånger i veckan räckte det med att byta trosor tyckte hon. 

   Han gav personalchefen kuvert med tjänstgöringsintyg. Sen satte han sig på stolen som stod framför skrivbordet. Gustav pockande ur pappren, bläddrade och tog upp en kulspetspenna med blå hatt ur skrivbordslådan. 

- Jag brukar inte gå igenom intygen tillsammans med de som söker arbete, men idag har jag gott om tid. Då kan jag fråga om det är några oklarheter, sa han. 

- Det översta intyget är en dålig kopia, sa Sam och drog efter andan. 

Gustav tog på sig sina glasögon och granskade texten. På den översta raden stod det när Sam börjat sitt första arbete efter folkskolan och på den under när han slutat. Den var undertecknat av ”Andersson rör AB”. Ett år stod han ut. Det var på egen begäran som han slutade, men han hade fått sparken. Han var orolig att personalchefen också skulle märka detta. 

- Ett år på rörmokeri? 

- Jag arbetade mest på lagret, men ibland fick jag följa med ut på byggena. Det har jag haft nytta av. Jag vet hur man rensar ett avlopp. 

- Det är kanske inget drömjobb, men nu för tiden tjänar rörmokarna bra. 

- Jag lärde mig hur man lägger avlopp, men idag är det mycket enkelt. 

- Jag vet. Plasten har gjort entré. 

- För det mesta var jag på lagret. Man ville att jag skulle utbilda mig, men det ville inte jag. 

- Varför ville du inte det?   Han tänkte berätta sanningen, men hejdade sig. Arbetet på lagret hade varit självsmörjande. För det mesta satt han på toaletten. På måndagarna var han i regel sjuk. 

   Chefen hete Karl-Erik Andersson, men Sam kallade honom Grisen.   Det berodde inte på att han var såg ut som en gris. Inte eller berodde det på att han i detalj berättade för de nyanställda hur ett klassiskt stopp i avloppet såg ut hemma hos folk. Det berodde helt enkelt på att han hela dagarna gick omkring och fes.

53.

De var inte firandet i sig som irriterade Sam. Det var att han aldrig bad om ursäkt. Han upplevde det som en förolämpning och han kände han sig kränkt.  

   En gång ville Sam vara ledig. Det var på en fredag. Kompisen, som hette Sture skulle hämta honom i en vit MG. Den hade han lånat av sin polare som körde rally. Sam sa till Grisen att han skulle åka till sin far och hälsa på honom och det var sant.    Som lockbete hade Sam lovat Sture gratis inträde till det så kallade Kanonloppet. Ett lopp som kördes på den plats där pappan stannat kvar efter den tredje skilsmässan. 
   Sture var en helt vansinnig bilförare. Ryktet om hans framfart hade spritt sig ända till Skara. Men innan de kom till Nossebro krånglade bilen. "Det är inte mycket vi kan göra åt saken", hade han sagt när han skruvat isär förgasaren. I stället för att åka ytterligare 30 mil stannade de till i Vara, men Sam anade att motorstoppet var planerat. 
   Det verkade så eftersom man i Vara den här dagen firade realen och bakom detta lömska tilltag fanns det ett skäl.    Sanningen var den att Sture inte ville se Kanonloppet. Han ville heller köra omkring i sportbilen och bli beundrade av realskorna och känna sig som en "Moviestars" i Harpos version. Han brydde sig inte ens om att fjädrarna var lånta.    Förblindad av manlig fåfänga tyckte Sam det var också. Han var som sagt också bra på att ljuga, men vad han inte visste om var att chefens son firade realen i Vara. På huvudgatan hade sonen vänt sig om flera gånger för att räkan hur många små söta flickor som förtjust fnittrade när den vita sportbilen passerade förbi och naturligtvis väckte det ont blod.  
   På måndag morgon klev Sam in på kontoret. Han hade blivit inkallad av Karl-Erik. Han sa kort och gott: "Du kan sluta i morgon!". Sam hade stirrat på honom med öppen mun, men tros att den var öppen kunde han inte få fram ett enda ljud. Karl-Erik sa då: "Förstår du inte svenska. Du kan sluta i morgon!".  
   Det hade inte hjälpt om han berättat sanningen. Ingen skulle tro honom. Det skulle han göra vid ett lämpligare tillfälle, men då var motivet ädelt. Då levde inte Karl-Erik när det hände, men sonen skulle få veta att den "spark" han fått av hans far på grund av skvaller var en lyckospark. 
   Med andra ord ingen behövde känna skuld. Några månader senare hälsade Sam på sina gamla arbetskamrater. Han ville berätta att han skulle gå till sjöss. När Grisen "råkat" komma förbi och hörde detta sa han hånfullt: "Du måste komma över Atlanten först" och så släppte han en fis, men då förstod han att det var en lyckofis. 
   Gustav satte fingertopparna på pappershögen och gungade med stolen. 
- Jag kommer inte ihåg varför jag slutade, men jag var sexton år och det var längesen, sa han. Sam längtade inte efter ett ”riktigt” jobb, men det kunde han inte berätta. Han orkade inte längre med trycket. Annas tjat ekade i huvudet, men någon lagerarbetare de hade han i alla fall inte tänkt bli, men det var värt ett försök. Det värsta med Anderssons rör AB var trots allt inte Grisen. De var den förbannade klockan. Den stod stilla och den förvandlade en minut till en hel timma och en timma blev en hel dag.

***

Gustav snurrade pennan i handen och la det översta intyget åt sidan. Nästa papper hade en svart kil i en rund cirkel som logotyp. Under kilen stod det: ”ERUPLAST”.

54.

- ERUPLAST vad är det för ett företag? 
- De tillverkade glasfiberarmeradplast. 
- Det var inte heller så länge du jobbade där. Bara ett halvår. 
- Företaget skulle flytta och jag väntade på en båt, men jag lärde mig hur man tillverkar biltvättskåp och GT-stolar. 
- Vi har egen tillverkning. Jag vet inte om du känner till våra produkter. Det är vi som gör små apparater som reglerar värmen i alla hus och byggnader. Vi har rationaliserat bort en del underleverantörer så nu gör vi det mesta själva.  Sam fick ett nytt arbete direkt efter att han slutat på Anderssons rör AB. Det var Sture som ordnade en tillfällig anställning på ERUPLAST åt honom. Företaget låg i Göteborg och ett stenkast från sjömansförmedlingen. 
   Chefen var snaggad, en man i trettioårsåldern. Han hade en grön Jaguar.  På företaget arbetade också en kvinna som hete Jessica. Hon var blond och ögonen var bruna. Håret räckte ner till axlarna och ansikte var hjärtformat. Läpparna var lika fylliga. Hon hade alltid kort kjol. Det påstods att hon hade varit Luciakandidat i Alingsås och därför var hon i mångas mäns ögon en liten läckerbit. 
   En kväll hade de åkte hem till Jessika. Huset där hon bodde låg vid Alströmervägen med utsikt över Kungsgatan. Det var ett tvåvåningshus i trä och på brevinkasten stod det ”Andersson”.    När Sam kackat på dörren halade Sture fram en flaska Renat ur innerfickan. 
- Får vi låna några glas och sockerdricka? var Stures fråga när hon öppnande dörren.  Hon blev mållös, men då Sam log mot henne sa hon utan tveka: 
- Kom in!  
   Jessika hade en etta med kokvrå. Lägenheten var spartanskt inredd. I vardagsrummet fanns det ett mahognybord, en smal säng med ett rödblommigt överkast. En grön soffa med bruna ränder stod vid ytterväggen.  I taket hängde det en gulbrun lampa med sex lampkupor. Den var från 1920-talet och på radion spelades ”As tear go bay”.   Efter ett par ordentliga groggar somnande Sture medan kärleksparet intresserade sig enbart för varandra. För säkerhetskull släkte Sam taklampan, men de brydde sig inte om ljuset som lyste ifrån kokvrån. 
   Han hade fått utlösning efter bara några minuter, men han var skyddad. Det var inte så konstigt som det kan låta. Sam var skiträdd. En gång hade kondomen glidit av och tanken på att då behöva ta ansvar för ett litet barn var värre än att hamna i fängelse.  
   Frågan om abort var inte något som debatterades på den tiden. Sam var inte emot en sådan lösning, men i slutändan var det kvinna som bestämde. Frivillighet var "a" och "o", men hur motparten uppfattade honom är en annan fråga. Om han berättade sin inställning för kompisarna skulle de troligtvis se med förakt på hans försiktighets åtgärder. Nästa dag hade Jessica sjukskrivit sig. Chefen var inte heller där. Därför bad Sam Sture om en tjänst. De skulle åka hem till henne på eftermiddagen. Han ville hör hur hon mådde. Vid centralstationen köpte han också ett par röda rosor.

55.

När de kom till Alströmervägen stod det en grön Jaguar utanför bostaden. Sam kom inte ihåg vad chefen hade för bilnummer, men den gröna färgen var inte helt olik den som chefen hade på sin bil.  Han var så upptagen med vad han skulle säga till Jessica att han inte förstod varför Sture såg så konstig ut. Det var som han svalt ett helt äpple. När han tänkte säga det han måste säga till en kompis var det för sent. Sam var redan inne i trapphuset. 
   När Jessika öppnade dörren hade hon ett genomskinligt svart nattlinne på sig. Linnet var urringat och ett par svart nätstrumpor prydde de välsvarvade benen. Pricken över i var ett rött hårband.  Sam hade i "Pinup" sett många lättklädda kvinnor, men det här var något alldeles extra. Därför fick han en dubbelchock när han också såg ett par blankpolerade skor på golvet i hallen. De såg precis ut som dem han sett på kontoret när han hämtat tidrapporten hos chefen. 
- Kan jag komma in eller? frågade Sam. 
- Nej, tyvärr jag är sjuk!  Det kändes som om hon stuckit en kniv i ryggen på honom. Nu blev han lika besviken som första gången han fick slut med en flicka. Den gången hade han cyklade han ut i skogen och skrikigt så högt han orkade. Han skrek därför att smärtan över att bli lämnad var outhärdlig. Det var som om de kvinnor som svek honom ristade djupa sår i själen, så djupa att de aldrig skulle läka. Orden ”du är en skit som ingen ville ha” stod det graverat i pannan på honom långt efteråt.  
   Det skulle dröja mycket länge innan han förstod att när någon gör honom illa då händer det något fantastiskt. Misslyckanden blir då till en lyckospark rakt in i framtiden. Problemet var som sagt att han under sin uppväxt blev så blockerad att han inte kunde tänka klart. De svarta tankarna om sin egen värdelöshet tog överhanden.  
   Gustav stoppade ner pennan i fickan och la ett nytt papper på skrivbordet. På intyget framför honom stod det: ”JOHNSON LINE”. 
- Ett år som lagerarbetare, fem månader som plastarbetare. Det är inte mycket, men du har fler jobb ser jag, sa personalchefen. Jag har alltid drömt om att få se världen. Det måste ha varit spännande att ha varit sjöman?    Därefter plockade han upp pennan ur fickan igen, placerade den mellan långfingret och pekfingret och sa: 
- Berätta något du varit med om.  Sam var van vid att man ville att han skulle berätta något om livet ombord på ett skepp, men när han gjorde det verkade de flesta måttligt intresserade. 
- Har du varit på Hawaii? Vänta lite här står det 1967. Var inte det när kronprinsen gjorde sin resa med Älv­snabben?
 - Ja! 
- Är det sant det som man säger om honom? 
- Jag vet inte.  
   Sam svar var märkligt. Hemma hade han en bild på Älvsnabben i sitt fotoalbum. De hade möts mitt ute på Stilla Havet. Tidsmässigt låg Sams båt en vecka efter minfartyget, men han ville inte berätta vad han hört om kronprinsen. Egentligen visste han inget,,men några prostituerade i hamnkvarteren hade identifierat någon som liknade Carl Gustaf, men om han följt med dem upp på rummet eller inte det var osäkert.

56.

På en bar i Sydamerika hade ägaren hängt upp ett mössband med texten "Älvsnabben" över disken. Sam hade frågat vem som lämnat kvar en så fin trofé. Han sa då några ord på spanska som Sam uppfattade som "bakrco" och "sueco". Av den beskrivningen drog han slutsatsen att en grupp sjömän varit där från minsveparen han set på havet tidigare, men det var allt. 
   Livet ombord hade varit som att bo på ett flytande alkoholisthem. Flickan i Havanna med sin röda ros var en hora som spred gonorré. Sjömansyrket hade inte heller gjort honom gladare utan tvärtom att se världen gjorde honom nedstämd.  
   I Karibiska havet ville han hoppa över bord och dö, men när han stod vid relingen och såg ner i det mörkblå vattnet kände han hur hajarna skulle slita honom i stycken. Han ville inte spårlöst försvinna. Först måste han göra något fantastiskt. Något enormt som alla skulle imponeras av.  Han skulle med egna ord beskriva hur det känns att inte vara något. Han ville bli författare, men han sa det inte öppet. Om han berättade det för personalchefen kunde det låta som skryt och ingen skulle tro på honom. "Hur skulle han kunna bli något som inte ens kunde prata ren svenska?" Det var patetiskt tycket han. Däremot ville han berätta för personalchefen hur det var när han kom i land. Hur han gick mil efter mil. Oftast var det på nätterna. Det var då han förstod att han måste skaffa sig kunskaper om verkligheten, men glömde samtidigt bort den malande tanken om ett självmord. 
   Det som fick Sam att förstå vad han höll på med var några ord i en bok. Författaren ansåg att självmordet var en flykt från verklighet och "...en otillåten reservutgång". Det var med andra ord något som man behöver för att stå ut med eländet. Innerst inne visste Sam att han aldrig skulle våga gör det. Sam var rädd för döden. Han var med tre ord en; feg djävla råtta. Det hade i alla fall en narkotikapåverkade och tvångsintagen patient skrikigt åt Sams på intaget till psyket.        Psykologen trodde inte sina öron när Sam berättade att han proppat i sig tretton stycken tablett mot mensvärk samtidigt som han svalt tretton "Leo kol". Det var Sams smala lycka. Då slippa han stanna kvar och det var ingen merit att ha om han skulle söka arbete.  
   Historien var mycket pinsam. Därför ville han absolut inte berätta den för en vilt främmande människa, men om han lyckades bli något skulle han skriva en bok med titel "Jag en feg djävla råtta!".

   Sam trodde tillslut att Gustav märkte att han varit frånvarande och därför sa han: 
- Det var så mycket som hände så jag kommer inte ihåg allt, och så rättade han på ryggen, kliade sig i knävecket och lutade sig bakåt. Han satt ofta så. Därför somnande ena benet efter ett tag. Det berodde inte på lågt blodtryck eller som Anna sa. "Det var psykiskt!". Det berodde på en märklig sittställning som i värsta fall kunde sluta med att han hamnade på golvet.  
   Sam hade skämta med Anna och sagt att fallet i så fall inte var så högt. Han befann sig redan längst ner.

***

Gustav gick fram till hyllan och lyfte ner keramikfigurerna. 
- De figurerna här har min dotter gjort. Är de inte fina? 
-Vad tycker du som är konstnärligt lagd, sa han och fingrade på gumman. 
   Sam såg att Jasmin hade ett triangelformat ansikte som sin far, men stora runda ögon. Det kunde han inte förstå. Hon borde också ha små runda. 
- Ja, dom är fina. 
- Varför arbetar du inte som konstnär?  
   Sam hade ofta funderat över den frågan. Det var svårt att förklara varför, men istället för att arbeta med skapandet läste han en massa böcker och antecknade allt som han tyckte var intressant. Det var på kvällarna som han arbetat som cirkelledaren.

57.

- Det går inte att leva på konsten, svarade Sam. 
   Intyget från åren som keramiker låg på skrivbordet. 
- Konstnärer har det svårt ekonomiskt. Det är ett fåtal som blir kända, sa han.  Sam hade fått ett erbjudande. Det var en ateljé på Fjällgatan som var ledig, men han tackade nej. Vad få inte förstod var att Sam, trots det behagliga yttre inte kunde skapa under press. Blev han pressade fick han ofta raseriutbrott vilket tydde på att han hade en psykisk åkomma.     Erbjudandet innebar också att det skulle bli arbete från morgon till kväll om hyran och skulderna skulle betalas. Det trycket klarade han inte av.  Med åren skulle syndromet utvecklas och gälla även allt annat arbete. Anna förstod inget. Hon trodde att han bara var lat. Därför ville Sam bevisa att det inte var något fel på honom. Han var minsann inte sämre än någon annan. 
- Men som konstnär bestämmer du i alla fall dina egna arbetstider och du kan göra något som du vill arbeta med, sa Gustav. Sam kunde inte säga som det var. Han ville inte längre var en ”parasit”. Varför skulle han inte ha råd med en modern lägenhet, med wc och bad. Samhället hade förändrats. 
   I sin svarta dagbok hade han skrivet ner de tankar som malde inom honom från morgon till kväll. ”Du måste ha ett riktigt arbete”, sa en röst inom honom. För att slippa dessa tankar gick han ibland upp klockan sex på morgonen, men då orkade han inte läsa. Det berodde på att han kom hem sent.  Kurserna slutade klockan tio och han var sällan hemma före klockan elva. Då brukade han dricka te och somna gjorde han inte förrän klockan ett eller två på natten. 
   En förmiddag hade Annas kurskamrat ifrån socialhögskolan ringt. 
- Hej det är Boel! Anna säger att hon glömt enkäten som vi ska redovisa idag hemma. Den ligger i köket. Vill du vara snäll och läsa upp det vi skrivit där? frågade hon. 
   Sam stirrade på klockan. Den var halv tio. När han kom ut i köket kunde han inte förstå varför Anna inte själv ringt. Enkäten låg på bordet och han började läsa. När han läst färdigt sa Boel: 
- Tack, nu kan du gå och lägg dig igen!  Sam hade blivit så förbannad att han knölade ihop pappret och kastade det på golvet. Sen hämtade han ett vitt kuvert och skrev med bläck ”Till den som vill läsa”. Därefter tände han ett rött stearinljus och droppade stearinet på framsidan. Det skulle se ut som blod.   Tillslut satte han sig ner och skrev ett brev till Anna. Det började med orden:

”Jag har ett enda behov. Behovet av nyttigt arbete ” och det fortsatte i samma stil: ”Så här känns det. Det jag håller på med är både löjligt och naivt. ”Ta ett rejält arbete” (helst kroppsarbete) så kan jag åtminstone försörja mig, då slipper jag hålla på med min löjliga hobbys.”

   Sam hade svårt att se skillnaden mellan honom och den asociala människan och han frågade sig därför:

”Vad skiljer mig från parasiten? Jag har varit lagerarbetare i ett år, plastarbetare i ett halvår och jag var till sjös under en två år. I fyra och ett halvt år har jag gått upp klockan sex – sju på morgonen. Jag arbetar femton timmar i veckan inom ett studieförbundet. Hyran är på två hundra kronor i månaden. Jag lever på mitt eget arbete! Varför känner jag mig ändå som en parasit?”

58.

  När han var klar stoppa han brevet i kuvertet och la det på bordet. Sen åkte han till jobbet. På kvällen när han kom hem hade Anna läst det han skrivit. Ögonen var röda av tårar och hon skrek: 
- Du är inte klok, att du kan var så grym och skrämma mig på det här viset!  Han förstod att han varit dum, men konstigt nog fick ändå en känsla av att hon spelade teater. "Trodde hon verkligen att jag skulle begå självmord?" Sam blev så skuldtyngd av det han gjort att han glömde bort att försvara sig och berättade varför han skrivit brevet. 
   Personalchefen placerade intyget i högen och sa:
 - Vi har behov av cirkelledare på företaget. Arbetarna vill vidareutveckla sig, men vi får se. 
   Sam hade nu sjunkit så långt ner att huvudet knappt syntes över skrivbordsskivan. Därför rättade han på sig, men fick en förnimmelse av att NÅGOT fanns i rummet. Känsla var avgrundsdjup. Den gick inte att beskriva med ord. Därför blev han rädd, sjönk ner igen och tänkte att nu kanske NÅGOT skulle visa sig. 
- Jag kan arbeta med vad som helst, sa han och stirrade på personalchefen. 
   Gustav tog fram en plastficka ur byrålådan. 
- Jag ser visserligen att du haft fler jobb, men de här får räcka. 
- Det är några sommarjobb som jag var tvungen att ha när jag arbetade som cirkelledare. Kurserna började inte förrän i september och de slutade i maj. 
- Vårdare, kontorist, reseledare åt feriebarn och plantsättare i skogen, även dörrvakt ser jag. Du har alltså haft tio olika arbeten under en period av tretton år? 
- I år har jag även renoverat en sommarstuga så då blir det elva, men det jobbet finns inte med bland intygen. Det var mina svärföräldrars sommarhus som jag reparerade. 
- Elva arbeten under tretton år. Förr kallade vi en sådan som du för Hopp Jerka. Jag tycker att man ska provar olika arbeten, sa han och kliade sig på hakan. Sen skrev han överst på en lapp ”Till Sam, svar måndag!” och klistrade fast det utanpå plastfickan. 
- Problemet är att vi ska göra stora rationaliseringar och omstruktureringar på företaget så det finns risk för uppsägningar, men på lagret finns det alltid jobb, sa Gustav tillslut och stoppade ner intygen i byrålådan.

59.