Kapitel 9

När Sam satt vid skrivbordet hade isen gått upp på Stureholmssjön och kopparna på träden hade slagit ut. I ett träd såg han två glador. Han lyfte telefonluren och slog sitt gamla hemnummer. 

- Hej, de är Sam! Jag hämtar Margareta idag. Hon ska vara på ridskolan klockan tio i morgon. 

- Jag har ändrat mig. Margareta ska följa de vanliga rutinerna. 

- Jag hämtar henne i dag! skrek han i luren.  

  När han slängde på var gladorna borta. Därför fick han en känsla av att det aldrig hade suttit några fåglar i trädet. Kanske var det en synvilla? Han visste som sagt att det var en mycket sällsynt fågel, men Margareta hade sett den. Hon hade frågat vad det var för fågel. ”De är verkliga”, tänkte han och kände sig lugnad av den inre rösten.   

   Han la in några vedpinnar i spisen och tände, hämtade han en kastrull ur skåpet och ställde den på plattan. Sen öppnade han ett paket mjölk och hällde mjölken i kastrullen. Ett oöppnat kexpaket och en camembert stod längst in i kylskåpet. 

   När mjölken var varm hällde han upp den i en mugg, tog två skedar Nesskaffe och rörde om. Han drack några klunkar kaffe och smakade på osten. 

   Övergivenheten hade numera lagt sin tunga hand över honom. Allt hade blivit så meningslöst, ingen skulle bry sig om att han åt camembert eller drack café au late till frukost. Han kunde lika gärna äta rå korv och dricka mjölk direkt ur paketet. Känslan av att vara bortglömd och övergiven var så stark att han inte ens kände smaken på osten. Det var som om han levde i ett svart hål där varken tid eller rum existerade. Nu förstod han detta var av ett en annan slags än den ensamhet som han tidigare sökt. Det han då ville komma bort från Anna, men att för alltid vara övergiven gjort honom rädd.

   Repliken; ”Du har själv valt”! ekade i huvudet på honom flera gånger om dagen. "Varför frågade hon inte varför jag gråtit när hon hem från jobbet" och "Varför brydde hon sig inte om att jag ville jämt vill vara ensam" var frågor han ställde sig. 

   Hon brydde sig inte ens om att han oroade sig för alla slags sjukdomar och faror som skulle kunnat hända. Om han någon gång sa att hans problem berodde på deras förhållande svarade hon: ”Du skyller alltid på andra!”.

  Bakom slottet fanns det en lindallé som omringade trädgården och längst bort, mitt emot slottet låg det ett stort orangeri.   Sam öppnade den tunga grinden till slottet och gick bort mot byggnaden. Orangeriet hade gula väggarna och taket var grönt av kopparärg. 

   Ovanför kunde han läsa ”Åt minne af Anders Lindstrand af Carl Jedvard Bonde”. En fönsterruta hade gått sönder så det knastrade under fötterna när han försiktigt gläntade på dörren. Plötsligt kände han att det var något som kom emot honom. Förnimmelsen av fruktan var så stark att han var tvungen att springa därifrån. När han stängde dörren upptäckt han en stor svart hund på andra sidan. Den ställe sig upp på bakben och högg efter honom genom det trasiga fönstret. 

83.

  

Sam sprang därifrån som skjuten ur en kanon. När han var bara tre meter från den yttergrinden kunde han se den svarta hunden mellan lindarna. Den kom emot honom. Rätt vad det var föll Sam omkull och rullade runt ett varv i gruset. Sen ställde han sig på knä, slet av sig sin kavaj och höll den framför sig. Kavajen blev till en sköld, men när det gått några sekunder och inget hänt reste han sig på sig upp och borstade av sig gruset från byxorna.  Han såg ut som ett levande frågetecken där han stod och gapade och sa:

- Var hade hunden tag vägen? sa han högt för sig själv.”Den blev nog rädd och sprang tillbaka eller så gömde den sig i buskarna”, tänkte han. 

   När Sam kom hem igen gick han in i vardagsrummet, plockade fram bandspelaren ur skrivbordslådan och stoppade ner den i väskan.

***

Sam ringde på dörren, men ingen öppnade. Då gick han ner för trapporna och satte sig på en bänk vid sandlådan. Där lekte det några barn.

- Margareta är hos morfar. De var här och hämta henne, sa en liten flicka med brunt hår och stora bruna ögon.

Sam skyndade sig bort mot tunnelbanan. Där fanns det en telefonautomat. Han la i en krona i myntinkastet och slog nummer hem till Renström.

- Är Anna där? frågade han när Agne svarade.

- Hon är här, sa han. 

  Han hämtade Anna och hon tog luren och frågade:

- Vad vill du?

- Jag skulle hämta Margareta. Varför är ni inte hemma?

- Jag har ändrat mig, har jag sagt.

- Är inte jag också vårdnadshavare?

- Du var lika dum i förra veckan.

- Hur kan du göra så här? Margareta är lika mycket mitt barn och jag behö­ver henne lika mycket som du.

- Jag har ändrat mig sa jag.

   När Sam kom fram till Dalkjusan fortsatte han fram till den gråvita villan. Den med svart tegeltak och röda rosenbuskar. Han ringde på, men ingen öppnade. Han knackade på, men ingen svarade.

  På baksidan av huset hördes ett klirr och Sam tog ett kliv över rosenbuskarna. När han kom till gaveln såg han att Agne var i trädgården. Han bar på Margaretas sulky och skyndade sig in i vardagsrummet och stängde snabbt glasdörren och låste.

  Sam satt på bandspelaren, men kackade först på fönsterrutan.

- Vad vill du?

- Jag ska hämta min dotter!

- Hon är inte här. Det här får ni klara upp själva. Vi lägger oss inte i er konflikt.

84.

- Men tycker inte du att vi ska prata om det här.

- Det är ingen idé!

- Varför är det ingen idé?

- Därför att du har en förutfattad mening.

- Men kan du inte öppna så att jag hör vad du säger. Varför öppnar du inte dörren?

- Det är meningslöst.

- Så har du aldrig sagt förut. Du har alltid sagt att man ska prata.

- Men Sam!

- Vad ska Kristus säga om det här?

- Jag blandar inte in Kristus i det här!

- Men det kommer du att bli tvungen att göra. Han kommer att besöka dig på natten. Ditt samvete, därför att du inte släpper in ert barnbarns far så att han få prata med sin dotter.

  Det ringde på ytterdörren. Vid gaveln stod brevbäraren. Han överlämnade ett paket till Agne. Sam barkade genom rosenbuskarna när Agne försökte stänga, men Sam fick in en fot innan den var helt stängd.

- Får jag prata med Anna?

  Agne stirrade först på brevbäraren och sedan på Sam.

- Men hon är inte här, svarade han.

- Får jag prata med dej?

  Elly kom ut genom dörren.

- Anna och Margareta är inte här, sa hon.

- Får jag prata med er. Ni behöver inte stänga för mig.

- Margareta är inte här. De är på dagis.

- Jag ringde dit och då var hon här sa de på dagis.

  Elly släppte in honom. Sam satte sig ner på den bruna stolen under spegeln med guldram.

- Varför har jag en förutfattad mening?

- Du presenterade dej inte i telefonen.

  Sam hade lärt sig sin läxa. I sexton år hade han och Anna grälat om oväsentligheter. De var alltid på hennes villkor och därför sa han:

- Jag ville inte diskutera det som inte har med saken att göra.

Så reste han på sig.

- Du säger att du inte tar ställning och att jag har en förutfattad mening?

- Vi tro inte att du är en lämplig vårdnadshavare. Du passar inte in i samhället, la Agne till.

- Är det därför som ni inte släpper in mig?

- Nej, men vad ska du göra nu?

- Om Margareta vill följa med mig till att ridskolan så tar jag med henne dit och vill hon inte det så får hon stanna.

85.

- Det är en fråga som du och Anna ska gör upp om.

- Men eftersom jag har försökt att få tag på henne och vi kom överens om att jag skulle hämta Margareta så gör jag det.

- Det förstår jag.

- Jag väntar tills dom kommer.

- Anna har rätt att gästa vårt hem. Hon behöver inte bryta sig inte in.

- Jag har rätt att hämta min dotter eftersom jag är vårdnadshavare.

- Vem är vårdnadshavare?

- Det är jag fortfarande.

- Jag är inte insatt i det juridiska och har inte lust att diskutera den saken.

- Det har inte varit någon dom eller vårdnadstvist. Därför har jag rätt att bestämma över mitt barn. Om Margareta vill följa med mig så får hon det. Jag väntar tills dom kommer.

- Du får vänta utanför, sa Agne.

- Jag lovar att det inte ska bli något uppträde och jag ställer inte till bråk.

  Efter några sekunder ringde det på dörren. Det var Anna och Margareta. Margareta var blek i ansikte och när hon kom in genom dörren gömde hon ansiktet bakom Annas ben.

  Det verkade som någon skrämt henne. Allt tydde på det. Hon var rädd för honom.

- Vill du följa med till ridskolan?

- Nej! svarade hon.

  Sam gav Margareta en tillslut en stor kram. Nu insåg han det lönlösa i att fortsätta bråka och han ville visa hur man beter sig när man lovat att hålla på sitt ord.
   Motståndet var dessutom kompakt. De var honom övermäktiga och han insåg att Margareta inte skulle välja någon av dem för hon älskade båda föräldrarna lika mycket.

  Han förstod också att om han släppte greppet om sin dotter fick Anna ta huvudansvar och då var han fri. Han blev fri som en fågel och han kunde gå sin egen väg ut ur det fängelse han levt i i så många år. Då slapp han leva med någon som han inte tyckte om, men det var oerhört smärtsamt att tvingas lämna ifrån sig sin dotter. Den han älskade mest av allt på jorden.

  Först nu insåg han helt klart att det var en stor segern han vunnit. Det berättade om vem han verkligen var. I motsatts till Anna såg han till barnets behov i förta hand. Det var inte svårt att göra det. Att äga någon var en helt främmande tanke för honom.
   Friheten var det viktigaste. Den var nycken till den ångest som han bar på.

  Det som Agne pratat om när de träffades vid middagsbordet upplevde han som tomma ord. ”Kanske var det därför som han sa att han inte passade in i samhället.” Sam hade ofta sagt att orden betydde något för honom. De förpliktigade och det gjorde honom till en hård domare, men vara han bättre än någon annan?

86.

Det skulle det dröja många år innan han upptäckt att det som skilde dem åt var olika sätt att uppleva det skenbara. De var båda aktörer i en pjäs där alla spelade olika roller i livets teater. Sam hade turen att få spela rollen som den godhjärtade även om han ibland kunde vara dum - jag mycket dum skulle det visa sig.
   Allt har ju en baksida menade han när han kommit till insikt om vem han verkligen var. 

***

Sam stirrade ut genom fönstret och ropade högt för sig själv:

- Vad betyder det här?!

   Ner vid sjön satt tre glador. Om det hade varit två stycken som förra gången då hade han inte varit så förbryllad. Det kunde ha varit en hona och en hane, men nu var de tre stycken.

   Nyligen hade han läst i en bok som handlade om symboler att fåglarna stod för det översinnliga. De var luftens andar och de dödas själar. Två fåglar symboliserar ett motsatts par, som ljus och mörker och dag och natt, men vad betydde tre glador? Det kunde han inte förstå. Han visste att talet tre var den skapande kraften och rörelsen framåt, men det stod också för själen.

    Vad glador betydde det visste han inget om. Det fanns bara ett sätt att få reda på vad det. Han skulle vänta och se. Om det var så att fåglarna var de dödas själar som kommit för att hjälpa honom då skulle han snart få uppleva det? Det tre gladorna skulle i så fall visa honom vägen.

   Han gick ut i köket och när han kom tillbaka hade han ett paket mjölk och en rå korv i handen. Sam stoppade in en korv i munnen, drack mjölk direkt ur paketet och torkade sig av sig på kökshandduken. Sen gick han ut i hallen och satte på sig skorna och kavajen.

   Bussen stannade vid Stortorget. I väntrummet på socialbyrån satt en man med blont stripigt hår och han hade en mockajacka med fransar och blå jeans.

   Sam ringde på klockan vid receptionen. En ung kvinna med svart hår, röda naglar och rödblommig klänning öppnande luckan. Det var den 3 augusti 1986.

 - Jag skulle vilja beställa tid, sa han.

 - Har du någon sekreterare?

 - Nej, jag är här för första gången.

   Kvinna bad honom fylla i ett formulär. Han satte sig i soffan, fyllde i uppgifterna och lämnade in pappret.

   Socialarbetaren dröjde, men när hon kom ut i väntrummet såg Sam att hon var blond och hade en spetsig näsa. Hon hette Eva Lundberg.

   Arbetsrummet hade vita väggar och en reproduktion av Chagall som föreställde ”Gubben och geten” hängde bakom skrivbordet.

   Hon bad honom sitt ner.

 - Jag ser att du bor i villa, sa hon och till lade:

 - Vi får inte hjälpa de som bor villor!

 - Men det är ett gammalt hus utan badrum. Jag har sagt upp mig från mitt arbete och jag får inga pengar från a-kassan.

87.

- Är du avstängd?

Sam nickade.

- Vad vill du ha hjälp med?

 - Jag vill ha pengar till mat och hyra.

- Bor du ensam?

- Min dotter bor hos mig. Jag är hennes vårdnadshavare.

  Sam hade hört att om han skulle få några pengar måste han säga att Margareta bodde hos honom.

  Sekreteraren log mot honom och trutade med munnen och sa:

- Jag förstår.

- Jag är inte en vanlig socialhjälpstagare, la han till i hopp om att vinna hennes sympatier.

- Jag förstår.

- Jag har arbetat sen jag var sexton år. Jag är i en tillfällig kris och behöver låna pengar tills jag kommit på fötter igen.

- Jag förstår, men vi lånar inte ut pengar. Du kan få pengar till mat, men ty­värr kan jag inte lova att du får hyran betald. Jag måste prata med min inspektör först.

Sam hade överskridit sitt konto med två tusen kronor och när han berättade det sa sekreteraren:

 - Privata skulder kan vi inte göra något åt, men ring och prata med inkasso så kan ni kanske komma överens om en betalningsplan, sa hon och räckte fram handen.

  I receptionen fick han en check på tretusen kronor. Sam tog emot den och tackade vänligt.

 - Jag hör av mig om hyran. Nästa gång behöver du inte komma hit. Det räcker med att du ringer, sa hon.

När han kom ut i ut i väntrummet var mannen med den fransade mockajackan borta.

   Vid Stortorget låg ”Skandinaviska Enskilda Banken”. Sam löste in checken och så gick han bort till stationen.

  Stationsbyggnaden var vitkalkad med fem rundabågade fönster. Ovanför ingången fanns det en vapensköld med två lejon. När han kom in i väntsalen beställde han tur och retur Backeby.*

***

Dörren till lägenhet i Backeby var öppen. Han stängde den försiktig. Anna stod vid diskbänken och på bordet låg i vanlig ordning andra delen av Dagens Nyheter uppslagen. Margareta satt på en stol, men vid köksbordet. Hon läste i en bok, men när hon såg Sam hoppade hon ner från stolen och kom emot honom.

- Pappa, pappa! ropade hon.

- Vad gör du här? frågade Anna.

- Jag ska hämta Margareta!

- Det ska du inte, sa hon och lyfte upp Margareta.

  Hon höll henne hårt i famnen, men Sam grep tag i hennes arm och försökte få loss henne, men då började Anna skrika. Margareta blev rädd och kramade hårt om halsen. Han gjorde då ett nytt försök, men slutade när han insåg det löjliga i situationen. Han hade bestämt sig. Han skulle ge upp tvisten och Anna skulle få vårdnaden.

88.

Framför sig såg han då att det oväntade. Istället för att gå sin väg gav Sam Anna en örfil och en spark i baken. Sparken var så lös att den knappt kändes, men hon var värd den efter allt han gjort för henne och Margareta, men inget hände. Det enda som han gjorde var att ta tag i Margareta och försöka få loss henne, men det gick inte och hon började gråta.

  Efteråt kunde han inte förstå vad som hänt. Hade han gjort det han ville göra inners inne eller var det bara inbillning? Ingen skulle tro på honom om han berättade vad han inte girot i det ögonblicket som han drog sig undan. Man skulle tro att han gav efter för impulsen att slå. Det var tur för om det hade hänt då skulle Annas vänner hävda att det var misshandel, men Sam tyckte att det var skrattretande.

  De som tänkte så om honom hade inte varit i hans situation. Dessutom fanns det bland väninnorna vissa som slog sina män. Det var en pinsam historia. Inget som man pratade om, men det ansågs inte vara misshandel. Det var märkligt, men de försvarare sig och menade att kvinnan är av naturen god och därför kan hon göra vad hon vill i motsatts till mannen som av naturen är ond.

  Detta var inget nytt. Det hade han hört till leda, men han ville ändå inte bli som sin mor. Skylla allt på det motsatta könet. Därför viskade han kort och gott i Annas öra så att inte Margareta skulle höra att hon var en ”Jävla maktmänniska!”

  Han kunde sagt något helt annat, men det var huvudet på spiken. Sams sätt att se på saken underlättade inte precis konflikten eftersom Renströmarna tillhörde etablissemanget. När han kom ner i porten möte han Agne.

  Han hade en gul vindtygsjacka på sig, vita byxor och bruna skor på sig. När de stod där öga mot öga var Sam ögon var fulla av hat och de glödde av ilska.

  Agne bröt tystnande genom att säga:

- Tjänare!

- Jag är inte din ”tjénare” även om ni har behandla mig som en sådan.

  Så grep han tag i jackan, men i stället för att slå honom hissade han upp honom mot väggen och sa:

- Ni vet att jag är arbetslös, att jag går på socialhjälp och att jag bor ensam på landet tjugo mil från Stockholm. Men det hindra er inte från att ta ifrån mig min dotter.

  Agne försökte komma loss, men Sam släppte inte taget.

- Släpp! skrek han.

- Felet med mig är att jag inte kan slå folk på käften trots att jag är uppfostrad att slå den som uppför sig som översittare.

Tillslut släppte Sam ner honom och han gick sin väg:

- Det blir värre nästa gång!

  Den meningen slank bara ur honom. Han kunde inte förstå varför hade han sagt så? Återigen hade han gjort något som han inte ville göra.

  Under bråket hade han känt sig som Grundval Larsson i Sjövall/Wahlöös deckare, men det var tur att han inte sa det för då hade de kanske annat att han ”lekte” med dem.

88.

  Men det var ingen lek. Det var inte han själv som styrde över det som hände. Frågan var om det var ett omedvetet val? Om han själv fått bestämma då hade detta aldrig hänt så det var därför som det kändes som någon styrde över hans handlingar, men det var ingen röst som talade till honom.

  Beslutet fattades automatiskt. Som resultatet av det enda möjliga eller rättar sagt det som hände hade en mening. Nu skulle han få vara med om hur de reagerade som han känt i sexton. De som predikat humanism och väl vilja.

  Skulle de förstå att han var totalt slutkörd och att han blev arg därför att han var oerhört pressad. Han hade inte ens något arbetet? Lista kunde göras lång, men det räckte med ett av dessa två exempel för att en utomstående skulle förstå hur dåligt han mådde. "Nu fanns det bara en sak att göra och det var att hålla sig undan.", tänkte han.

  Borta vid den stenbron kraxade några kråkor och Sam tyckte att det lärt som om de sa: ”De tre gladorna var tecken på godhet?”

  Hur skulle han tolka det budskapet förstod han inte. Det lät så konstigt. Menade de att han haft kontroll (makten) över sig själv. Inte ett enda knytnävslag delas ut trots att han var både kränkt och förtvivlad.

  Trots det inbillade han sig att andra skulle se på honom som en elak djävul, men inför vännerna var han någon som inte lät sig bli behandla hur som helst. Han var ingen mes och budskapet var enkelt.

   Frågan var bara vad Anna-Greta skulle säga när hon fick veta vad som hänt? Skulle hon ta avstånd ifrån honom och tycka att han var ett råskinn. I så fall var hon inte ensam.

Åren med Anna kändes som en spottloska i ansiktet. Så upplevde han det därför att han blivit offer för en kvinna som kunde konsten att manipulera andra för att vinna fördelar, men allt handlade om oskuld.

  Sam hade lagat mat, diskat och städat varje dag. Han hade till och med tagit hand om deras gemensamma dotter. Det var sällsynt, men han fick skylla sig själv. Han hade trott på myten om den förtryckta kvinnan trots att Anna inte var det minsta förtryckt.

  Tvärtom så var hon en liten härskarinna som inte behandlade honom med respekt, men det berodde inte på henne.

  Självföraktet lyste i Annas spegelbild. Därför tvingades hon "sminka" över det som berättade om den bittra sanningen; hon ville inte ha kärlek utan makt. Kärleken var hon rädda för. Det gjorde henne svaga och utan kontroll förlorade hon sig själv.

  Detta var Sams uppfattningen om alla kvinnor, men han förstod att det var fel att tänka så. Felet var att han träffade "fel" slags människor. De kvinnor som han eventuellt skulle möta i framtiden var av hans egen sort och möjligheten att bryta den trenden vara nästintill obefintlig.

  Antigen så blev han tvungen att leva ensam resten av livet eller så ändrade han på sitt tänkande. Det var ingen lätt sak att gör så eftersom det mesta han tänkte på hade kommit till honom genom prägling, men nu vara han något och framför allt var han inget råskinn.

  Han var en faktisk, en människa som hade makten över sig själv, men vad skulle andra tycka om det? Det var detta som var Sams akilleshäl. Han brydde sig för mycket om vad andra tänkte om honom och han förstod att många skulle se på honom med andra ögon.

  I andras ögon var han en svikare som bara brydde sig om sin egen tillfredsställelse, men hur kunde han veta det? Det kunde han inte, men han trodde att det var så därför att han hade skuldkänslor. Dessutom sök han åt sig allt som var negativt. De som stod på han sida räknades inte.

  Han var uppfostrad i en anda där man blev straffade när man gjort något som misshagade andra även om det var av nödvändighet.

90.