Kapitel 12

Gladan ville trots mina "våldsamma" protester fortsätta färden tillbaka i förgängelsens spår. Vi flög återigen över skogar, hustak, gårdar och vi passerade hundratals kyrktorn. På en plats såg jag några platta berg. Det var diabasplatåbergen Billingen, Mösseberg och Ålleberg.

   När vi passerat urtidsjättarna kom vi till Skövde. Där fanns det ett nybyggt bostadsområde med flerfamiljs hus i tre våningar. Området låg en kilometer från centrum. Uppifrån såg jag även en lekplats.

    Där hade jag en gång slagit en pojke i huvudet med en spade. Han bråkade med en liten flicka som satt i sandlådan. Alltsammans bildade en triangel som pekade bort mot vägen till Fagra.

    Tillslut, det var efter att vi passerat Falköping såg jag en ung man på en nästan helt kromad motorcykel. Det var jag som kom åkande på min Triumph. Tanken var röd, men jag var svartklädd.

    På överkroppen hade jag en amerikansk polisjacka med teddykrage. Den hade jag köpte San Francisco, men de svarta skinnbyxorna hittade jag i en affär vid Masthugget. Det var när jag mönstrat av M/S Panama. Hjälmen var också svart, men glasögonen var gjorda i mörkbrunt läder.

    Vid kiosken i Fagra, som var en typisk by i Mellansverige kunde jag se ett gäng ungdomar. Det var Dennis, Jonny, Göran, Nisse och Sven. De snackade motorer. Framför allt pratade de om hur fulla de hade varit i lördags och vem som skrämt skiten ur utbölingarna - de som vågat kom till Folkparken vill säga, men som inte bodde där.

    Nisse arbetade i grushålan och Göran var järnhandlarbiträde. Alla hade arbete, men Sven som var yngst skröt för de andra och berättade hur bra han var på att köra moped aspackad. "Om polisen tar mig så gör det inget. Jag köper ändå bil när jag fyller 18!" sa han för att imponera.

    Livet i byn handlade om att hitta en fru, gifta sig, skaffa barn och förverkliga drömmen om mexitegelvillan. Sedan skulle man dö utan att något särskilt hänt.

   För urinvånaren var det meningen med livet, men det finns en baksida. Otrohet, fylla och slagsmål var med på listan över meningen med livet, men det sa man inte. Det stod mellan raderna.

    Det var därför som jag gick till sjöss, men jag var inte ensam. Jonny, följde också med, men han klarade inte värmen och därför gjorde han bara en resa. Att gå till sjöss betydde i klartext slagmål, fylla och framför allt så skulle man sätta på flickan i Havanna, hon med sin röda ros.

    Det var alltså ingen skillnad, men det kunde jag inte förstå då. Jag har ett "fel" och det är att jag måste prova på saker och ting innan jag uttalar mig eller dömer ut det som jag varit med om.

   Trots mina val visste jag inners inne att jag inte var bättre än någon annan, men det vara ändå viktigt att få känna sig förmer. Då slapp jag konfronterats med känslan av att inte vara något.

    För tillfället var jag arbetslös, men om några månader skulle jag åka till Dalarna. Beskedet från konstskolan låg i skrivbordslådan uppe på rummet. Intagningsnämnden hade godkänt teckningsproven, men trots det kände jag mig inte som någon konstnär.

112.

När jag stängde av motorcykeln frågade Nisse:

- Hej! Är du té tillbaks från skôn?

- Det var längesen. Jag har vart hemma ett halvår nu, svarade jag.

- Kan dö inte kômma à hälsa på så dricker vi en kôpp kaffé, sa han.

- Inte idag, men en annan gång.

- Ska du hem och lôssna på musik?

- Nej, jag ska till Gräsnäs slott och bada.

- Är det fel på din bandspellan?

- Vad?

- Det låter så kônstigt när man kômmer förbié. Vad är det för musik du lôssnar på?

- Det är Beethoven. Klassik musik, svarade jag.

- Hur kan du lôssna på sönn skit? Det är la bara gâlningar som gör det?

   Detta var raka rör och inga falska påhopp, men det kunde inte han veta och därför kunde jag inte låta bli att ge honom en känga. Jag ville vara lika uppriktig som han och därför sa jag:

- Är den skiten som du lyssnar på bättre?

  En flicka med gula sandaler dök oväntat upp bakom mig. Hon hade hört samtalet. Det var Nina. Hennes ansikte var runt och ögon blågrå. Håret som var ljusbrunt och krulligt i topparna nådde ända ner till midjan. På sig hade hon en vit blus, men den såg mera ut som en klänning.

    Vid blusens nederkant skymtade en mörkblå minikjol. Runt halsen fanns det ett brunt läderband och med ett par ljusblå pärlor. Den mörkblå färgen lyfter fram de blå i ögonen.

 Gänget tyckte att hon var sexig trots gluggen mellan framtänderna. Det gjorde henne mera åtråvärd, men det var nog bara jag som inte tyckte det. Jag såg det som en skönhetsfläck.

    Nina var av "fin" härkomst. Hon passade inte in i gänget, men jag brydde mig inte om att hon tillhörde de "ouppnåeliga". Pappan hade varit kommunalpamp och i generationer hade familjen ägt den gula herrgården som låg mitt i byn.

    Ladugården var riven, men när man såg boningshuset kunde man förstå att den en gång i tiden varit en storgård.

   Innan jag hann ge dem ytterligare en känga hörde jag henne säga:

- Texten som ni lyssnar på mal och mal om samma sak hela tiden. De är bara upprepningar.

  Nu hade jag en bundsförvant och därför sa jag:

- Era sånger har inget med verkligheten att göra. De är förljugna och berättar inte om verkligheten.

- Gör din skit det? frågade Nisse.

- Det du "lôssna på" sätter griller i huvudet på fôlk, härmande Nina honom och vände sig mot mig med ett leende.

  När Göran förstod och och sa:

- Du pratar såå fiiinnnt, men du är inte bättre än vi.

- Vi vet vem du är tillsammans med, sa Nisse.

- Vad rör det er vilka jag är tillsammans med?

   Nina som kände sig träffad av sarkasmen och frågade mig om hon fick följa med mig.

113.

Svaret dröjde. Det berodde inte på att jag tänkte efter före: "Hur var det möjligt att byns snyggaste flicka vill åka med mig och som dessutom hade en kille?". Tillslut sa jag "JA!", men då satt hon redan bakpå motorcykeln.

   Rivstarten var en tydlig markering. I asfalten stod det med stora bokstäver: HAR KOMMER VI SOM STÅR ÖVER ALLA ANDRA. När vi passerat en bondgård på höger sida såg jag i dikeskanten på andra sidan ett äldre par. De glodde ilsket efter oss.

  Det var livrädda, torde jag eftersom ögon höll på att trilla ur skallen på dem. Sen förstod jag att vad det handlade om. Det gjorde jag när Nian skrek: "Skvaller, skvaller!"

  Gräsnäs slott ligger vid en insjö. Slottet eller ruinen som fanns kvar reser sig på en udde som består av en borg med ett torn som skymtar fram bakom höga träd och buskar. Området kringgärdas av en vallgrav som avskiljer platsen från det övriga.

   Innan man kommer fram till själva udden passerar man en restaurang och ett omfattande parkområde med ett hembygdsmuseum. Det som utmärker parken är det vita brosnstaket som sträcker sig ut över små dammar och vattenfall och lövträd.

   För att kom in på borggården måste man gå över en träbro. Vid strandkanten ringlar sig kärleksstigen som den kallas i folkmun. På ena sidan om muren finns det tio stycken lärkträd.

   På min tid var det de unga som badade i sjön, vissa lekte även inne i Slottshallen. Den består av en ingång med tre romanska valv som hålls upp av tolv vitkalkade cementpelare. Bakom dem finns det något som ser ut som en bakugn.

  Nisse påstods att det spökade där inne. Han hade hört röster ifrån fängelsehålan, men det var bara jag som visste om det. Jag tyckte att det var spännande när det spökade. Vi gick ofta dit för att lyssna på alla ljud som kom inifrån ruinen.

  Då Nina läste på informationsskylten vid muren passade jag på att gömma mig vid sidan om bakugnen.

- Var är du? ropade hon så det ekade, men jag svarade inte. Tillslut var hon tvungen att leta efter mig.

  När hon minst anade det ställde jag mig bakom henne och la armen om midjan. Sen nosade jag henne i nacken och hon drog ihop sig som en liten kattunge.

  Ner mot kärleksstigen vandrade vi hand i hand. Där gick vi ut på en gren från ett pilträd och hon satte sig ner, sparkade av sig skorna och plaskade med fötterna i vattnet.

  Nina var som sagt av en annan sort än jag och framförallt av de flickor som jag träffat förut. Jag inbillade mig att om jag skulle få henne på rygg då måste jag briljera med mina kunskaper.

114.

Problemet var att jag hade ännu inga kunskaper, men det gjorde inget. På den tiden trodde jag också på myten om att det är manen som väljer. Jag trodde även att den bildade människan tyckte om poesi. Därför frågade jag om hon ville höra en dikt som jag skrivit. Det ville hon absolut göra.

   Vad jag inte visste var att ordet "absolut gärna" kunde betyda "Gud låt mig slippa". Så korkad var jag och är jag fortfarande. Om någon säger att det jag gör är fantastiskt så tar jag det den personen på avlar tills jag förstår att han/hon har ett eget syfte med att smickra.

- Skriver du dikt? frågade Nina och såg på mig som om jag fortfarande var den drömprins hon trodde sig mött innan diktaren uppenbarade sig för henne.

- Ja! svarade jag utan att tveka.

- Ska du bli poet?

- Kanske, lyckades jag få fram.

  Det hördes knappt vad jag svarade, men jag tänkte att om hon är dökär då förstår hon att jag inte kan skriva dikt.

  Det skulle dröja många år innan jag kunde formulerade något som gick att läsa över huvud taget. I varlig ordning ville jag var något som jag inte hade förutsättningar att bli och det skulle vara stort. Därför sa jag inget, men trots lögnen om min förträfflighet misstänkte jag att hon tillfälligt skulle välja mig. Jag visste att hon och flickorna i bygden drömde ingenjörerna.

  Ingenjörerna gav dem trygghet. Allt annat var snedsprång som de kunde låta berätta om för väninnorna. Därför mig såg jag framför mig hur Nina fnittrade förtjust över vårt möte. "Kan du tänka dig han sa att han skulle bli poet och han läste en dikt som var så pinsamt dålig att jag höll på att dö av skratt och som han dessutom påstod att han själv skrivit!"

- Vad heter diket? frågade hon tillslut, men hon verkade inte ett dugg hånfull.

- "Förgängelsens språk", svarade jag.

  När jag skulle deklamera lät rösten inte som den brukade. Stämbanden var som stålbanden i en stenkross, men mot slutet brummande jag som jag brukade.

- "Livet kommer och går likt en gammal man som vandrar bortåt vägen. Vad har jag att se farm emot som inte talar ett förgängelsen språk. Endast de tre bergstopparna bevarar sin skönt uniskänkt."

- Vad betyder "unisänkt?" frågade hon när jag var klar.

- Det är så den slutar, "… bevarar sin skönhet unisäkt", svarade jag.

  Hon borde förstått att främmande ord var rena grekiskan för mig, men det gjorde hon inte. Därför visste jag inte vad jag skulle svara, men jag drog en rövare och sa:

- Det betyder vackert, och jag lotsades som det regnade.

  Som sagt hade inte kärleken varit blind då hade hon sågat mig vid det här laget, men det verkande inte så eftersom hon ville höra den gång till. När jag läste den för andra gång gick solen ner över trädtopparna borta vid ruinen och himmelen färgades eldröd.

115.

Jag hade hört att slottet hade brunnit tre gånger förut, men nu brann den en fjärde gång. Den eldröda himlen inspirerade mig ytterligare och jag ville läsa ytterligare en dikt, men det gjorde jag inte.

  Så mycket vett hade jag fast det var mycket nära. Människor med dålig självkänslan ska man inte berömma för de tror lätt att de har gjort något som går till historien.

  Det som fick mig på andra tankar var att jag förstod att mitt "sanna" jag skulle tillslut avslöjas. Hon skulle förstå att jag bara var en Dyg Johan typ som använde lånta fjädrar för att imponera på hönsen. En obildad och dumdryg individ som hade ett djupgående mindervärdighetskomplex och som trodde att han skulle bli något stort.

  Hade jag varit mera uppmärksam då hade jag förstått att det inte var min förtjänst att hon lyssnade. Det var hon som lät mig hållas, hon spelade teater och första kyssen blev lika intensivt som om jag hade varit en ingenjör.

  Även jag spelade teater och därför "ljög" och sa jag:

- Äntligen!, men det kändes äkta.

- Känner du det så också?, sa hon.

- Ja, det gör jag och jag har väntat så länge, men inte vågar fråga om vi skulle träffas.

- Jag också, svarade hon.

  Detta var sant. Och någonstans djup där inne fanns tillit eftersom jag ansåg mig värdig henne. Jag var en utböling och att bryta sig ur gemenskap det krävde mod. Det jag gjort sågs ändå med blida ögon.

  Det vill säga att älska en kvinna ur ett annat skikt och samtidigt lyssna på klassik musik det var inte så illa som det kan låta, men att bli tillsammans med henne på riktigt det var en känsligare fråga.

  Det var som att spott alla bybor rakt i ansiktet, men det fanns ett undantag. Var friaren släkt med fabrikören eller någon storbondes son eller dotter då var det igen som bråkade. Hade jag då veta något om mina verkliga rötter då hade jag valt henne utan att sänka mer mig till ingenting.

  Jag trodde nämligen att jag vara som de flesta andra bybor. En helt vanlig tattare och vad Hugo tidigare sysslat med ville jag inte höra talas om då. Jag tyckte inte då om att skryta, men vad som sedan hände är en annan sak. I vanlig ordning förträngde jag även vad min far varit. Bara att han kört långtradare.

- Ska vi bada? frågade jag för att inte dra ut på det ofrånkomliga.

   När Nina stod där naken framför mig med sin röda ros som inte var röd utan svart märkte jag att brösten var små, men stjärten, höfterna och midjan var förtrollande vackra.

116.

Vi kysstes intensivt i vattnet. Sen la vi oss ner vid strandkanten. Själva inträngande blev besvärligt bland alla stenar och grenar, men tillslut var jag ett med kosmos. Det underbara varade tyvärr i högst några minuter, men vad gjorde det. Hon var förälskad och jag kåt och om sanningen ska fram var jag lite missnöjd med min insatts.

   Det kändes som om hela ansvaret helt vilade på mig, men det var inte sant. Man är alltid två i ett möte och därför blev det som blev. För att gottgör detta visade jag henne ömhet efteråt. "Hon fans kvar när natten blev till dag" och "ännu doftade kärleken" skulle man kunna säga om man som jag vill uttrycka sig utan att överdriva det minsta.

  Därmed ingav jag henne hopp om en ljuv framtid tillsammans, något som slutade med att hon aldrig ville se mig mer.

  Så brukade det bli i alla fall. Mina flickvänner ville aldrig se mig efteråt och det var fint. Då slapp jag såra dem. Det är det värsta jag vet. Att överge någon det är de samma som att dela ut ett knytnävslag mitt i ansiktet på någon man tycker om.  Jag kan lyfta upp en person, men “aldrig” slå någon med knytnävarna. Minnet av de gånger som jag skakat om någon skär i mig som knivar och jag blir lika ångerfull som då jag tvingats göra slut.

  Jag är medveten om hur dåligt det är att vara en sådan person och denna berättelse är bevis nog på vilka konsekvenser det kan få. Det var därför jag levde i sexton med någon som jag inte ville var med. I det långa loppet kan även det betecknas som en form av misshandel.

   Det var kärleken till min dotter som räddade mitt förstånd och även när jag förstod att det som händer har en mening.

  Det märkliga med den röda rosen var att hon ville se mig efteråt trotts mitt grisaktiga beteendet, men det ville inte hennes pappa. Återigen hade jag tur för mig för om vi hade passat ihop skulle livet i Fagra vara det samma som självmord. Jag skulle ha blivit riktigt galen av den orsaken.

   Minnet av en kärleksstund i slottsmiljö är nästan för bara för att vara sann, men det är den. Därför kan jag inte höra Beethovens pianokonsert utan att tänka på henne. Det var det som finns kvar av oss som dansade en sommar vid sjön Anten i slutet av 1960-talet.

   Men vårt poem fick ett genant slut när jag kom hem. Då tog jag fram diktboken. Titeln var "Den eviga glädjens palats" och jag läste högt ur den. "Min" dikt var kinesisk och på sista raden stod det:"… komma att bevara sin skönhet unisänkt". Trots att jag läste den fler gånger var det något som inte stämde. Tillslut insåg jag att det stod "oinskränkt".

117.

   En svaghet hade blottas i närvaro av någon som jag skämdes inför. Det hade inte hjälpt om jag förklarat att jag tål inte stress. Vid läxläsningen skrek Anna-Greta åt mig så att jag inte ens kunde se bokstäverna. Läroböckerna var buckliga av tårar. I skolan var därför ekorrhjulet igång när jag inte kunde läsa högt. Barnen trodde att det var som på roliga timmen.

  Mötet med Nina var en distraktion för mycket. Det vara tur att vi aldrig sågs mer för jag hade inte kunnat se henne i ögon efter denna fadäs.

***

   Tåget saktade in och Gladan satte ner benen på golvet igen. Sedan återtog hon sin ursprungliga skepnad. Hon fråga om jag fortfarande tyckte om klassisk musik. Jag sa då att "Numera lyssnar jag på alla slags musik, men inte dansbandsmusik.", men hon förstod att det inte var helt sant. Ibland hände det att jag fastnade för någon låt och därför sa hon:

- Ja, det vet jag att du gör och jag vet en annan sak också.

- Vad då? frågade jag

- Bandspelaren som du spelade din musik på hade tre hastigheter.

- Har jag inte berättat det?

- Nej, men du spelade Ludwig van Beethovens pianokonsert i Ess-dur i tre och en fjärdedels hastighet. Den skulle spelas i sju och en fjärdedels!

- Om det hade funnit en med nio och en tredjedels hastighet hade det varit mycket bättre, men jag trodde att den skulle "låta" så, svarade jag och så la jag till:

- Som sagt, jag tillhör de saktfärdiga och allt det jag göra tar tid, men jag göra det ordentligt och så log kärleksfullt mot henne.

- På tal om takt och ton så har det har varit en mycket energikrävande resa för min del, sa hon och så förklarade hon att de som inte är mediala vet inte om att man blir helt slut efter en seans.

- Ska vi vila ett tag? föreslog jag då.

  Jag drog för gardinen och såg ut genom fönstret.

När jag vakande var kupén tom. Återigen kände jag mig ensam och övergiven, men på sätet där hon suttit låg det en papperslapp. På framsidan stod det "Från Gladan" och på baksidan hade hon skrivit ett meddelande, men det var kodat. Det vill säga det var ett chiffer.

  Jag kunde inte tyda orden, men där fanns det en lösning. Om jag räknade bokstäverna så skulle jag kanske kunna förstå vad det var som hon skrivit.

  Det tog låg tid att tyda innehållet, men tillslut insåg jag att de sista ordet hade lika många bokstäver som det fanns i namnet Billing. Som tur var började också meddelandet med bokstaven "B". Det verkade som om det stod: "Det svarta chiffret är Janos, men också Billing. Glöm inte att skulpturen är svaret på det du söker."

118.

   

   Ett annat ord fanns också med i meddelandet som jag inte förstod, men kände igen. Det var ordet "tevill".

   Då kom jag att tänkta på det Gladan sagt. Hon sa att "Billing" betydde tvilling och om jag tolkade saken rätt så skulle jag möta min tvillingsjäl tillslut eller så hade jag redan gjort det? Trots det var de inte hon som skulle ge mig svaret på det jag sökte. Det var skulpturen på Skinnarviksbergen.

   Jag mins att varje "avsnitt" i den hade tio stycken metallklossar som pekade upp mot himlen. Ännu hade jag inte sett den på plats, men jag gissade att de symboliserade olika mötet i framtiden. Den sista "klossen" kunde vara något gudomligt eftersom den pekade upp mot himlen. Skulle jag tillslut hamna i paradiset?

   Nu insåg jag det komiska i symboliken och tänkte att "Spetsen pekar rakt i Guds ända", men jag hann knappt tänka den tanken förrän jag undrade över vad straffet skulle bli för den som tänkte så. Så djupt satt mitt skuld- och strafftänkandet och ändå var jag inte troende.

   "Hade jag förolämpat Gud?", inte att Gud förolämpat mig genom att låta mig känna mig som en skit. Någon som inte hade något självförtroende. Det jag tänkte var något som jag inte öppet vågade säga. Tillslut tröstade jag mig med att Gladan påpekat under samtalet i restaurangvagn att det är Gud som uppfunnit humorn och hon hade även sagt att han älskar alla oavsett vad man gjort.

   Teoretiskt förstod jag då att det inte går att förolämpa någon som är lika stor och allsmäktig som Gud. Enligt skriften är han inte mänsklig och den straffande guden existera bara en sjuka hjärna. Han är inte någon som vill ha kontroll och makt. Absolut inte. Människan måste vara fi så att vi kana göra våra egna val.

   Efter allt det som hänt slog det mig att det funnits något eller någon med mig hela tiden. Någon som ville hjälpa mig. Frågan var om det var "Guds hjälpande hand" som man ofta pratar om i religiösa kretsar? Mina känslor inför detta var dubbelt. Jag var inte religiös och jag trodde inte på någon gud, men det jag hade upplevt var fantasirikt även om det gjort ont.

   Det gjorde ont att tro på en gud som svek när man som bäst behövde honom. Den enda visdomslära som intresserade mig numera vara "Kärlekens Tao", men jag var inte någon taoist utan bara stenkåt.

   Det enda som jag brydde mig om var hur jag skulle tillfredsställa mina kvinnor i framtiden. För mig var sex en ren njutning. Det gick inte att beskriva med ord. Helst skulle jag vilja stanna i den njutningen för alltid och slippa tänka på allt skit som min hjärna är fullproppad med.

  Trots detta kände jag mig inte som en sexmissbrukare, men så skulle inte andra se på saken när det hände. De skulle klandra mig för att jag bara varit intresserad av en sak. Det vill säga köttets lust och att jag inte brytt mig om andras ve och väl. Jag hade skilt mig för att jag skulle kunna sprida min säd.

   Jag var med andra ord lika förtappad som mannen i Vallyke kyrka. Därför brydde jag mig bara om att tillfredsställa mitt ego, men det var inte sant. Det var andras syn på mig som jag reproducerade i min egen hjärna. Jag hade skilt mig för att möta kärleken inte bara till mina medmänniskor utan även till en gud. Då min resa var över skulle jag bli någon som vara säker på sig själv och viste vad han ville göra med sitt liv.  

   Så skulle min framtid bli och dessa tankar passerade oerhört snabbt, men nu hände något märkligt. Jag förstod att den så kallade "Guden" var inte någon gubbe med vitt skägg som satt på en tron utan han fanns inom mig. Han var allt levande och en rösten som talade till med mig. Den röst som nu sa saker som fick mig att förundras.

  Därför blev jag livrädd, men jag törstade mig med att jag kommit på det grundläggande i all tro. Det betydde inte att jag måste bli en troende. Det betydde att jag förstod att de fanns något inom mig som jag måste lyssna på.

119.

   Trots allt försvar tänkte jag "Kanske det är jag som är GUD.", men då kunde jag inte förstå varför den kristna kärleken byggde på villkor. Jag trodde inte att jag var född i synd och jag ansåg inte att man är tvungen att göra gott för att bli accepterad och älskad.    Alla människor är både onda och goda och frågan är om det finns något som heter så?

   Det är moral och något som vi inbillat oss att Gud vill har av oss, men ingen vet vad han sagt. Det är andras tolkningar av vad de tror sig hört honom säga. Det är andra hands uppgifter och den som predikar kärleksbudskapet borde istället gläds åt att kärleken är tålmodig, att den hopas på allt och att den framför allt är frivillig. Det prästerna predikat är rena hycklet.

    Min nyvunna insikt byggde däremot på att alla är älskade oavsett vad de gjort. Därför finns det inga misslyckanden utan bara erfarenheter och det finns inget som heter skuld och straff. Det var märkligt att tänka så som jag gjorde och jag förstod inte varför. Det var som om jag kunde se in i framtiden utan spåkvinnan. På bara några minuter hade jag kommit till insikt.

   Nu vara jag full av kärlek och tillslut förstod jag att jag var Gud eftersom han är allt levande. Det var inte så konstigt som det låter, men det innebar också att jag skulle kunna åstadkomma mirakel. De stämde alltså det Jesus sagt: "Varför är ni så förvånade. Detta och mer ska även ni göra" stod det i bibeln, men detta hade prästerna låtit bli att tala om.

   Risken var att vanliga människor skulle förstå detta och då skulle de tror att även de kunde göra underverk. Då skulle kyrkan och prästerna bli överflödiga.

   Men det som jag tänkte lät befängt. Frågan var om jag hade drabbats av en lättare form av psykos eller storhetsvansinne? "Det måste finnas en förklaring?" och jag hoppades på att svaret skulle komma. Under tiden ville jag glömma bort det som jag kommit fram till eftersom det var mycket besynnerliga tankar och bilder.

   Det största hotet var att jag faktiskt trodde på det jag tänkt. Jag hade känsla av att allt det som skulle hända hade gjort mig så känslig att jag skulle våga möta en annan sanning om livet. Ännu hade jag inte bränt mina vingar och jag skyllde fortfarande alla mina misslyckanden på andra. Trots det verkade som jag hade hitta något fantastiskt inom mig och om jag inte fortsatte på den vägen riskerade jag att bli en levande död.

   Det var verkligen inget som tilltalade mig, men det kunde bli verklighet. Då skulle jag återigen tvingas att leva lögn och ro.

   När tåget rullade in på stationen kom jag ihåg att "Diaruim Varnhemio" kunde innehålla det svar som jag sökte. Då tänkte jag behålla dagboken och inte lämnat in den till KB. Sen minns jag också vad Gladan sagt om döden och en tidigare inkarnation. "Kunde det vara så att jag levet ett annat liv vid en annan tidpunkt?". Om det var så då hade jag fått tag på en bok som var skrivet av någon som i forntid skulle ha valt MIN kropp.

120.

   Det var en svindlande tanken. Helt otrolig, fantastisk och enorm. Någon liknade hade jag aldrig hört talas om och om det var så då fanns det liv på andra sidan. Vi vara med andrar ord andar och odödliga.

  Hur var det möjligt? Jag förstod att vissa frågor kan vi inte svara på. Därför fanns det ingen förklaring. Om jag ändå skulle försöka mig på en förklaring av det ofattbara så finns svaret i universum.

   Med andra ord; varje liten atom är nämligen är konstant. De har funnits i miljarder och åter miljarders år. Därför är det inte helt omöjligt att en koppens atomer efter döden kan inta en annan kropp. Det lät konstigt, men det var en möjlig förklaring.

   Det som däremot var konstigt var ordet "tevill". I mina öron lät det som om Elly sagt "ta vad du vill om". Hon hade rätt. Jag skulle få det som jag ville ha när det var moget.

   Alla det jag sett framför mig var likt Janos, det var olika faser som jag skulle få vara med om så att jag kunde förstå att kunskap är inte nog jag måste också uppleva det som ska bli mitt. Det som jag så länge sökt efter för att förstå den värld som jag lever i och som jag en gång undrat över.

   Nu hade ljuset kommit tillbaka, men också mörkret fanns där. Utan mörkret kan inte ljuset förstå hur det är att vara något som finns. Så enkelt är det.

121.