Kapitel 7

Den nedersta husraden stod bara tio meter ifrån ravinen. I fåran rann det en bäck. Sam såg när grävmaskinen grävde i kanten av ravinen och då förstod han att slänten bestod enbart av lera. För att komma till tunnelbanan var han därför tvungen att gå över den gamla stenbron.

   Tankarna om att leran efter höstens regn skulle ge vika släppte honom inte. Det hade hänt på andra platser. En liknande olycka inträffade vid Tuve. Det var för tre år sen. Åtta personer hade dött och sextio hus följde med leran ner i Göta älv.

   Sam vågade inte berätta för Anna hur orolig han var för vad som kunde hända. Hon skulle skratta åt honom och säga ”Du är inte riktigt klok!” Det hjälpte inte om han förklarade att det hade regnat mycket under hösten och även att sommaren var ovanligt blöt.

   När han kom tillbaks låg Annas skor, handväska och den vinröda kappan på golvet mitt framför dörren. Han flyttade bort skorna, hängde upp kappan och ställde väskan på bänken i hallen.

   Insatsen placerade han på golvet i köket.

- Är du redan hemma?

- Jag gick hem tidigare.

- Vad har hänt?

- Jag har fått inspektörstjänsten. Ska du inte gratulera mig?

- Grattis, men vad sa Tord!?

- Han har fått en annan tjänst.

Sam gick in på toaletten, öppnande fönstret och spolade efter Anna.

- Kan du inte spola när du varit på toaletten! ropade han.

  Sam tvättade sig i ansiktet.

- Jag glömde det, ursäkta!

- Du glömde spola efter dej.

- Har kärringen kommit hem? Sluta tjata!

- Vad sa du?

- Skit samma. Är det något som hänt eftersom du är på så dåligt humör?

  Sam var nedstämd. Han tänkte hela tiden på leran, men inte på olyckan utan att han oroade sig. De flesta ryckte på axlarna och sa som Anna brukade göra ”Man kan inte oroa sig för allting, händer det så händer det.”

- Jag vill flytta härifrån.

- Vad sa du?

- Jag trivs inte här.

- Gör du inte? Jag som satt och tänkte på hur fint vi har fått det tillsammans.

- Fint? Vi bor i ett område som har högsta brottsligheten i Stockholm.

- Socialproblem finns det överallt och dom försvinner med åren och förresten så såg jag att det fanns ett hus ledigt i Stureholm. Du kan ju flytta tillbaka om du inte trivs här.

  Tillslut sa han det som var den verkliga orsaken. Han sa alltid tillslut var skon klämde. Det hjälpte inte att han skrev dagbok. Han kunde inte hålla inne med det han var rädd för.

67.

- Jag är rädd för att de huset ska åka ner i sjön. Hela området är byggt på lera.

- Du är inte klok!

- Jag visste att du skulle svara så.

- När hände det att ett bostadsområde rasade? Det där är bara dina katastrofteorier. Du oroar dig för allting.

- Det hände i Tuve. Åtta stycken dog, sa han, men tystnade och tänkte att: ”Hon har kanske rätt. Jag är nervös och orolig”.

- Det var längesedan. De du känner står för något annat. Du vet min inställning.

- Jag vill flytta!

- Det vill inte jag!

  Anna vände honom ryggen, slog upp andra delen av Dagens Nyheter och bländade fram till sidan trettiofem. Där kollade hon som vanligt årtalen i dödsrunorna. 

  Att psyka någon det tyckte inte Sam om att göra trots att han visste att Anna var expert på att inte se sina egna fel utan bara andras. Om hon någon gång öppet erkände sina svagheter var det de samma som att bli ett med kreti och pleti. Det klarade hon inte av. Hon var intellektuell och vänster och sådana människor stod över alla andra, men det finns lysande undantag.
  Det var Annas vän Ingela.  Enligt Anna var hon superintellektuell och hon kom från en diplomat familj, men hon föraktade inte de som inte var lika begåvade som hon. Hon såg med respekt på dem. "Ytterst handlar allt om individer och vem man är innerst inne", det var en slutsats som Sam dragit av detta, men Anna var inte med på noterna. Hon brukade försvara sig med näbbar och klor när Sam berätta om det dåliga arvet ifrån fadern. "Han stönar på nätterna så att täcket lyfter sig. Därför hade han eget sovrum." Det hände inte så ofta att svärfar var uppe till diskussion, men när det hände kände sig Anna alltid träffad.

  Dessa gräl slutade oftast med att han anklagad henne för att var familjens eller klanens försvarsadvokat. Det var så han upplevde dem. De var som en klan som försvarade sig mot alla angrepp utifrån och deras politiska ställningstagande och engagemang i folkpartiet gjorde inte saken bättre. För Sams del var de höger, men med tiden kom han att förstå att liberalerna tillhörde vänstern, men de kunde inte var socialdemokrater för de hade ett utpräglat broderligt hem och de var akademiker och bildade. De var med andra ord inte avundsjuka på överheten som sossarna ofta är tänkte Sam i sitt stilla sinne.

***

Det var söndagsmiddag hemma hos familjen Renström. I matsalen stod det ett bockbord, en svart gungstol med gula ränder och en mörkblå Moraklocka. Elly satt närmast köket. Anna hade placerat sig bredvid. Agne hade sin plats mittemot Elly och Margareta satt på ena hörnan tillsammans med Sam. Hon hade en vit klänning med virkade spets och stora blå blommor på sig.

- Vad lik hon är dig Anna, sa Elly.

- Ja, men hon är också lik Hans när han var liten, sa Agne som alltid tänkte på den förlorade sonen.

Anna hade varit ett vackert barn. Håret var ljuslockigt och ögonfransarna långa. En barnläkare hade sagt att ögonfransarna tydde på att hon var nevrolabil. Av en kosmetikaexpert skulle hennes ögonfrans kallas för supersmartare.

- Margareta har mina ögon, sa Sam, men ingen svarade.

  Till middagen serverades det kokt lax med potatis och Agne gick ut i köket och hämtade en flaska vit Bordeaux.

68.

- Mamman jag har fått inspektörstjänsten, sa Anna.

- Men vad roligt!

- Jag läste i tidningen att ni fått kritik av socialstyrelsen stämmer det? frågade Agne.

- Det är en klienter som påstår att vi har korsförhört henne. Hon upplever våra samtal som kränkande och hon ville inte berätta om sitt privatliv.

- Varför?

- Vi måste fråga folk hur de har det.

- Socialstyrelsen kanske har begått ett misstag, sa Elly.

- Men hur kan man komma med sådana grundlösa påståenden? frågade Agne.

- Vi har en socialarbetare som går till överdrift. Tord, du vet, sa Anna och vände sig mot Sam. Han nickade igenkännande mot henne och hon tillade:

- Han tycker att man ska söka minst tio jobb om dagen!

  Sam gav Margareta en bit lax, delade den och plockade ur benen. Sen vände han sig till Elly och sa:

- Det kommer alltid att finnas människor som inte är som andra, som inte tillhör samhället. De behöver bidrag annars överlever de inte.

- Bidragsberoendet är farligt! replikerade Agne.

  Sam förstod att han bröt mot etiketten. Det var som den där gången i Vallycke när han "försvarade" pornografin. Brottet bestod i att han kom med ett påstående. Hade han ställt en fråga då hade man accepterat denna fadäs.

  Sam mosade potatisen och fortsatte:

- Det kanske känns förnedrande att bli utfrågade när man hamnat så långt ner att man måste be samhället om hjälp.

- Kommer du ihåg den där Jönsson som bjöd dej på en sup, sa Agne till Elly som på grund av Sams envishet ändrat attityd.

- Du menar min övervakning?

- Ja, det menar jag.

- Elly vågade inte säga nej, ”En sup ska du ha!” sa han.

- Ja, ja, men berätta inte det nu.

- Elly höll glaset i handen, men hällde ut det i blomkrukan när han inte såg det, fortsatta Agne.

- Jag tro att det beror på att den som inte har ett arbete stämplades som avvikande och anses därför vara en sämre människa, fortsatte Sam.

- Jag tror att de är rädda för att hamna i samma situation. Man vill hålla problemet på avstånd, sa Anna.

  När Sam pratade granskade Anna honom hela tiden. "Det var viktigt att han sa rätt saker och inte gjorde bort sig.", men om han frågade henne om det var så då förneka hon att det. Det kvittade om det var sant eller inte eftersom det ansågs fel att tänka så. Därför var det inte så.

- Jag tror att Sam har rätt sa Elly och tillade:

- Vi föds olika och en del passar helt enkelt in i det moderna samhället.

- Det är Luther som spökar, la hon till.

69.

- Det stämmer, sa Agne och nickade instämmande och fortsatt sin utläggning med att säga:

- Ta Jönsson. Man kan inte göra om honom. Han skulle aldrig vilja ändra på sig, men jag tror ändå att inriktningen måste var tydlig när det gäller socialtjänsten. Den får inte utnyttjas av arbetsskygga, vem som helst ska inte sluta sitt arbete och kräva socialhjälp.

- "Så roligt är det inte att vara hemma och inte ha något att göra brukar Sam säga", sa Anna som egentligen tyckte att han vara lika kategorisk som Tord.

- Man måste ställa krav. De där gamla originalen går inte att göra om, men vi måste satsa på ungdomen, sa Agne.

  När laxen var uppäten och bordet avdukat gick Agne in på arbetsrummet. När han kom tillbaks hade han med sig en artikel. Han gav den till Sam och sa:

- Jag klippte ur den här artikeln ur DN för några dagar sen och kom att tänka på att du kanske är intresserad.

- Vad handlar den om?

- Den handlar om Geijer. Du vet, han som var konservativ, men bytte åsikt och blev liberal.

- Historikern!

- Artikeln visar att när man byter åsikt måste man vara beredd på att förlora allt, sina vänner och kanske till och med sin egendom. Geijer var nära psykos när han föränd­rade sitt liv.

  Sam kände sig träffad. Agne pratade ofta om vikten av att våga kämpa för det som var rätt, men den här gången var hans ord som en rakkniv.

- ”Sanningen är vägen”, sa Sam.

- Bibeln får inte tolkas efter bokstaven, sa Agne och rättade på ryggen.

- Det centrala ”Du ska älska din nästa som dig själv” är det vikti­gast. Det är det kristna kärleksbudskapet, själva andemeningen.

  Nu började det låta som en predikan och han fortsatte:

- Det är många ateister som hävdar att Gud inte existerar, men hur kan de göra det?

- Jag vet inte?

- Man kan inte bevisa att Gud finns. Det är en tro som vi talar om, men de som påstår att de är vetenskapliga säger att han absolut inte finns. Hur kan de säga det, när inte vi kan säga att han absolut finns.

- Förstår du? Om han skulle uppenbara sig för mig då skulle jag inte kunna bevisa att det är något som finns. Det skulle lika gärna vara något i min hjärna som reproducerats, tillade han.

- Tron är viktig. Skolastikerna säger att ”Du måste tro för att för få uppleva Gud” sa Sam för att visa hur beläst han var trots att han hade de motsatta uppfattningen.

  Sam var en typisk tvivlare. Därför ansåg han att tvivlet skulle leda honom till sanningen om Gud, om han fanns vill säga.

  När han uttalat denna sin motsatta mening var han stolt. Han visste nämligen att Agne satt i kyrkofullmäktig i Stockholm och att han kände mycket väl ärkebiskopen. På olika möten med de församlade hade Agne skrutit om sitt barnbarns tidiga utveckling.

  I vänkretsen fanns det många celebra personen som om de ville skulle kunna krossa honom som om han var en lite mygga. Den enda tröst han hade var att Margareta fanns. "Vem skulle tjäna på att hon fick en pappa som blev tillintetgjord?"

  Detta var tankar som Sam sysselsatte sig med utan att egentligen vet varifrån de kom. Det var som om han kunde se in framtiden.

70.

- Tvivlet hör till de mänskliga svagheterna, men det är också en styrka. Jesus byggde sin församling på Tomas tvivlaren, la han försiktigt till eftersom han ville också berätta om vilken kategori han tillhörde.

  Sam ville särskilja sig ytterligare och därför sa han:

- Orden är också viktiga, men man måste framförallt se till människornas handlingar.

- Jag har förstått att du har en pragmatisk läggning, sa Agne när han kände sig träffad.

I Sams öron var det han sa en avrättning, men för att tvätta bort den påklistrade etiketten sa han inget.

  Under hela samtalet hade det dåliga samvetet malt och malt. "Jag utnyttjar en 'värnlös' kvinna därför att jag inte kan leva ensam." "Vem är jag?" Han tröstade sig med att hon blivit som en livskamrat.

  Det Sam kommit fram till var att trots allt att det fanns en mening med deras förhållande. Margareta hade blivit till, men vad skulle han säga till henne när hon blev stor. Skulle hon förstå eller skulle hon tycka att pappa var en "liten lort" som inte vågat förändrat sitt liv?

  Det skulle i alla fall bli svårt att förklara det eftersom de var en matematik som inte gick i hop. Med andra ord: hade han inte blivit tillsammans med Anna då hade inte Margareta funnit. Han älskade sin dotter och därför var det otänkbart att tänka så.

  Trots känslan av obetydlighet tyckte Sam många gånger att Renströmarna var motsägelsefulla. De hade inte förändrat sina liv, men förespråkade den lösningen för andra. Frågan var om Agne verkligen älskade sin hustru? De var så omaka, men de hade varit tillsammans i 45 år.

  Tanken på att alltid tvingas ljuga för den som man är tillsammans med var en outhärdlig tanke. "Det var det värsta man kunde göra", tyckte Sam. Därför fanns det bara ett val, men vad som då skulle hända var svindlande. Avgrunden öppnande sig under honom när han tänkte så.

  Det fanns bara en sak att göra för att slippa att tänka på det och det vara att skjuta upp beslutet.

- Kristus var en övermänniska, en gud, men vi vanliga …, fortsatte Agne, men gled sen över till favoritämnet Ibsen.

- I ”Ett dockhem” skildras familjs sammanbrott och upplösning, men också hur långt man kan gå utan att tumma på sanningen. Är det rätt att förfalska en namnteckning och ska vi försöka dölja ett brott?

- Kejne gjorde det?

- Jag hör att du läst i böckerna som jag gav dig om Haijbyaffären. Vad tyckte du?

- Det verkar som pastorn lånat ut sitt namn, men om han är skyldig eller inte det kan inte jag avgöra. Det verkar som om det är nån som ville…, längre kom han inte utan att bli avbruten.

- Kaffet kallnar! ropade Elly ifrån köket.

  Anna skramlade med koppen och hon hällde upp kaffet. Agne bjöd på Winnernougat.

***

Det var fyra veckor kvar till jul och i fönstret hängde det pepparkaks­hjärtan, kransar och apelsiner med nejlikor i röda band på dagis. På Margaretas avdelning arbetade det tre personal. Det var Lena, Viktoria och Ulla.

71.

Margareta satt på sin plats vid bordet och åt äpple.

- Pappa! Pappa! ropade hon när hon upptäckte att Anna och Sam stod utanför fönstret och vinkade.

  När de kom in genom dörren kasta hon sig i armarna på Sam.

- Får mamma också en kram, sa Anna och satte sig på huk bredvid. Marga­reta sträckte ut ena armen och sa:

- En all-i-hopa kram!

- Vi ska åka till mormor och morfar. Du ska sova över. Det blir väl roligt.

- Är det första gången hon sover över hos någon? frågade Ulla som också mumsade på ett äpple.

- Ja, det är första gången! svarade de båda föräldrarna samtidigt.

- Det blir väl roligt att få sova hos morfar och mormor?

  Ulla hade arbetat med barn i sju år. Det var ovanligt många år för en daghemsfröken menade många, men hon hade inga barn själv. Hon trivdes utmärk med att vårda andras barn.

- Margareta slutade gråta när du gick i morse, viskade hon till Sam.

- Det är konstigt, hon gråter bara när du lämnar henne, sa Anna så högt att Ulla hörde det.

  Ulla rest på sig och sa:

- Hon vill nog ha sin pappa för sig själv. De brukar inte komma till dagis fören vid tio tiden.

- Då missar hon samlingen? frågade Anna.

- Vi brukar inte börja förrän klockan tio. Ibland har vi en samling på eftermiddagen också.

  Anna bråkade ofta med Sam om varför Margareta grät när han lämnade henne. ”Du har skuldkänslor som du överför på Margareta. Det är därför hon gråter”, var den stående repliken.

  Sam brukade försvarar sig med att säga att det var många föräldrar som inte ville att deras barn skulle vara på dagis. ”Men om hon är hemma hela dagarna vem ska hon då leka med när alla baren är på dagis”, brukade Anna då invänd.

  Mot det argumentet var han svarslös.

- Får jag äppelskruttet? frågade Ulla.

  Margareta gav henne det som var kvar av äpplet.

- Kan du ta ner kläderna Sam?

  Sam gick till Margaretas plats. Han tog fram hennes vita bomullsklänning med de blå blommorna. Hon hade också en röd overall med huva. När hon fått på sig overallen och ett par ljusbruna läderstövlar sa han:

- Vi måste köpa nya kläder till Margareta i jul.

- Men hon har redan så mycket kläder.

- Den här overallen är för liten.

- Det kan den inte vara. Vi köpte den i höstas.

- Vi får använda barnbidrag till sådant.

- Barnbidraget behöver inte användas för att köpa kläder. De ska stärka fa­mil­jens hela ekonomi, upplyste hon honom surt för hon kände sig träffade av Sams spydiga kommentar.

72.

Nu fanns det bara ett sätt att få Anna att ändrat sig och därför sa han:

- Ulla tyckte i alla fall att den är för liten.

  Det värsta som hon visste när personalen klagade därför sa hon utan att tveka:

- Du kanske har rätt, men den ser inte så liten ut.

När all påklädning var klar sprang Margareta ut genom dörren. Sam ropade efter henne:

- Akta dej så du inte snubblar!

  Anna glodde på honom, men sa inget. Hon behövde inte säga något. Han förstod, han hade det inpräntat i varje cell i hjärnan, varje handling som tydde på att han visade oro sa numera inom honom: ”Typiskt dej. Du oroar dej för allt, men du har haft en så tragisk barndom.”

***

Margareta rusade in genom ytterdörren. Agne försökte lyfta upp henne, men hon drog sig undan och gömde sig bakom Sams ben.

- Inte är du rädd för morfar? Han som brukar ”Rida Ranka” med dej, sa Sam.

När Margareta kikade fram mellan benen och sa Elly:

- Titta en tomte!

- Å, vad hon är lik Hans, fortsatte hon.

  Sam tog av henne overallen. De gick hand i hand in i vardagsrummet. Elly räckte Margareta fram en keramikbruk med trälock. Den var full godis. Sen bjöd hon på ett fat med ny gjorda chokladkakor.

  Sam som tyckte hemskt mycket om den sortens kakor sa:

- Min mormor brukade göra likadana. De var också överströdda med nötter la han till:

- Jag kan inte förstå att jag känner mig så trygg när jag är här hos er.

- Gör du det? Det var roligt att höra, sa Elly och gav honom en kaka till.

- Det kanske beror på min ”taktiska barndom” att jag känner så här?

Efter att han sagt det vände sig Agen mot Sam. Han sa:

- Man ska inte låta det gamla vara ett hinder i utvecklingen, man måste se framåt när man förändrar sina livsbetingelser.

Samt tyckte att det lät märklig det han sa. "Ville han verkligen att de skilde sig?" Han var osäker, men mins att föräldrarna var emot att det blev tillsammans i början. "Detta var kanske en förklaring till att jag känt sig utanför", tänkte han.

På dessa frågor kunde han bara få svar om han handlade enligt planen.

73.