DEL III DIARIUM VARNHEMIO




FÖRORD

Diarium Varnhemio, som här för första gången ges ut var till stor del skriven på fornsvenska. Jag fann den i Varnhems kloster. Den låg under en sten och på locket i ett skrin fanns det en målad figur. Figuren påminner om demonen i Djävulsbibeln från 1200-talet, även kallad Gigas librorum som finns på KB.
   Denna handskrift är på 53 blad, i liten kvart med dubbelt omslag och inuti fodrad med blått linnetyg. I motsatts till Liber memoralis från Vadstena är handskriften inte klostrets officiella tänkebok. Den är skriven av en novis, med början den 23 dagen i maj månad 1372, ett år innan han kommer till Varnhems kloster och den slutar på vägen till mossen vid Svartsjön 1384.
  Att dagbok är en ovärderlig skatt det förstår var och en, dels med tanke på reformationens hårda tag mot klostrens boksamlingar, men också att den inte representerar den uppfattning som vi är vana vid.
   Det som hände novisen kan man läsa om i anteckningarna, men hur dagboken hamnat i klostret är inte klarlagt. Broder Ingvar återvände nämligen aldrig dit utan han tog sitt straff på ort och ställe.
   Att bli levande begravd var ett ohyggligt och mycket förnedrande straff för en man. "Kvick i jord" är den juridiska termen för det brott som bara det täcka könet drabbades av. Denna påföljd fick de som blottat sitt kön, med undantaget män som idkat tidelag.
   Beskyllningen mot novisen är underlig eftersom det inte finns något som tyder på att han var pervers. Troligtvis är anklagelsen påhittad. Klostrets ledning kände sig tvungna att motivera sin dom genom att svärta ner novisens rykte. Han var mycket populär och hade stort inflytande inom alla skikt. Däremot berättar han att frillan Gudrun öppet visat hela härligheten för honom. De gick därför samma öde till mötes.



Stockholm
Den 26 juli 1976


1.


1372

Den 23 dagen Herrens år 1372 i maj månad var jag i Rådene. Det hade tagit omkring en timme att rida dit. Hela tiden var jag rädd, rädd för att någon skulle känna igen mig, men jag hade fått råd.  Det skulle finnas en flicka på gården som hette Marit och hon skulle hjälpa mig. Min uppgift var att ta reda på om ett uppror bland landborna var att vänta. Här ska det införas högre arrenden, fler körslor och dagsverken.
   Vid vakten fick jag prata med gårdens svenner. En visade mig vägen och när jag passerade Billingens sluttning på den västra sidan såg jag att det växte ymnigt med lövskog ovanpå berget. Där fanns också en märklig svart sten. [a] Vid kanten såg jag ytterligare ett berg, men på andra sidan. Då kom jag att tänka på Guds riddare. De som stredo mot hedningarna och "… fick fara till himmelriket." [b]
   Gården hade många pigor, drängar och landbor, varav de festa bodde i trakten. Den hör till Gudhems härad och ägdes av domprosten i Skara. Men domprosten ville sälja och Harald Landis ville köpa den. Han är tysk och hör till den Gyriska ätten. De som har en port i sitt vapen.
   Rådet i Skara var tveksamma till köpet, men man fruktade uppror. Harald som till varje pris ville ha igenom sin vilja tänkte rensa upp i rådet och avsätta borgmästaren, men det var inte så lätt för han hade inte alla med sig. Med hjälp av kungen kunde han tysta de som var emot honom. En av rådets medlemmar, Jakob Poch röstade till Haralds fördel, han sa att han inte vågat annat. Det fanns enligt honom "Risker för besvärligheter i våra framtida kontakter". Vad detta nu kan innebära av utländskt inflytande och makt.


Den 29 dagen i maj månad kom beskedet. Man hade byggt ett stenhus och det skulle inredas med hyllor och skåp. Det skulle vara klart till Ola Trytes dag.
  Jag fick träffa bryten. Han berättade vad jag skulle göra. Jag skulle gräva lera, slå tegel och om det blev tid över skulle jag hjälpa till med sådden och rensa ogräs i örtagården. Stenhuset skulle inte inredas nu, inte förrän om flera månader.
  Vi pratade mycket om Landis. Han tyckte att domprosten hade varit för snäll. Han hade inte brytt sig om att ta ut högre avraden när det var goda år. De fick ut rikligt med varor av gårdarna, men det kunde ha blivit mer. Hans inställning till frälset var:
- Man måste gallra ibland. Då får även de känna på hur det blir när det är förändringar.
  När jag sa att herrarna inte drabbas lika hårt som vi så höll han med om det, men han var övertygad om att den nye ägaren var bättre än den gamla.
Jag fick också bekräftat att man kan vänta stora förändringar i byn. Hans inställning i allmänhet är att man har inget att säga till om.
Sex drängar och två pigor arbetar tillsammans. En av drängarna var sjuk. "Han hade pissat blod", sa de, men det fanns också annat arbete på gården. Fyra drängarna bar brädor, kläder och olika vätskor till bodarna. De tog det lugnt, trots att det var bråttom. De flesta var äldre, utslitna eller också var de landbor. En av de äldre pratade jag med. Han hade varit där sedan 1358. Han sa sig veta att domprosten inte var intresserad av gården. "Han tror på korstågen och vill till det heliga landet".


2.

Den 30 dagen i maj månad talade jag med Sten. Han har varit här i tre år. Det fanns också en yngre med, men jag kommer inte ihåg vad han hette. Han hade långt brunt hår och han var på något sätt märklig. Håret hängde ner på axlarna så man kunde tro att det var som manen på en springare.
- Hur är det att arbeta i Rådene? frågade jag och han svarade:
- Jag trivs inte, men jag är glad eftersom jag har torp i Askeby, sa han.
  Vi kom in på Åldermannen...

Den 31 dagen i maj månad på Petronellas dag mötte jag Marit. Hon satte sig bredvid mig och jag frågade:
- Är du upp så här tidigt?!
- De har sänkt mitt arvode. Jag får 1 penning för varje dagsverke och när jag frågade Bryten om det var rätt, sa han: "Det kan dröja innan vi kan ändra på det."
  Bredvid henne satt en annan kvinna. Hon hade mörka ringar kring ögonen. Hon har varit här fem år, men hon måste gå från gården – hon hade ont i ryggen, benen och armarna.
- Det syns på folk att de arbetar här. Jag undrar hur man ska se ut när Harald Landis tar över? frågade hon.
  Marit berätta att Bryten var snäll, han hade tagit många "smällar" som de varit orsak till.


Den 2 dagen i juni månade träffade jag Olof. Han är dräng och gammal i gården och har bara tre år kvar. Han såg sorgsen ut när han berättade om det nya stenhuset. Han menade att det inte var mer än tre år sedan de byggt ett annat hus, men det var i skiftesverk och så pekade han på en byggnad som låg vid stallet.
  Enligt Bryten skulle man med hjälp av ett rep kunna hissa upp säckar och då slipper man gå i trapporna. Olof var också emot Harald Landis:
- När Landis tar över gäller det inte bara vem som ska bestämma på gården eller i byn utan även i socken och kanske också i hela häradet.
  När vi skulle äta träffade jag Marit ingen och hennes väninna. Hon pratade om ett möte som de haft med Landis och Bryten.
- De prata så fint, sa hon.
  Bryten sa att avradena skulle bli många, men när hon frågade hur många de var så var det inte så många – man hade brist.
Troligen var det så, om jag tolkade henne rätt, att man ville visa dem att de skulle gå bättre om de gick med på det som man sagt.


Den 5 dagen i juni månad var jag först på stället. Solen lyste in genom dörren och någon sjöng utanför. Förr orkade jag inte lyssna på enformiga och dumma texter, men nu blev jag rörd av ljuva drillar.
  När de andra kom berättade de vad prästen sagt efter mässan.
- Kung Albert hade öppet erkänt att han handla fel och lovande att förbättra förhållandena i landet.


3.
Han sa också att Rådene hade fått avraden för 788 dagsverken, 104 mark i penning, 314 t: r 3½ skräppa spannmål, 15 lamm, 60 gäss och 40 höns.
  Prästen hade också sagt något om smör, ost och havre, men jag kom inte ihåg vad.

Den 6 dagen i juni månad pratande Krut och Sten om tyskarna och rådet i Stockholm.
Kurt frågade:
- Vad tycker du om garparna?
- Jag vill inte att Sverige ska vara tyskt, svarade jag, men mitt svar gjorde mig rädd. "Skulle han placera mig bland upprorsmännen och skulle de köra bort mig från gården?" tänkte jag.
- Då har vi samma uppfattning, sa Kurt.
- Jag är också för garparna i rådet, sa Sten som om han inte hört vad Kurt sagt.
- Låter vi garparna bestämma kan de göra som de vill, sa Kurt.
- Vi har inte mycket att säga till om, sa jag utan att förmå mig säga något mer som var värdefullt.
- Jag vet inte så mycket om det, sa Sten, men la till:
- Det kanske inte är bra med utländska män i ett rikt land?
Jag brydde mig inte om att han sa "rikt land" eftersom han i alla fall inte var emot.
  Kurt sa då:
- Om garparna kommer hit ska jag slå ihjäl dom. De är modiga de där Sparre, Jonsson, Kettilsson och vad di heter!
  Jag blev förvånad över samtalet. Min uppfattning om tjänstefolket var att de är för både danskar, tyskar och mot de inländska männen, men här fick jag hör något helt annat.
  När jag var på väg hem stötte jag ihop med Marit. Vi vandrade tillsammans upp på berget. När vi kom in i skogen trevade hon efter min hand. Den var mjuk och varm och full av längtan.
  Vi följde bäcken till Svartsjön, men när jag såg ner i vattnet släppte jag taget om hennes hand och gick min väg. Det var något jag såg i vatten som skrämde mig - ett ansikte avtecknade sig. Jag såg en annan kvinna på botten av sjön, men jag kände inte igen henne. Det var som ett varsel, som om vi skulle lära känna varandra i framtiden.


Den 7 dagen i juni månad fick jag höra att de som förut vägrat dagsverken bara varit snälla och inte velat arbeta.
- De kom hit för att lata sig. De satte sig vid tegen och skrattade, men de som slog korn fick slita hårt, sa en av drängarna.
Idag har jag också fått klart för mig vad Kurt och Sten tyckte om tjänstefolket. De sa "De pratar gärna bakom ryggen på andra, det skulle vara bättre om de sa till den som gjort fel."


4.
.
Den 8 dagen i juni månad pratade jag med Torsten. Han har varit här länge och han kände den förre ägaren. Han kände också den bryte som arbetade på Gripens gårdar. Torsten jämförde honom med Landis.
- På Gripens gårdar har de inga… där får alla gå ut på åken. Det är skillnad.
Olof sa att han tyckte att Harald bestämde för mycket över dem.
- Om man är bryt måste man kunna ge belöning när man gör något som är bra. Man bör göra oss fira och så får vi se om det blir bra eller inte. Blir det dåligt så får man ta sitt straff, sa han.
Torsten däremot ville att Harald skulle säga hur det skulle vara.


Den 15 dagen i juni månad, på Vitus dag tog jag fram en skrift som var skriven av Johannes Gudmarsson. Sten kom in i rummet och han såg boken. När vi var på väg ut berättade han att han också kunde läsa och en gång i tiden hade han läst Johannes skriftställningar.
- Var får man tag på sådana skrifter nuförtiden? frågade han.
- Du kan få den om du vill ha den? svarade jag och citerade ur skriften: "I brist på tjuv tar djävulen en abbot", men han svarade inte.


Den 18 dagen i juni månad berättar Sten för alla att han hade hört att munkarna i Varnhem tog tiondet för egen del och gav inget till kyrkan. Jag blev förvånad och förstod inte varför han inte berättade att det var i Gudmarsson skrift som han läst detta?
- Det är inte klokt, sa en dräng.
- Var gör man det?
- Varnhem!....


Den 28 dagen i juni månad, på den helige Botvids dag frågade jag Sten om han ville ha fler skrifter av Gudmarsson.
- Jag har inte tid att läsa nu, svarade han.
Vi pratade sedan om korstågen mot finnarna och alla studenter som reste till Paris och vad de varit med om.
- Alla tänker på sitt liggande fä, sa Stig.
  När jag mötte Marit vid vakten sa hon att det är klart med avraden, de kommer att införas på alla gårdar.
  Hon berättade också att hon numera umgås med Rolf Ulfsson. De går samma väg på morgonen och på kvällen till gården. Av henne fick jag också höra att han är syneman i byn. Därför fick han komma till munkarna i Varnhem. Han hade också sagt till henne att den heliga Birgitta var en kvinna som han dyrkade därför att hon använde svärdet mot de otrogna.

Den 11 dagen i juni månad på Kettils dag råder det stort missnöje bland landbor och tjänstefolk. Många pratar om uppror. De är arga på kungen. Han skulle ge dem trygghet mot de utländska herremännen, men istället har han gynnat de maktlystna.


5.
Åldermannen var också emot nya avraden och dagsverken. Det har förkommit protester som t.ex. slagsmål mellan uppretade landbor och väpnare. Rykten sprids överallt och detta kan innebära uppror, men Landis är klok och han har inte tagit alla gårdar på en gång. Han tar dem en och en och endas de som ligger längst bort.


Den 12 dagen i juli månad träffade jag Husman. Han hade en gång varit skrivare åt Åldermannen. Han anser att de nya herrarna inte är så dåliga, men han tror på ungdomen.
- De låter sig inte kuvas lika lätt som vi. De är inte rädda, sa han.


Den 18 dagen i juni månad gjorde Harald Landis ett uttalande. Han talade om stora förändringar. Det innebära nya avraden och han sa att de tänker införa livegenskapen. Han hoppades att slippa göra det sistnämnda, men vågar inte garantera något. Klart var i alla fall att 10-20 gårdar skulle få höjda avraden.


Den 30 dagen i juli månade firar man här Elin. Om henne säger legenden att hon brutalt mördades av elaka släktingar. Biskopen Brynolf i Skara fick hjälp av henne en gång. När broder Folke rövade bort Ingrid Svantepolsdotter hade bröderna blivit ovän med kungen.
  Kungen ville gifta bort Ingrid med en dansk adelsman. Biskopen var också tvungen att fly. Han begav sig till klostret i Alvastra, men när han skulle tillbaka hamna han i en svår storm, han bad då Elin om hjälp.


Den 7 dagen i augusti månad höll det på att hända en olycka. Jag skulle hissa upp några säckar med utsäde. De skulle till fjärde våningen och när de var nästan uppe då gick repet av. Jag hoppa undan innan de landande på marken framför mig. Jag berättade det sedan för Sten. Han sa att jag skulle prata med Bryten, men varför ville inte Sten göra det? Han som varit här så länge? När jag sa det lovade han föra frågan vidare, men han sa "vi" och en "dust till".


Den 8 dagen i augusti månad hade Harald samlat alla anställda på gården. Vi skulle få bestämma vad som skulle finnas i stenhuset. Bryten sa att Harald hört kungens tal och att han nu lovat att behandla sina underlydande med mildhet.
  Jag blev förvånad och började tvivla på allt de jag sagt om honom. Här stod Harald Landis med snabelskor och pratade om att "alla" skulle få vara med och bestämma. Han sa också:
- Vi måste så fort som möjligt fylla huset med varor.
  Det var vi alla överens om och så berättade Husman på vilken våning han ville ha utsädet. Sten avbröt honom och sa att smöret ska förvaras i källaren och när han lagt fram sina synpunkter då sa Olof att det var nära att jag fått säckarna över mig, men när jag skulle säga vad jag tyckte var Harald eldröd i ansiktet och han skrek:


6.

- Här är jag som bestämmer!
Alla såg ner i marken, utom jag som stirrade honom i ögonen.


Den 14 dagen i september månad, den dagen när korset upphöjdes kom det in en man till oss. Det var Rolf. Han pratade så högt att alla kunde höra vad han sa:
- Har vi en av Gudmarssons män här?
  Jag höll på att trilla av bänken som jag satt på när Bryten pekade på mig. Alla utom jag förstod vad klockan var slagen. Han gick fram till mig och sa:
- Ställ upp och kom med oss i morgon.
- Vilka? frågade jag.
- Istället för att ligga här på lur följ med mig imorgon.
"Hur hade han fått reda på vem jag var?" och "Vem hade berätta det?" tänkte jag, men frågade honom:
- Vad är det som håller på att hända här?
- Hur menar du då?
- Trotts att rådsherrarna och vi är emot de utländske och att kungen gett försäkran om att behandla folket väl så inför Harald högre avraden, dagsverken och kanske också livegenskapen?
Bryten som hört samtalet ropade:
- Det där du sa det gillar jag!
- Jag vet vad som kommer att hända, men jag får inget säga, sa Rolf.
- Är du en av Haralds vänner? frågad jag.
- Nej, men man har berättat saker för mig som jag inte kan berätta, svarade han.


Den 15 dagen i september månad var vistelsen i Råden över. Jag tog en annan väg och red genom skogen efter att avslöjandet om mitt verkliga ärende framförts. På andra sidan berget vid en väldig sjö rastade jag. Sluttningarna är här fulla av blomster och gröna kullar.
Det fanns också många fåglar. Jag såg svanar, snäppor och en korp. Om korpen säger man att han levat i tusen år och att han är svartsjuk på svanen för att den är så vit och ren. Därför försöker han svärta ner svanen när den sover på natten. "Korpen är djävulen som inte tål se Guds tjänares renhet och kyskhet", säger munkarna.


Den 18 dagen i september månad är jag i Varnhems kloster och jag vill skriva om Katarina. Hon är nunna i Gudhem. Det finns två kvinnor från nunneklostret i vår orden. Hon har berättat för mig om att hennes föräldrar är borgare i Stockholm. Modern arbetar bland de sjuka på Hospitalet.


7.
Fadern är utsedd att förstå själakoret, han är klerk i Storkyrkan och Själagården. Hon sa också att Själagården är ett hem för rika borgare och präster. De har skänkt hela sin egendom för att få komma till Själagården när de blir gamla. Där tar man inget för egen del, en gång i veckan delas allmosor ut till de fattiga och en gång i månaden ger man dem ett ordentligt mål mat. Det kan vara öl, bröd och ibland kött. I sammanband med måltiden får de också ett underrörande bad.
  Om Katarina vet jag att innan hon kom till klostret plågades hon av tvivel. Hon hade sökt olika vägar ur det, men i sitt sökande kom hon inte så långt. De hon sökte var en man som var besjälad av livet. De män som hon tidigare mött var endast små vindpustar framåt. De var fulla av tacksamhet och självbelåtenhet och deras narrspel syftade bara till högre höjder. Ibland frågade hon sig "Vad för en människa är jag"? Men hon blev tvungen att sluta att grubbla på detta problem, hon sjönk bara djupare och djupare ner i dyn.
Nu har hon ro, men det märks att hon inte slutat tänka på var hon ska finna en sådan person.


1373


Den 19 dagen i augusti månad Herrens år 1373 åkte jag till Skara. Diktaren och profeten Gudmarsson var också där och Sture från Källstadgård. "Vår orden ska sprida sitt budskap över land och rike", sa Gudmarsson. Det hörde jag honom säga när han talade i gymnasiet. På väg hem stod han och Sture utanför domkyrkan och pratade.
-Sådan blir konsten när den inte får tala, sa Gudmarsson med en röst som lät som en åskknall.
   Han pekade på en skulptur av profeten Jeremia och frågade:
- Var han talande vid en viss tidpunkt?
  Men Sture kunde inte svara på frågan så han fortsatte monologen med att säga:
- Denna fråga kan besvaras. Man brände Petrus som predikade mot mässan, han predikade också mot Maria jungfrudom. Ja, han predikade faktiskt mot det heliga korset, men det var riktat mot Bernhard av Clairvux. Men Bernhard lät Jeremia träda fram i sten inför folket och förkunnade att Petrus i Bruys var en lögnare och utan att vänta på svar sa han:
- Ja, han dansar. Han dansar för att han säger; en jungfru är havande och ska föda en son!
- Petrus ljuger, sa Sture och seglade på skulpturen.
  När jag kom till Varnhem upprepade jag detta som om det var jag som hittat på det. Jag upplever att jag inte har något eget att komma med. Spelar någon annan och vågar aldrig göra något som är oövertänkt. "Övermod" är ett ord som jag ofta hör ringa i mina öron, men en sak är jag säker på. Jag måste vara sträng och hård för att ge herrarna och biskoparna svar på tal.


8.

Den 29 dagen i september månad på Mikaels dag var jag sjuk. Jag tror att jag kan mer än de andra. Detta är övermod och bör undersökas och sättas upp på papper för att åtgärdas genom samtal, klargöranden och bönder.
  För tillfället är det demonerna som plågar mig. I går satt det en sådana på skrinet där jag förvarar mina anteckningar. Han var grön, såg ut som en groda och hade små vingar och långa klor.
  Jag är rädd för att bli avsatt som ledare för vår orden. Orsaken är att jag bara är en simpel tjänare och novis som jag inte är accepterad bland munkarna.


Den 21 dagen i november månad på Marie offerrings dag kom Petrus in till mig. Han är riddare och Sigge Magnussons fogdes son. När jag letade efter "Arbetets ordning" la jag "Sic et Non" på bordet. Petrus tog upp handskriften, tittade i den och sa förvånat: "Jag brukar aldrig kladda i mina skrifter." Detta uttalande tog jag så hårt att jag skriver ner det - varför?
  Bland borgarnas döttrar finns det en kvinna i Skara som jag åtrår. Hon har en klänning som är utskuren i halsen. Jag kallar dessa klänningar för… De har en form som förstorar brösten och skjuter fram över delen, denna kvinna väcker längtan och åtrå hos mig.
  Jag har samma känslor för henne som för Marit, men den här gången får jag inte gå i fällan. Frågan är om det var hon som angav mig? Det måste ha varit någon jag känner.
  Om jag läser filosofen Platon då behöver jag inte bli så betagen av kvinnorna. Han har lärt mig att när en man står mitt upp i sitt värv då händer det att en kvinna kommer förbi, men man ska då veta att i dessa fridens platser finns en hemsk dröm om livet. Ädla frestare bland de skönaste väsen finns det så mycket buller och oväsen. Kvinnornas trollmakt och mäktiga verkan är, för att tala i filosofens språk, först som sist en verkan på avstånd.
  Denna längta finns alltid där och måste bekämpas den måste som sagt hållas på avstånd.


Den 22 dagen i november månad på den heliga Cecilias dag förmådde hon enligt legenden sin brudgum att leva i avhållsamhet. Av en ängel fick hon därför en krans av rosor och liljor.
  Men jag plågas av tvivel, huvudvärk och förbjudna tankar. Det får jag när jag lägger mig sent och då avtecknar sig kvinnan ifrån Svartsjön i mörkret. "Vem är hon?" Sen går jag inte upp förrän efter tacksägelsen och mässan. Hela dagen blir förstörd och huvudvärken håller i sig fram till kvällsvarden. Efter varden har krafterna återkommit, men då övergår de i tankar om att bli ett med Gud.


9.

Det finns en annan kvinna i byn. Hon beter sig så underligt, som om hon var besatt av något. När jag mött henne på vägen sa hon att en dag hade hon blivit förvirrad och konstig. Jag blev rädd för hon påminner mig om min egen oro och ångest. Se så jag skriver, slarviga meningar och obegripliga ord som måste tydas. Varför tänker jag så? Broder Lennart hånskratta åt mig när han var här – lyssna inte på vad andra säger!


Den 27 dagen i november månade läser jag det jag skrivet i dagboken. Jag ser att den handlar inte bara om mina innersta tankar. Syftet är att berätta vad som händer den som inte göra som andra vill utan går sin egen väg till kunskap och försoning.


Den 28 dagen i november månad var Katarinas syster Lena här. När jag gick ut från verkstaden reste Katarina sig upp. Hon rotade bland sakerna där jag förvarade mina arbeten och hon hittade några teckningar. De förställde älskande par i olika ställningar.
- Ser du på sådant här! skrek hon.
- Ja, det ska bli illustrationer.
- Till vad då?
- Till Landis levnadsvanor. Längst ner på första sidan står det "Därför hatar jag Landis!" svarade jag.
   Katarina granskade den fösta teckningen och såg att det stämde de jag sagt och hon nickade. Sedan grälade jag på henne och frågade hur hon kunde mitt framför näsan på sin syster antyda att jag som är ledare för Georgs riddare eventuellt skulle tänka på köttets lust. Då sa hon att hon inte tänkt sig för.
   Oron inverkade på det jag skriver. Det går ibland knappt att läsa. Jag upplever att jag inte kan göra något ordentligt och jag vet inte vad de andra tycker. I undervisningen vågar jag inte fråga de enklaste frågor. Lärpojkarna har klagat på mig och priorn var irriterad när jag somnade under lektionen. Broder Lennart blev sur när han läste "Arbetas ordning" och det har gjort mig ledsen.
Den 6 dagen i december månad på den heliga Nikolaus dag har jag arbetat hårt. I förrgår var jag uppe halva natten. Tidigt på morgonen träffades vi och vid kvällsvarden skrev jag på talet till konventet.
  Igår var jag uppe från korbön och till nästa dag.


Den 21 dagen i december månad på Tomas dag har jag varit mycket verksam, samtalat med munkarna, konferenser och studier. Därför har jag inte haft tid att skriva dagbok.
  Jag har en dröm som återkommer. Jag går ombord på ett skepp. En flagga med St. Georg och två lejon fladdrar i masten. Sedan ser jag fartyget glida bort från kajen och jag kan inte komma i land. Vid de yttersta skären sluter sig havet som en mussla. Det blir grundare, vi går in i små sjöar som blir till bäckar och som övergår i djupa träsk och tillslut fastnar vi i leran.


10.


1374


Den 1 dagen i januari månad Herrens år 1374 upplever jag att allt redan är sagt, alla ämnen är uttömda och jag har ingen glöd kvar. Jag håller på att lägga mig till med ett lugnt och stilla "världsförakt". Nya böcker intresserar mig inte längre. Kan det vara så att jag har fått för mycket kunskap? Det måste vara något annat. När jag träffar andra vill jag inte berätta det jag kan och vet. Det beror inte på att jag är rädd, även om det förkommer, utan för att jag inte är intresserad.
  Jag har också börjat ett nytt liv. Numera går jag upp vid Prim. Capitulum.


Den 17 dagen i januari månad på Antonius dag var Sigge Magnussons fogde här. Vi hade ett långt samtal om vår orden. Han är orolig. Han tror att Georgs riddare ska utvecklas fel.
- Munkarna måste få möjligheter att tala fritt även när ni får makten, sa han och fortsatte:
- Gudmarsson använder böndernas krav som ett vapen mot sina föräldrar.


1375


Den 27 dagen i januari månad Herrens år 1375 känner jag mig glad, men jag grämer mig över Katarina. Våra samtal går till på följande sätt:
- Så där är det inte! säger hon.
  Hon plockar ner mig bit för bit och gör mig svarslös. Kan två människor som vi vara med i samma orden? Jag hade ett förslag - jag ville hålla talet till konventet. Detta avslog hon.
- Du brukar inte tala till munkar, sa hon.
  Jag blev väldigt ledsen för det var inte sant, men jag förlät henne. Hon var kanske inte medvetet elak. Jag tror att det är striden om makten som driver henne. Hon vill bara bli bättre och bättre.
  Jag avslöjade Katarina en gång. Hon drömmer om att bli abbedissa. Jag trodde att det bara var jag som ville tjäna folket på bästa sätt, men det finns en skillnaden mellan oss. Hon vill inte erkänna det. Jag erkänner det, men det känts som om det jag gör är fel. Katarina bryr sig inte om att hon har sådana drömmar. Jag förkastar mina, för mig är de lika med en inre strid.


1376


Den 20 dagen i februari månade Herrens år 1376 är det trist och regnigt. Jag ligger kvar i sängen för det är kallt i rummet.
  Det började när Sigge Magnussons fogde var här. Han är märklig. Han brevväxlar med Gudmarsson, men han är rädd för att någon från klostrets ledning ska få veta det. Han pratar mycket om den misslyckade hushållningen.


11.
Fogdens uppfattning är att pesten och krigen mot de utländske ska innebära att herrarnas penningar tar slut. Det är då vi ska ta över. Man går bakvägen och behöver därför inte använda våld. "Herrarna har grävt sin egen grav!", sa han.
  Att han gjorde mig nedstämd berodde på att han för andra gången frågade på vilka grunder vi valde in astrologen i vår orden. Jag vet att det var mitt beslut, visserligen hade jag frågat broder Lennart, men jag borde fråga alla. Sedan skällde Lennart ut mig när vi pratade om "Arbetets ordning", han brydde sig inte om att det ett förslag.
  Jag känner mig rutten och ett för stort ansvar villar på mig. Så här har jag inte känt mig sedan Katarina hindra mig att tala till konventet.


1377


Den 21 dagen i februari månad Herrens år 1377 har jag förstått vad det är som gör mig nedstämd. Det är straffet som vilar över mig. Jag kan inte begå en handling utan att straffas. På samman sätt är det när någon är elak, "Han kommer att få sitt straff", tänker jag. I den här andan vill jag också vara en felfri människa. Därför blir små fel till stora problem som jag ständigt grubblar över och jag känner mig som en eländig syndare.
  Läser jag min dagbok, när jag inte är nedstämd då märker jag att en stor tyngd vilar på mina axlar. Jag blir straffad om jag gör något som är fel. Det känns som om jag kommer att begå ett brott som jag ännu inte blivit straffade för. "Du är en dålig människa!" anklagar jag mig för att vara ständig.
  På vägen från Falkpungi upplevde jag att man skrattade åt mig och på våra sammankomster. Jag tror att man tänker: "Du är syndig!"
Tänker jag inte på Kristi hårda pina – då kommer jag också att straffas.


Den 10 dagen i mars månad frågar jag mig: "Hur vet vi att idén om att alla ska äga allt gemensamt är riktig?" Denna fråga skulle vara lätt att svara på om jag varit i något av de kloster som tillhör vår orden, men jag har bara varit här i några år. Jag har läst skrifter som varit vänligt inställda till oss och lever med de som tycker som jag.
  På dessa grunder kan jag inte säga att Georgs riddare är för gemensamt ägande. Jag vågar påstå det. Det är nödvändigt att ställa sig denna fråga annars kan jag inte övertyga mina motståndare. Man kan inte enbart med ord som jag gjort, påstå att vi är folket vänner.
Den 4 dagen i april månad på Ambrosius dag (han som predikande för folket och gav dem honung) var det annorlunda för mig. Alla förslag som jag kommer med slås ner. Jag känner omgivningens suckar, stirrade ögon och små kommentarer. De har ingen tolerans, ser inte att jag utvecklas och att det jag gör är ett försökt att lära mer. De tar allt jag säger på allvar, som om jag var felfri.


Den 27 dagen i augusti månad på Rufus dag är jag tillbaka i Varnhem. Broder Lennart gör mig sorgsen och nedstämd. Jag vet att han är omtalad för att dra ner de gladaste.
   Jag bad Petrus om hjälp, men han verkar bara intresserad av hur han ska bli prior. Hur ska jag kunna leda Georgs riddare med sådana bröder som finns i vår orden?


12.


Den 23 dagen i september månade hade jag bestämt mig. Jag ska avgå och det råder stor förvirring och alla undrar vad som är orsaken.
   Konrad, som är ny har lovat att ta över ledningen. Han kommer från Tälje, men detta gjorde inte bröderna glada. Han har mage och pratar mycket, men han är ovanlig. Han tar motståndarens åsikt och gör om den till sin egen, men inte nog med det. Sedan gör han den till en tes. Denna tes blir en utsaga som ingen kan angripa. Konrads teser består nämligen till stor del av det man själv redan har sagt, men den presentens nu i en annan form och på en högre nivå. Om man ändå inte håller med om det han sagt skäller han ut motståndaren och gör honom svarslös. Han menar nämligen att det finns bara en väg till sanningen.
   Det sätt att vara gör honom illa omtyckt även bland vännerna, men också beundrad för han är en skicklig talare.
  Konrad har också träffat Gudmasson. Det var i Tälje och han sa att de samtalat i all hemlighet. Han hade synpunkter på vårt arbete och åsikter om hur vi ska göra när vi tar över ledningen för alla klostren.


Den 4 dagen i oktober månad på Franciscos dag har demonen pinat mig. Så här har det varit sedan jag bestämde mig för att inte längre var ledare för Georgs riddare. Det finns perioder då jag mått värre, men jag kommer kanske att känna mig bättre i morgon?
Den 21 dagen i oktober månad samtalade jag med priorn. Det han sa gjorde mig misstänksam. Han menade att tron är grunden, men att tvivlet förgör oss. De fanns också risk för att vi samlar på oss en massa dåligt samvete och att man tycker att man är en ond människa, men "Det får man glömma bort", sa han.
  Priorn och jag är olika. Jag kan inte glömma och jag har ett samvete som ständigt maler inom mig och som ständigt frågar "Var är rätt och vad är fel?"
  Det är konstigt, han som är klostrets prior talar om "sanningen" och att man samtidigt ska "glömma", men jag som är novis, jag kan inte glömma.
  För mig berättade han att han en gång skulle övervaka en nunna från Gudhem. Orsaken var att hon inte kunde samarbeta med de andra nunorna. Priorn tyckte mycket om henne och tvivlade på vad de sagt, men en dag förändrades hon och gick till attack. Han träffade abbedissan och de var överens. "Kvinnan var angripen av djävulen!". Priorn menade att "Där det finns ett kloster finns det och också en djävul."
  För Katarina berättade jag om samtalet och jag sa att jag tror att han haft frillor. Då blev hon mycket upprörd och sa: "Aldrig priorn!"

1379


Den 15 dagen i januari månad Herrens år 1379 bad Konrad mig att för en av våra beskriva det stora upproret. Han är här gycklar och kommer ifrån Stockholm. Det som följer skrev jag ner och framförde muntligt till honom:



13.


“Den 9 dagen i juni månad hade klostrets ledning förfalskat ett dokument. Man ville att åldermannen skulle godkänna dokument som gör klostret till ägare av alla jord i Veglem. Det var dessutom skrivet på latin som inte Åldermannen kunde läsa.
  Jag tog upp frågan på marknaden i Falkpungi. Då berättade jag att vi tänker gå till tinget och låta domstolen pröva fallet. I samband med detta läste jag upp ett meddelande där jag skrivet att kloster brutit mot lagen. Bönderna uppmanades att göra uppror och jag sa att "Det var det enda som kunde stoppa detta förslag!".
   I november månade på alla helgons dag gjordes det ett försök att få bort mig från klostret. Det var en lekbroder som berättat att jag på marknaden uppmanat till uppror. 120 lekbröder var för att jag skulle lämna kloster omedelbart, senare skulle det visa sig att det bara var 7 som var emot mig.
  På ett möte i kapitelsalen tre dagar efter händelsen var 132 lekbröder där och 131 av dem var för att jag skulle vara kvar.  Detta var en framgång. Det fanns till och med lekbröder som ville bli noviser för att bättre kunna slåss mot klosterledningen.
  Bakom försöket att få bort mig finns också andra. En av dem är den nye Ciallsius. Han hade varit syneman i Rådene och heter Rolf Ulfsson, men han ändrade sig och stod på min sida tillslut.
  Lekbrödernas uppvaknande är inte bara ett hot mot klostrets ledning, utan också mot hela adeln och prästerskapet i häradet. Att man utnyttjat en person som ligger på lur är inget ovanligt i kampen mot upprorsmän. Det är heller inte ovanligt att denna person är tysk eller flamländare. Man kan fråga sig om inte Harald Landis på Rådene också hade ett finger med i spelet. Några svenner har hört honom säga att: "Skrivaren är svarter som en korp."


Den 9 dagen i november månad gick landborna i Askeby ut i uppror. Klostrets ledning hade sedan några dagar tillbaka tagit upp frågan om förvisning, men de ville först pröva mig och se hur modig jag är.
De förslog att jag skulle ge de upproriska en varning enligt det beslut som biskopen i Lidköping gjort. Jag spela sjuk och då förstod de att jag inte skulle samarbeta. Upproret i Askeby är en lärorik händelse. Den utlöstes på grund av klostrets dåliga förhållanden bland landborna. I fem år hade de klagat på dålig skörd, tiondet och att de tvingats äta mögligt bröd. Till sist lyckades åldermannen ge dem mat ur det allmänna förrådet, men man hade inga garantier för hur länge det skulle räcka. Möglet gjort baren sjuka och kvinnorna klagade över värk i lederna.
  Upproret gav många erfarenheter, men på lång sikt var det ett misslyckande, två landbor hade drivits från sina gårdar och många fler förbjöds att komma in i kyrkan vid mässan."


1380


Den 12 dagen i april månad Herrens år 1380 på dymmeldagen låg ännu snön fläckvis kvar. Människorna hade stängt sina dörrar och luckor så att trollkärringar och annat otyg inte skulle kunna ta sig in. Vi var några noviser och lekbröder som kom gående ner för berget. Ibland stannade vi, utbytte tankar, samtidigt som vi såg hur solen färgade sjöar och mossar eldröda. Vid Hornborgasjön dansade tranor.



14.
När vi kom fram berättade en av lekbröderna att Jörgen från Askeby hade sökt mig. Vi hade träffats förut. Det var i Rådene och vi satte oss på en bänk bakom St: Sigfrids källa och jag sa:
- Nu förstår jag hur mina bröder en gång tänkte när de kommit till "landet bortom världens gränser".
- Ja, i de här skogarna fanns det gott om vilt, sa Jörgen och frågade:
- Men varför alt överflöd?
- Människan blir aldrig nöjd. I början levde de enkelt och brukade "Guds vingård" och de tänkte på vad Bernhard sagt.
- Ja, vet!
- Han sa att "Ju fler rikedomar man ser i en kyrka desto starkare drivs man till att offra ur sin egen penningpung!"
- Habegäret är ett gissel.
- Det han sagt har gjort mig medveten, men när jag kom hit förstod jag att det inte skulle bli annorlunda. Här flödar det av rikedomar.
  Jörgen rese sig, borstade av snön och viskade:
- En av era män kom till min fars gård. Han sa att de hört att abboten ropat något efter dig.
- Vad då?
- "Se här kommer Profeten!"
- De hände när jag gick förbi parlatoriet en gång, svarade jag.
- Dina bästa vänner kan när som helst svika dig!
Han berättade också var jag skulle gömma dig om jag måste fly.
- Det finns en gård upp på berget som få känner till, men som Sigge Magnusson äger. Fogden är ofta där och han skyddar dig.
- Fogden?
- Som du vet så står han på vår sida. Han har vänner inom frälset som är med oss.
  När vi pratat färdigt hade det blivit mörkt, men jag såg noviserna vandrar genom korsgången till sovsalarna. Några gick till vänster och några till höger. De som gick till vänster skulle förberedda långfredagens passionsspel. Gycklaren Tomas från Stockholm skulle spela Herodes. Det sa man under vandringen ner för berget.
  I skymningsljuset vid läkebrödernas kapitelsal upptäckte jag skuggan av en man. Det var broder Jon Giljoté. Om honom säger munkarna att hans penna är vass som en giljotin. Inför noviserna skryter han om allt som han varit med om. Han påstår sig vara korsriddare och för att styrka sin berättelse brukar han dra upp munkkåpan över ölmagen och visa ärren. Trots att han har franskt efternamn är det få som tror på honom. Han liknade nämligen på pricken en drinkare och dobblare som härjat i byarna på andra sidan berget. Detta är elakt förtal menar Jon och han försvarar sig med att det i Rådene fanns förr en svenner som påminde om honom, men som en dag spårlöst försvann.



15.

Vi gick fram till honom och när han såg oss harklade han sig och sa:
- Ni kanske inte vet att det idag är förbjudet att springa omkring och prata en massa strunt. Det betyder otur att sällskapa när mars planeten styr.
- Vi talade om viktiga saker och vad beträffar planeter så anser jag att de är dåliga profeter. Det är skaparen som styr och planeterna är hans tjänare, svarade jag.
- Ytters, men himlakropparnas ställning bestämmer också våra liv.
- Vi pratade om vårat passionsspel. Det sägs att du ska spela Judas, en passande roll eller hur?
- Du är inte lite fräck, men abboten har haft ögonen på dej och du kommer att få ditt straff.
Jag försökte förklara:
- Vi pratade om att man måste ställa frågor och inte var rädd för sanningen om Gud.
- Sanningen kan du läsa i den heliga skriften. Är du tvivlare?
- Han som själv var ljuset ville genom sina frågor vara ett föredöme innan han blev förebild för sina lärjungar, svarade jag och la till:
- Han byggde sin församling på tvivlaren Tomas.
  Jon blev röd i ansiktet och blodådrorna på halsen var som märken efter piskrapp.
- Släpper man in djävulen i kyrkan vill han strax hålla mässa. Du urholkar Guds heliga ord och hela hans väsen, sa Jon och lyfte upp knytnäven, men jag hindrade honom från att slå och han försvann in i mörkret.
- Mått djävulen ta dig! ropade Jörgen inne från en träddunge.
   När jag öppnande den tunga kyrkdörren såg jag framför mig Messias. Han kom ridande på en åsna. Ansiktet var askgrått, men det skymdes av en skugga. Runt honom hade en folkskara samlats. De kastade videkvistar på vägen och man frågade vem han var. Sedan rusade han mot växlarnas bord och välte dem.
  Jag vandrade bort i korsgången och sneglade ut genom fönstret. Där ut kunde jag skönja konturerna av en landbo som körts bort av Guds tjänare därför att han vägar äta mögligt bröd.


Den 14 dagen i april månad på skärtorsdagen gick jag till min vän Tord Smed. Smeden har sin verkstad innanför klostermuren. Alldeles i närheten finns det en dörr som man kan gå in i utan att bli sedd. Huset är byggt i sandsten och på taket ligger det rött tegel. Hela eftermiddagen hade jag letat efter honom. Jag ville prata med honom om gårdagens "sammandrabbning".
  Jag knackade försiktigt på dörren, men ingen öppnade. När jag kände på handtaget gled den upp. Där inne brann det ett ljus och runt bordet satt det några män. Det dröjde en stund innan jag kunde se, men då såg jag att det var tretton stycken. Till min förvåning fick jag se en kvinna bland dem. Hon hade rödblont hår som var uppsatt i nacken och det såg ut som hon hade hästsvans. Ögon var blå.
-Detta här är Gudrun. En syster från Gudhem och som är med i vår orden, sa Tord som satt i mitten bredvid henne.



16.
Jag tyckte att hon var sagolikt vacker. Av en nunna hade jag hört att hon varit gift med en dansk adelsman. Fadern har en gård i Carleby. Hon tillhör den Stenkiliska ätten och var frälse. Om hennes morfar påstås det att han varit med vid i mordet på Ragnvald Knaphöfde. Jag minns inte när Rangvald gjorde sin berömda Eriksgata, men jag kom ihåg att nunnan sa att Gudrun var trollkunnig. Hon kunde förvandla sig till en vacker prinsessa för att sedan såra sina friare så djup att de dog. Naturligtvis var det elakt förtal för bakom ett sådan ryckte finns det gott om ratade beundrare.
- Vi har träffats för att prata om vad vi kan göra åt eländet, sa hon.
Hon hade en skrovlig röst, men den samtidigt också spröd och behaglig. Smeden la handen på min vänstra axel och sa:
- Det kan inte fortsätta så här längre. Munkarna låter oss arbeta dag och natt medan de påtar i trädgården och läser sina böner.
- Det påstås att Cellatius har förfalskat ett dokument som gjort kloster till ägare av all jord i Veglem.
- Det är inte konstigt att bönderna gör uppror, sa en man som satt vid bordet.
- "I brist på tjuv tar djävulen en abbot", he, he, la någon till. Det var Toms som jag träffat förut. Han satt vid dörren och han kallades också för Bolmört. Det berodde på att han med tungan förgiftade omgivning med falska påhopp och beskyllningar.
- Av denne lärde broder fick jag i går höra att den heliga Bernhard sagt att habegäret är ett slags avgudadyrkan som förleder oss, men hur lever hans lärjungar? frågade Tord.
- "När Herren inte vill då har inte ens påven någon makt", invände jag försiktigt eftersom jag visste att Bernhard var emot att påven la sig i klostrens inre angelägenheter.
  Gudrun såg nu på mig och när våra blickar mötets slöt hon ögonen och såg ner i bordet
- Vem är du? frågade hon.
- Ingvar Ramsvart, svarade jag.
- Den omtalade. De kallar dig också för Profeten, sa hon och tittade på mig igen.
Jag ryckte på axlarna och satte mig ner.
- Det är inget att skämmas för. Du ser ut som en profet och dit mod avslöjar att du har lejonet som din stjärnbild, sa hon.
- Jag är oxe, la hon till.
Tord vände sig mot de andra och sa:
- Broder Ingvar har kommit hit för att hjälpa oss. Vår orden är ett hån mot människorna.
- "Låt oss för driva ulvarna och plantera en ny vingård!" fyllde Tomas i och såg ut som en ilsken bagge.
- Du borde vet att många har kommit hit för att leva som Jesus och hans apostlar, sa jag och la till:
- De äger inget personligen, inte ens sina sängkläder.
- Spelar det någon roll? frågade han.
- "Den som tager till svärd kommer också att förgöras med svärd." svarade Gudrun.



17.

- Använde inte Mikael svärdet när han dödade den gamla ormen som förvillade världen? anförde Tomas efter Gudruns bibelcitat.
- Man måste ge sig till tåls och vänta, sa jag.
- Vad då vänta? frågade han och nu såg han ut som ett levande frågetecken.
- Vänta på den försynen!
  Jag vet inte varifrån det jag sa kom, men det var som om någon annan formulerade mina ord. Det var konstigt eftersom jag aldrig skulle säga något liknande. Talade någon genom mig? Jag som var för upproret pratade nu om jag vänta på "försynen". Det jag skulle säga var att vi måste vänta på att Gud ger oss ett tecken och inget annat.
- Är det så enkelt? frågade Tomas.
- Vi har inget val. Våldets och hatets väg har människan redan provat. Det leder oss bara till grymheter och ondska, sa jag och nu blev jag lika förvånad över mitt svar som förra gången. Sa jag så här för att imponera på Gudrun, men hur visste jag hur hon tänker?
- Tänk på hur martyrerna en gång fick det romerska riket på fall, inflikade Gudrun.
- Men då hinner det onda förgöra oss, sa jag eftertänksamt.
Medan vi utbytte åsikter fyllde Tord glasen med vin och han delade på en brödkaka som han gav åt var och en.


Det var den 25 dagen i april månad mitt i natten och på långfredagen. På altaret framför mig tronade den barmhärtiga morden – Marter Dolorosa. Kloster var byggt till hennes ära och madonnans mantel är platsen för de som söker hjälp och trygghet.  På den yttersta dagen visar hon sitt bröst för domaren och säger: "Se mitt bröst har du även diat."
  När jag låg där och bad hörde jag steg bakom mig. Det var abboten. Han stirrade på mig och sa:
- Följ med mig!
  När vi kom fram till bostaden satte han sig ner och glodde på mig som om jag var smittad av pesten.
- Är det sant att du sprider irrläror? frågade han.
- Jag har bara talat om vad Bernhard sagt om fattigdom och att vi bör följa hans exempel.
- Men allt prat om Maria jungfrudom!
- Jag har sagt att vi måste söka sanningen för att övertyga de klentrogna.
  Han rese på sig, gick i cirklar och jag frågade till slut:
- Vi äger de flesta kvarnarna i trakten och flera hundra gårdar. Är de nödvändiga för vår försörjning?
Då satte han sig ner igen och hytte med långfingret mot mig och sa:



18.

- Unge man, när våra bröder en gång kom hit fanns här bara skog och vildar. Nu har vi bygget ett kloster, vi har lärt vildarna att odla jorden och borta sjuka. Är inte det tillräckligt!?
- Jag vet, svarade jag
- Felet med dig är att din syn är förmörkad. Om du inte tror, kommer du inte att förstå.
- Men tvivlet är också ett sätt att övertyga, svarade jag.
- Det där har du lärt dig av kättaren Abélard. Vad mer lärde du av honom?
- Att arvsynden inte medför skuld och straff.
- Vad mer?
- Inget mer.
- Men pratet om Maria jungfrudom?
- Det var en uppenbarelse som jag fick en gång.
- Och vad sa den uppenbarelsen dig?
- Att det inte var Guds ande som befruktade Maria.
- Vems ande befruktad henne då?
- Det var översteprästen som gjorde det.
- Hur vet du det?
- Maria var av kött och blod och man kan inte bli befruktad utan att ha kommit kontakt med en kropp.
- Ja, när hon var människa, men sedan?
- I templet fanns enbart översteprästen. Han var Guds representant på jorden och hon var bara ett människobarn.
- Om du fortsätter så kommer jag personligen se till att du får uppleva något ohyggligt.
- Säden var välsignad av Gud till Maria och till folket. Därför säger vi att det är Guds ängel som befruktade Maria.
Abboten ruskade på huvudet, viftade med handen och sa:
- Du uttalar dig i alla möjliga frågor. Du måste visa ödmjukhet en inför äldre och mera erfaren person.
- Jag säger inte att det är så, men det jag säger är att vi måste ställa dessa frågor. Det gjorde frälsaren.
- "Den som inte tror kommer aldrig att få se". "Gå bort och be för dina synder", sa han tillslut, men när jag gick ut genom dörren skrek han efter mig och sa:
- Jag vill aldrig se dig mer!



19.

När jag kom till lavartoriet kunde jag genom fönstret se drivbänkarna utanför. Där växte digitalis, bolmört och timjan. Då kom jag på vad jag skulle sagt till abboten. "Visst ni har rätt, men det försvarar inte att vi stjäl jord från fattiga bönder."
  Priorn skymtade förbi när den kalla vattenstrålen träffade foten och jag ryckte till.
- Ska du inte se skådespelet? frågade han.
- Jag kommer! svarade jag.
  I kapitelsalen satt hela konventet samlat. Det var dödstyst, men jag hörde Tomas fnittrade från härskartronen.
-Är det du? Du som påstår att du är en Profet, he, he, he, lät det som han sa.
  Nedanför mig stod det en munk utklädd till romers soldat. Han slogs med ett björkris och över ryggen på en ung mager man som låg på golvet. Jag kunde se märken efter slagen. Då kom det ett slag, två slag och så kom ett till och ett till… Jag märket att ögonen tårades på honom och att han ville skrika. När det femte slaget träffade ryggen tänkte jag "Han kommer att klara det!"
  Så kom ett sjätte slag, ett sjunde och jag tappade räkningen. I halsen växte det en klump och jag ville brista ut i ett vrål. Ryggen färgades röd av blod och när nionde slagen träffade var riset inte längre ett björkris utan en piska med taggar. Vid det tionde slaget skälvde kroppen och långt, långt borta hördes cantorernas mumlande: "Spinas fert pro galea, In corona spine Hostis superatur."
  Tillslut lyfte abboten upp handen som satt bredvid Tomas och soldaten slutade att slå, han vände sig så mot konventet och sa:
- Han trodde sig vara Guds får, men han var skenhelig och ville inte bättra sig. Han bröt mot klosters regler och var kommen i villfarelse. Han trodde sig vara profet, men han var svarter som en korp.
  Abboten stirrade på mig, men soldaten grep tag i håret på manen och böjde huvudet bakåt så att jag tydligt skulle se den misshandlade kroppen. Han var så mager att man kunde räkna revbenen och ögonen var fulla med blod.
- Upprepa! röt han.
- Jag arme syndare som torde mig var Guds får, men jag var skenhelig sken… sken…
  Nu förstod jag vem man syftade på och jag rusade ut ur kapitelsalen, låste dörren och la ner mig på sängen.


Det var den 27 dagen i april månad på kärlekens- och barmhärtighetens dag vakande jag av att en man ropade:
- Kristus är uppstånden!
- Jag han är sannerligen uppstånden, svarade någon som stod utanför mitt fönster.
  Det var broder Rolf. Han kom in i rummet och med sig hade han mina kläder. De låg i ett knyte och han gav mig dem och sa:



20.

- Efter att du gått berättade jag för konventet att jag för tre dagar sett dig och Jon. Han hade hört att han fått en uppenbarelse. Från himmelen kom ett vitt sken som från en stjärna och en röst sa: "Broder Rolf gå till kapitelsalen och se om du träffar någon. Är det i barmhärtighetens tid ska du göra honom fri, men är det i straffet timma ska det råda krig och han ska straffas hårt – annars kommer en stor olycka att drabba er."
- Var det mötet med Jon du syftade på? frågade jag.
- Ja och jag berättade om det, men ljög och sa att det var i barmhärtighetens tid.
- Trodde dom på dig?
- Nej, Abboten förstod att jag ville skydda dig, men han kunde inte straff dig nu, men detta gäller bara tillsvidare. Fortsätter du att predika ändra han sig. Du är fri, sa han och öppnade dörren, men fortsatte:
- Förstår du vad det innebär?
- Ja, nu är jag det ett lovligt villebråd som alla kommer att bevaka.   Minsta ord som inte stämmer med kyrkans tro kommer att rapporteras! svarade jag och kände att klumpen i halsen flyttat sig till bröstet. Rolf såg att jag led helvetes kval och sa därför:
- Du kan bli botgörare och ta tillbaka dina villfarelser. Det är inget att vara ledsen för. Vi gör alla våra misstag - det har jag gjort broder.
  Jag hade svårt att accepterar det som han sagt. När jag invände och berättade att på universitet i Paris spreds mina åsikter sa han inget. Där lyssnar man på dig, men då förklarade han att det fanns de som hade börjat tro på mig även här och vissa trodde därför att jag var utsänd av djävulen. När jag frågade om han trodde att det var så svarade han inte.
  Han berättade däremot att det inte kändes som Jon njöt över mitt bittra öde, men en ansiktshalvan log och den andra var allvarlig och en isande kyla hade kom från den allvarliga delen, men när jag lämnade klostret flög det en flock tranor ovanför mitt huvud.
  Det susade av vingslag i luften och plötsligt hördes på långt avstånd ett märkligt ljud. Det lät som en sång och jag vände och vred på huvudet, men jag kunde inget se. När jag såg bort mot Hornborgarsjön var vattnet spegelblankt, men bland stenarna vid stranden såg jag en ljus gestalt. Det var kvinna och hon var lätt klädd - nästan naken. Inte ens det genomskinliga tyget dolde hennes varma och mjuka sköte.
  Då jag såg att den undersköna varelsen var Gudrun och förstod att fattats mig. Därför vände jag mig om, satt båda händerna för munnen och ropade bort mot klostret: "Detta är Guds sanna härlighet!"
  Hand i hand vandrade vi sedan ut på åkern och vi la oss ner bland strå och sädesax.


Den 6 dagen i februari månad är jag Gudhem. Min förklädnad är god, men i klostret är det fullt av konflikter och intriger - jag tänker numera över valen i livet. Hade det varit bättre om jag blivit vid min läst? Nu är jag förföljd och hatad av både präster och herrar.
  Jag arbetar med de fattiga barnen och det finns fyra kvinnor där. En lekbroder hade varit här förut, men han slutade för två månader sedan.
  Det finns två kvinnor som jag förundras över. Den ena är föreståndare. Hon heter Kristna Larsdotter och den andra Margareta. De är bokligt bildade och de pratar ofta om det stora upproret och om klostrens urartning, men det är det enda vi har gemensamt.



21.

Margareta är leksyster och jag är rädd för henne. Det beror på att hon är intrigmakare av stora mått. Dessutom är hon ofta sjuk, har haft de flesta sjukdomar som finns och därför kan hon allt om läkande örter. Det är påfrestande att höra om alla slags inflammationer, smärtor i magen och värk i lederna som hon råkat ut för. Nu har hon också börjat med en salva i ansiktet mot rodnad, som är det värsta hon vet.
  Margareta anser att folket är dumma. Om man frågar varför brukar hon svarar att "Annars skulle de ha gjort uppror för längesedan!"
Kristna Larsdotter är en annan sorts kvinna. Hon är mjuk och behaglig, hon tycker om att samtala i vardagston. Hon fäller ofta ner blicken när jag pratar med henne och händerna har hon dolda under manteln.
  Både Kristna och Margareta tror på astrologin. Kristina menar att astrologin är Guds redskap och vi har haft många och långa samtal om detta.
  Det verkar som om de funnit varandra, inte för att de är lika eller har något gemensamt utan för att de inte skulle få några andra vänner. Därför försvarar Kristian alltid Margareta trots olikheterna och även när hon har hittat på något tokigt.


Den 8 dagen i februari månad har jag fått höra dåliga saker om Margareta. Gertrud som är gammal i gården och som arbetat tillsammans med Eleonora var rädd. Eleonora kommer från Grekland och hon ska resa tillbaka snart. Hon är inte snäll mot de stackars barnen, hon tror att de kan sy och brodera innan de ens kan trä en nål. När de blir sårade av hennes "uppriktighet" kallar de henne därför häxa. En gång nöp hon ett barn i örat samtidigt som hon grävde hon med fingrarna i munnen på honom. Det höll hon på med tills fingrarna blev blodiga. Hon skulle bara ta brott det onda som fanns inom honom.
   När Gertrud såg detta sa hon att barnet hade varit besvärligt på alla sätt och vis. Margareta fick då ett gråtanfall och tyckte att det var förfärligt alltihop. Hon höll med om att det var obehagligt det som hänt, men hon menade att Margareta överdrev. Gertrud känner sig nu förföljd av Margareta. Hon klagade och abbedissan lät henne slippa arbeta med de fattiga barnen.
   När jag träffade Gertrud vid kyrkan berättade hon också att Margareta ofta fick hysteriska anfall som riktade sig mot henne.
Den 10 dagen i februari månad på Scolastica dag blev jag inkallad till Kristna Larsdotter. I början var jag orolig för jag trodde att samtalet skulle handla om det som hänt i Varnhem, men samtalet gällde en dikt som jag skrivet. Hon trodde att den var till henne för jag hade glömt den på bänken i hallen.

En fela.
En jungfru – som sålts på marknaden.
Detta var spillran av ett leverne.
En gång hade felan spelat.
En gång hade hon dansat.
Nu hade hon begravt sin
ensamhet till minnet av en melodi.



22.

Men hon hade fel. Den handlade inte om henne. Varför hon sedan pratade om vår kärlek förstod jag inte? Därför blev jag överrumplad när hon frågade:
- Jag vet vad du menar. Det är något mellan oss som vi inte kan prata om, sa hon och såg ner i golvet.
- Ja, svarade jag! men tänkte att "Jag inte kan ha fler fiender."  Därför måste jag spela med detta "grymma" spel. Det är bara gårdens bryt som vet varför jag är här och han säger inget.
  Att narrars är något som jag numera är bra på. Därför är det många som tror att det är de som styr och ställer. De tror till och med att de är sanna, men de blir ofta lurade av det narrspel som de själva skapat. Tänk på vad alla härskare gör mot sina undersåtar!
  Ibland vill jag ta mitt straff och låta dem få veta sanningen, men jag är rädd och jag vill inte såra någon oskyldig.
  När jag satte mig ner vid dörren gav hon mig en liten papperslapp.
- Här har du mitt svar, sa hon, men slog genast ner blicken då jag såg in i hennes ögon.
  När jag läste på lappen fann jag en annan dikt. Då förstod jag att den handlade om "vår" kärlek.

Bakom samma murar
fången och hans väktare.
Den ene har gjort ett val den andre längta.
Endast en av dem kan bli fri.
Två tyger av sammet, ett är helt och oanvänt
det andra har delats i stycken.
Hur ska det räcka upp
över muren och ner igen.
Den svarta riddaren slår ett torn.
Vit räknar bondes sista steg.
.
.
Den 14 dagen i februari månad på Valentin dagen bjöd jag på mat. Det var kyckling med druvkrustader och ostpaj. Margareta och Kristna var där, men de åt endast av druvorna och ostpajen.
Vid måltiden lämnade hon ett meddelande till mig under bordet.  Hon hade ritat en demon med nio horn och med taggar på varje horn och munnen trutade. Vid sidan om demonen stod det på latin: "Vem som helst kan fela, men endast den dumme framhärdar i sitt fel."
   Det var inte något uppmuntrande innehåll och jag förstod att hon syftade på mig. Kanske det är min ovilja att låta mig förföras av henne som hon retar sig på. Jag förstår inte vad hon vill? Hon ser ju hur jag undviker henne för en annan. Det borde hon förstå, men kanske hon vet det och vill veta om man kan lita på mig?


1381


Den 3 dagen i maj månad Herrens år 1381 har abbedissan bett mig göra en skriftlig redogörelse för arbetet. Orsaken är att hon hört att jag gjort underverk.



23.

"För att de fattiga barnen har jag förklarat vad som är rätt och fel och även ett klosters uppbyggnad. Vi samlas en gång i veckan i kyrkan och samtalar. Kyrkans långhus föreställer parlatoriet och baren är konventet. Då beslutar de om hur de skyldiga ska straffs - några som brutit mot våra regler. Vid måltiden mitt på dagen pratar vi också om de konflikter som uppstått inom gruppen.
  Efter måltiden får de höra en helgonberättelse. Den mest omtyckta berättelsen är St. Georg.
  De har också gjort oljelampor, skålar och textiler. De gör dukar, vävnader och brodyrer. Ting som är tillverkade i verkstaden har till syfte att lära barnen ett gott hantverk. Vissa barn får också hjälpa till med djuren. Skötsel av hästar och tjurar sköter endast jag om.
  En gång i veckan leker de. Vi går då till gropen och kastar sten och skjuter med pilbåge. Detta tycker pojkarna om, men med all rätt visar det sig att flickorna inte vill vara med i dessa lekar.
Vid jul reste vi till marknaden. Vid två tillfällen stöptes det också ljus och gårdens folk bjöd barnen på mat. Det har också före kommit samarbete mellan klostret och lantgården.
  Även nunnorna har följt undervisningen i skolastiken och Gudsbevisen. Det ger mig möjligheter att förklara kärleksbudskapet dvs. andemeningen med den kristna tron.


Den 1 dagen i mars månad mötte jag Kristina i korsgången. Hon såg inte på mig, men sa:
- Jag drömde om dej i natt.
- Vad då? frågade jag och blev glatt överraskad.
- Det var en sanndröm, sa hon och då såg på mig som om jag var en demon.
- Sann?
- Jag drömde att du var en elefant.
Jag blev besviken och tänkte "Tar aldrig pikarna slut?". Sedan sa hon:
- Jag kunde inte sova efter den där otäcka drömmen så jag steg upp.
  "Varför låter hon mig inte vara i fred?" jag vill bara ha lugn och ro. Snart ska jag ge mig iväg för att möta min älskade. Jag kan inte glömma det som hände mellan oss. Det tänker jag på varje dag och natt. Jag står inte ut med att behöva vänta, det är en stor pina, men minnet av älskog gör mig glad igen. Oron finns där hela tiden och jag har en känsla av att det kommer att hända oss något.
  "Kanske hon tillhör någon annan och då kommer hon att krossa mitt hjärta", tänker jag. Det som nunnan varnade mig för. Dessa ord uppfyller min hjärna varje minut på dagen.


Den 19 dagen i april månad var jag i badstugan. Jag går ofta dit för där får man höra ett och annat. Är man en god lyssnare, som jag kan man också räkna ut vad som kommer att hända vissa personer.
  Idag avlyssnade jag ett samtal. Det var mellan en av Rådens väpnare och en okänd riddare. Väpnaren berättade att Harald tillhör numera de "utstötta". Han påstod också att makten i rådet ligger hos tre herrar, men han sa inte vilka de var.
  Han berättade även om undervisningen av de fattiga barnen. Riddaren sa hur bra han tyckte att den var, men då avbröt väpnaren honom och sa:



24.

- Jag har träffat barn som vägrar att gå dit. När jag frågade varför sa de att de är rädda.
- Rädda för vad då? frågade riddaren.
- De är rädda för läraren.
- Det är inte sant, svarade han och la till:
- Jag var där en gång och då berättade han sagan om St: Göran och Draken. Det är ett helgon som jag tror på.
  När jag hörde det gömde jag mitt ansikte för riddaren. Väpnaren däremot fortsatte samtalet med att säga:
- Det är inte som du tror?
- Hur är det då?
- De sägs att Gudrun Stenkill satt klorna i honom. På natten älskar de och då förvandlas de till djur. Munkarna tror att hon är en varghona. Hon kommer att slita hjärtat ur honom och så la han till:
- Hur vet du det?
- Det finns de som sett att Ingvar varit tillsammans med ett djur.
- Vem sa det?
- Abboten sa att en munk från Varnhem såg det när han var i Gudhem. Jag tror inte att han ljuger.
- Barnen lär sig att vara olydiga, men nu ska det bli slut med det, sa riddaren som ändrat sig och han såg rädd ut eller så ville han inte höra mera pladder från väpnaren.


Den 15 dagen i juni månad på apostlarnas utsädes dag är jag hos Sigge Magnusson. Han har lät mig bo på stället i skogen. Varje dag går jag till utsiktspunkten vid Svart sjön. När det är klart väder ser jag ända till Omberg och Vadstena.
   Det var fogden som hjälpte mig att få komma hit. Gudrun var redan här. Vi är båda under hans beskydd. Han berättade att Sigge sålt mark till nunnorna i Gudhem. Det var inte av välvilja utan det fanns en baktanke, men mig pratar han inte med. Jag förstår varför.
Den 3 dagen i juni månad såg jag en Glada som flög förbi. Det sägs att den kan se in i framtiden och föra de döda själarna vidare, men den lurar också på små fåglarnas ungar och flyr klokt undan kungsörnen.

På morgonen den 27 dagen i juni månad kom fogden hit. Han och Sigge hade varit i Mariefred.
- Kungen var också där och diktaren Gudmarsson, sa han.
Han hade frågat Gudmarsson vad han gjorde där och han svarade:
- Jag läser mina dikter för kungen, men jag deltar inte i festen.
Men när kungen skulle till Stockholm var Gudmarsson ändå bland gästerna och vinkande av honom på bryggan.


1384


Den 23 dagen i mars månad Herrens år 1384 var fogden här igen. Med sig hade han ett brev. Det var från Konrad och där stod det:



25.

"Broder, Ingvar!
Det finns mycket att säga om de åtta år som vi känt varandra, men jag tänker bara skriva om det viktigaste. Som du kanske redan vet så har jag rest till min fädernesgård i Tälje. Jag orkar inte vara kvar längre, getterna gör som de vill och hästarna rymmer. Det beror på att abboten trakasserat mig och min familj.
  Han hotade mig och sa att han skulle förgöra mig om jag inte berättade var du benfann dej. Du kommer kanske inte att tro mig, men jag hade inte tänkt säga något i från början, men det är inte bara du som kommer att få ditt straff.
  Jag är ingen feg människa som sviket, men jag insåg att vi inte kan fly undan i alla oändlighet. Förr eller senare hittar man oss och därför sa jag som det var. Abboten lovade mig att om du blir botgörare, som så klarar du dig.
  Sprid inte upprorets budskap om du vill slippa straff!
Farväl i Kristi namn, broder!"


Den 23 dagen i augusti månad kan jag berätta att tre väpnare och några munkar stod utanför min dörr. Talesmannen sa att jag inte får någon nåd trots att jag ändrat mig i fråga om Marias avlelse. De hade spadar och hakor med sig så nu väntar de på oss båda vid mossen.
  Sigge Magnusson kommer snart med några svenner om han i tid fått mitt meddelande vill säga. Man sa att jag måste straffas därför att jag valt lättjan framför renhet och kyskhet. Georgs riddare är hycklare. De är emot köttets lust och kallar det för en dödssynd, men vad skulle dessa herrar göra om de träffade en lika underskön kvinna som Gudrun? Nu lyser avunden i deras ansikten och ögon ser bara andras fel och brister.
  Svaret på fråga om vem som ligger bakom allt detta det få jag kanske inte veta, men en sak vet jag och det är att det inte är Guds verk. Herrens kärlek är allomfattande, men han kan inget göra åt människans okunnighet och ondska. Därför vill jag att någon ska framföra mitt budskap om kärlekens mirakel så att alla som läser detta får ta del av mitt öde.
  Jag skriver därför ett avskedsbrev till dig min vapenbroder:


"Käre fogde!
Som du redan vet så skäms för att jag ha varit med i Georg riddares orden. Jag var ung och hade en svaghet - jag kunde inte döma ut något utan att först prövat vad som är fel eller rätt. Frågan är hur en rörelse som från början varit folkets hopp sedan förvandlats till att bli ett kniv hugg i deras ryggar? Jag kan inte längre ta orden "gemensamt ägande" i min mun utan att spy!



26.

Ett skäl till denna urartning är att vi säger oss ha den enda och sanna läran, men det är inte sant. Sanningen är att människan alltid strävar efter makt och ära. Hon blir aldrig nöjd och hon tänker bara på sitt liggande fä.
  Du hade rätt när du sa att: "Gudmarsson använder böndernas krav som ett vapen mot sina föräldrar." Nu förstår jag också vad ordet "hata" kommer av. Det är sammansatt av "ha" och "ta". Gudmarsson ville ha det som hans far och mor en gång har tagit och nu vill han ha all den makt som finns. Ja, han skulle vilja vara kung om det var möjligt.
  Om inte du och Sigge hinner fram i tid då kommer det som händer vara oåterkalleligt, det förstår jag. Därför vill jag att du tar med dig min dagbok om du kommer försent så ligger den i skåpet.
När du läser den ska du veta att det jag upplevde tillsammans med Gudrun det skäms jag inte för. 
  Det jag varit med om är stort för att inte säga det störta en man kan få uppleva förutom mötet med Gud. Nu kallar han på mig och jag är beredd att följa det som blir mitt öde. Jag har sett framför mig den plats som jag ska komma till och det gör mig lycklig. Där kan igen gör mig illa och där är vi alla lika.
  Farväl i Georgs riddare, bröder och systrar!"


_________________________
Noter:
[a] Denna plats bör ligga i närheten av Skultorp utanför Skövde. Linné berättar att det fanns svart skiffer i berget och man kunde man också se Omberg på andra sidan Vätten.
[b] Guds Riddare grundades av en cistercienser munk 1202 och fick namnet Svärdsriddarna. Författaren till denna lilla dagbok tillhör inte denna orden utan en annan. En hemlig orden som bilades 1367 i Stockholm och hete Georgs riddare.

27.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kapitel 12

Inledning