Kapitel 7
Den nedersta husraden stod bara tio meter ifrån ravinen. I
fåran rann det en bäck. Sam såg när grävmaskinen grävde i kanten av ravinen och
då förstod han att slänten bestod enbart av lera. För att komma till
tunnelbanan var han därför tvungen att gå över den gamla stenbron.
Tankarna om att
leran efter höstens regn skulle ge vika släppte honom inte. Det hade hänt på
andra platser. En liknande olycka inträffade vid Tuve. Det var för tre år sen.
Åtta personer hade dött och sextio hus följde med leran ner i Göta älv.
Sam vågade inte
berätta för Anna hur orolig han var för vad som kunde hända. Hon skulle skratta
åt honom och säga ”Du är inte riktigt klok!” Det hjälpte inte om han förklarade
att det hade regnat mycket under hösten och även att sommaren var ovanligt
blöt.
När han kom
tillbaks låg Annas skor, handväska och den vinröda kappan på golvet mitt
framför dörren. Han flyttade bort skorna, hängde upp kappan och ställde väskan
på bänken i hallen.
Insatsen placerade
han på golvet i köket.
- Är du redan hemma?
- Jag gick hem tidigare.
- Vad har hänt?
- Jag har fått inspektörstjänsten. Ska du inte gratulera
mig?
- Grattis, men vad sa Tord!?
- Han har fått en annan tjänst.
Sam gick in på toaletten, öppnande fönstret och spolade
efter Anna.
- Kan du inte spola när du varit på toaletten! ropade han.
Sam tvättade sig i
ansiktet.
- Jag glömde det, ursäkta!
- Du glömde spola efter dej.
- Har kärringen kommit hem? Sluta tjata!
- Vad sa du?
- Skit samma. Är det något som hänt eftersom du är på så
dåligt humör?
Sam var nedstämd.
Han tänkte hela tiden på leran, men inte på olyckan utan att han oroade sig. De
flesta ryckte på axlarna och sa som Anna brukade göra ”Man kan inte oroa sig
för allting, händer det så händer det.”
- Jag vill flytta härifrån.
- Vad sa du?
- Jag trivs inte här.
- Gör du inte? Jag som satt och tänkte på hur fint vi har
fått det tillsammans.
- Fint? Vi bor i ett område som har högsta brottsligheten i
Stockholm.
- Socialproblem finns det överallt och dom försvinner med
åren och förresten så såg jag att det fanns ett hus ledigt i Stureholm. Du kan
ju flytta tillbaka om du inte trivs här.
Tillslut sa han det
som var den verkliga orsaken. Han sa alltid tillslut var skon klämde. Det
hjälpte inte att han skrev dagbok. Han kunde inte hålla inne med det han var
rädd för.
67.
- Jag är rädd för att de huset ska åka ner i sjön. Hela
området är byggt på lera.
- Du är inte klok!
- Jag visste att du skulle svara så.
- När hände det att ett bostadsområde rasade? Det där är
bara dina katastrofteorier. Du oroar dig för allting.
- Det hände i Tuve. Åtta stycken dog, sa han, men tystnade
och tänkte att: ”Hon har kanske rätt. Jag är nervös och orolig”.
- Det var längesedan. De du känner står för något annat. Du
vet min inställning.
- Jag vill flytta!
- Det vill inte jag!
Anna vände honom
ryggen, slog upp andra delen av Dagens Nyheter och bländade fram till sidan
trettiofem. Där kollade hon som vanligt årtalen i dödsrunorna.
Att psyka någon det
tyckte inte Sam om att göra trots att han visste att Anna var expert på att
inte se sina egna fel utan bara andras. Om hon någon gång öppet erkände sina
svagheter var det de samma som att bli ett med kreti och pleti. Det klarade hon
inte av. Hon var intellektuell och vänster och sådana människor stod över alla andra, men
det finns lysande undantag.
Det var Annas vän Ingela. Enligt Anna var hon superintellektuell och hon kom från en diplomat familj, men hon föraktade inte de som inte var lika begåvade som hon. Hon såg med respekt på dem. "Ytterst handlar allt om individer och vem man är innerst inne", det var en slutsats som Sam dragit av detta, men Anna var inte med på noterna. Hon brukade försvara sig med näbbar och klor när Sam berätta om det dåliga arvet ifrån fadern. "Han stönar på nätterna så att täcket lyfter sig. Därför hade han eget sovrum." Det hände inte så ofta att svärfar var uppe till diskussion, men när det hände kände sig Anna alltid träffad.
Det var Annas vän Ingela. Enligt Anna var hon superintellektuell och hon kom från en diplomat familj, men hon föraktade inte de som inte var lika begåvade som hon. Hon såg med respekt på dem. "Ytterst handlar allt om individer och vem man är innerst inne", det var en slutsats som Sam dragit av detta, men Anna var inte med på noterna. Hon brukade försvara sig med näbbar och klor när Sam berätta om det dåliga arvet ifrån fadern. "Han stönar på nätterna så att täcket lyfter sig. Därför hade han eget sovrum." Det hände inte så ofta att svärfar var uppe till diskussion, men när det hände kände sig Anna alltid träffad.
Dessa gräl slutade
oftast med att han anklagad henne för att var familjens eller klanens
försvarsadvokat. Det var så han upplevde dem. De var som en klan som försvarade
sig mot alla angrepp utifrån och deras politiska ställningstagande och engagemang i folkpartiet gjorde inte saken bättre. För Sams del var de höger, men med tiden kom han att förstå att liberalerna tillhörde vänstern, men de kunde inte var socialdemokrater för de hade ett utpräglat broderligt hem och de var akademiker och bildade. De var med andra ord inte avundsjuka på överheten som sossarna ofta är tänkte Sam i sitt stilla sinne.
***
Det var söndagsmiddag hemma hos familjen Renström. I
matsalen stod det ett bockbord, en svart gungstol med gula ränder och en
mörkblå Moraklocka. Elly satt närmast köket. Anna hade placerat sig bredvid.
Agne hade sin plats mittemot Elly och Margareta satt på ena hörnan tillsammans
med Sam. Hon hade en vit klänning med virkade spets och stora blå blommor på
sig.
- Vad lik hon är dig Anna, sa Elly.
- Ja, men hon är också lik Hans när han var liten, sa Agne
som alltid tänkte på den förlorade sonen.
Anna hade varit ett vackert barn. Håret var ljuslockigt och
ögonfransarna långa. En barnläkare hade sagt att ögonfransarna tydde på att hon
var nevrolabil. Av en kosmetikaexpert skulle hennes ögonfrans kallas för
supersmartare.
- Margareta har mina ögon, sa Sam, men ingen svarade.
Till middagen
serverades det kokt lax med potatis och Agne gick ut i köket och hämtade en flaska vit
Bordeaux.
68.
- Mamman jag har fått inspektörstjänsten, sa Anna.
- Men vad roligt!
- Jag läste i tidningen att ni fått kritik av
socialstyrelsen stämmer det? frågade Agne.
- Det är en klienter som påstår att vi har korsförhört
henne. Hon upplever våra samtal som kränkande och hon ville inte berätta om
sitt privatliv.
- Varför?
- Vi måste fråga folk hur de har det.
- Socialstyrelsen kanske har begått ett misstag, sa Elly.
- Men hur kan man komma med sådana grundlösa påståenden?
frågade Agne.
- Vi har en socialarbetare som går till överdrift. Tord, du
vet, sa Anna och vände sig mot Sam. Han nickade
igenkännande mot henne och hon tillade:
- Han tycker att man ska söka minst tio jobb om dagen!
Sam gav Margareta en
bit lax, delade den och plockade ur benen. Sen vände han sig till Elly och sa:
- Det kommer alltid att finnas människor som inte är som
andra, som inte tillhör samhället. De behöver bidrag annars överlever de inte.
- Bidragsberoendet är farligt! replikerade Agne.
Sam förstod att han
bröt mot etiketten. Det var som den där gången i Vallycke när han
"försvarade" pornografin. Brottet bestod i att han kom med ett
påstående. Hade han ställt en fråga då hade man accepterat denna fadäs.
Sam mosade potatisen
och fortsatte:
- Det kanske känns förnedrande att bli utfrågade när man
hamnat så långt ner att man måste be samhället om hjälp.
- Kommer du ihåg den där Jönsson som bjöd dej på en sup, sa
Agne till Elly som på grund av Sams envishet ändrat attityd.
- Du menar min övervakning?
- Ja, det menar jag.
- Elly vågade inte säga nej, ”En sup ska du ha!” sa han.
- Ja, ja, men berätta inte det nu.
- Elly höll glaset i handen, men hällde ut det i blomkrukan
när han inte såg det, fortsatta Agne.
- Jag tro att det beror på att den som inte har ett arbete
stämplades som avvikande och anses därför vara en sämre människa, fortsatte
Sam.
- Jag tror att de är rädda för att hamna i samma situation.
Man vill hålla problemet på avstånd, sa Anna.
När Sam pratade
granskade Anna honom hela tiden. "Det var viktigt att han sa rätt saker
och inte gjorde bort sig.", men om han frågade henne om det var så då
förneka hon att det. Det kvittade om det var sant eller inte eftersom det
ansågs fel att tänka så. Därför var det inte så.
- Jag tror att Sam har rätt sa Elly och tillade:
- Vi föds olika och en del passar helt enkelt in i det
moderna samhället.
- Det är Luther som spökar, la hon till.
69.
- Det stämmer, sa Agne och nickade instämmande och fortsatt
sin utläggning med att säga:
- Ta Jönsson. Man kan inte göra om honom. Han skulle aldrig
vilja ändra på sig, men jag tror ändå att inriktningen måste var tydlig när det
gäller socialtjänsten. Den får inte utnyttjas av arbetsskygga, vem som helst
ska inte sluta sitt arbete och kräva socialhjälp.
- "Så roligt är det inte att vara hemma och inte ha något
att göra brukar Sam säga", sa Anna som egentligen tyckte att han vara lika
kategorisk som Tord.
- Man måste ställa krav. De där gamla originalen går inte
att göra om, men vi måste satsa på ungdomen, sa Agne.
När laxen var
uppäten och bordet avdukat gick Agne in på arbetsrummet. När han kom tillbaks
hade han med sig en artikel. Han gav den till Sam och sa:
- Jag klippte ur den här artikeln ur DN för några dagar sen
och kom att tänka på att du kanske är intresserad.
- Vad handlar den om?
- Den handlar om Geijer. Du vet, han som var konservativ,
men bytte åsikt och blev liberal.
- Historikern!
- Artikeln visar att när man byter åsikt måste man vara
beredd på att förlora allt, sina vänner och kanske till och med sin egendom.
Geijer var nära psykos när han förändrade sitt liv.
Sam kände sig
träffad. Agne pratade ofta om vikten av att våga kämpa för det som var rätt,
men den här gången var hans ord som en rakkniv.
- ”Sanningen är vägen”, sa Sam.
- Bibeln får inte tolkas efter bokstaven, sa Agne och
rättade på ryggen.
- Det centrala ”Du ska älska din nästa som dig själv” är det
viktigast. Det är det kristna kärleksbudskapet, själva andemeningen.
Nu började det låta
som en predikan och han fortsatte:
- Det är många ateister som hävdar att Gud inte existerar,
men hur kan de göra det?
- Jag vet inte?
- Man kan inte bevisa att Gud finns. Det är en tro som vi
talar om, men de som påstår att de är vetenskapliga säger att han absolut inte
finns. Hur kan de säga det, när inte vi kan säga att han absolut finns.
- Förstår du? Om han skulle uppenbara sig för mig då skulle
jag inte kunna bevisa att det är något som finns. Det skulle lika gärna vara
något i min hjärna som reproducerats, tillade han.
- Tron är viktig. Skolastikerna säger att ”Du måste tro för
att för få uppleva Gud” sa Sam för att visa hur beläst han var trots att han
hade de motsatta uppfattningen.
Sam var en typisk
tvivlare. Därför ansåg han att tvivlet skulle leda honom till sanningen om Gud,
om han fanns vill säga.
När han uttalat
denna sin motsatta mening var han stolt. Han visste nämligen att Agne satt i
kyrkofullmäktig i Stockholm och att han kände mycket väl ärkebiskopen. På olika
möten med de församlade hade Agne skrutit om sitt barnbarns tidiga utveckling.
I vänkretsen fanns
det många celebra personen som om de ville skulle kunna krossa honom som om han
var en lite mygga. Den enda tröst han hade var att Margareta fanns. "Vem
skulle tjäna på att hon fick en pappa som blev tillintetgjord?"
Detta var tankar som
Sam sysselsatte sig med utan att egentligen vet varifrån de kom. Det var som om
han kunde se in framtiden.
70.
- Tvivlet hör till de mänskliga svagheterna, men det är
också en styrka. Jesus byggde sin församling på Tomas tvivlaren, la han
försiktigt till eftersom han ville också berätta om vilken kategori han
tillhörde.
Sam ville särskilja
sig ytterligare och därför sa han:
- Orden är också viktiga, men man måste framförallt se till
människornas handlingar.
- Jag har förstått att du har en pragmatisk läggning, sa
Agne när han kände sig träffad.
I Sams öron var det han sa en avrättning, men för att tvätta
bort den påklistrade etiketten sa han inget.
Under hela samtalet
hade det dåliga samvetet malt och malt. "Jag utnyttjar en 'värnlös' kvinna
därför att jag inte kan leva ensam." "Vem är jag?" Han tröstade
sig med att hon blivit som en livskamrat.
Det Sam kommit fram
till var att trots allt att det fanns en mening med deras förhållande.
Margareta hade blivit till, men vad skulle han säga till henne när hon blev
stor. Skulle hon förstå eller skulle hon tycka att pappa var en "liten
lort" som inte vågat förändrat sitt liv?
Det skulle i alla
fall bli svårt att förklara det eftersom de var en matematik som inte gick i
hop. Med andra ord: hade han inte blivit tillsammans med Anna då hade inte
Margareta funnit. Han älskade sin dotter och därför var det otänkbart att tänka
så.
Trots känslan av
obetydlighet tyckte Sam många gånger att Renströmarna var motsägelsefulla. De
hade inte förändrat sina liv, men förespråkade den lösningen för andra. Frågan
var om Agne verkligen älskade sin hustru? De var så omaka, men de hade varit
tillsammans i 45 år.
Tanken på att alltid
tvingas ljuga för den som man är tillsammans med var en outhärdlig tanke.
"Det var det värsta man kunde göra", tyckte Sam. Därför fanns det
bara ett val, men vad som då skulle hända var svindlande. Avgrunden öppnande
sig under honom när han tänkte så.
Det fanns bara en
sak att göra för att slippa att tänka på det och det vara att skjuta upp
beslutet.
- Kristus var en övermänniska, en gud, men vi vanliga …,
fortsatte Agne, men gled sen över till favoritämnet Ibsen.
- I ”Ett dockhem” skildras familjs sammanbrott och
upplösning, men också hur långt man kan gå utan att tumma på sanningen. Är det
rätt att förfalska en namnteckning och ska vi försöka dölja ett brott?
- Kejne gjorde det?
- Jag hör att du läst i böckerna som jag gav dig om
Haijbyaffären. Vad tyckte du?
- Det verkar som pastorn lånat ut sitt namn, men om han är
skyldig eller inte det kan inte jag avgöra. Det verkar som om det är nån som
ville…, längre kom han inte utan att bli avbruten.
- Kaffet kallnar! ropade Elly ifrån köket.
Anna skramlade med
koppen och hon hällde upp kaffet. Agne bjöd på Winnernougat.
***
Det var fyra veckor kvar till jul och i fönstret hängde det
pepparkakshjärtan, kransar och apelsiner med nejlikor i röda band på dagis. På
Margaretas avdelning arbetade det tre personal. Det var Lena, Viktoria och
Ulla.
71.
Margareta satt på sin plats vid bordet och åt äpple.
- Pappa! Pappa! ropade hon när hon upptäckte att Anna och
Sam stod utanför fönstret och vinkade.
När de kom in genom
dörren kasta hon sig i armarna på Sam.
- Får mamma också en kram, sa Anna och satte sig på huk
bredvid. Margareta sträckte ut ena armen och sa:
- En all-i-hopa kram!
- Vi ska åka till mormor och morfar. Du ska sova över. Det
blir väl roligt.
- Är det första gången hon sover över hos någon? frågade
Ulla som också mumsade på ett äpple.
- Ja, det är första gången! svarade de båda föräldrarna
samtidigt.
- Det blir väl roligt att få sova hos morfar och mormor?
Ulla hade arbetat
med barn i sju år. Det var ovanligt många år för en daghemsfröken menade många,
men hon hade inga barn själv. Hon trivdes utmärk med att vårda andras barn.
- Margareta slutade gråta när du gick i morse, viskade hon
till Sam.
- Det är konstigt, hon gråter bara när du lämnar henne, sa
Anna så högt att Ulla hörde det.
Ulla rest på sig och
sa:
- Hon vill nog ha sin pappa för sig själv. De brukar inte
komma till dagis fören vid tio tiden.
- Då missar hon samlingen? frågade Anna.
- Vi brukar inte börja förrän klockan tio. Ibland har vi en
samling på eftermiddagen också.
Anna bråkade ofta
med Sam om varför Margareta grät när han lämnade henne. ”Du har skuldkänslor
som du överför på Margareta. Det är därför hon gråter”, var den stående
repliken.
Sam brukade
försvarar sig med att säga att det var många föräldrar som inte ville att deras
barn skulle vara på dagis. ”Men om hon är hemma hela dagarna vem ska hon då
leka med när alla baren är på dagis”, brukade Anna då invänd.
Mot det argumentet
var han svarslös.
- Får jag äppelskruttet? frågade Ulla.
Margareta gav henne
det som var kvar av äpplet.
- Kan du ta ner kläderna Sam?
Sam gick till
Margaretas plats. Han tog fram hennes vita bomullsklänning med de blå blommorna.
Hon hade också en röd overall med huva. När hon fått på sig overallen och ett
par ljusbruna läderstövlar sa han:
- Vi måste köpa nya kläder till Margareta i jul.
- Men hon har redan så mycket kläder.
- Den här overallen är för liten.
- Det kan den inte vara. Vi köpte den i höstas.
- Vi får använda barnbidrag till sådant.
- Barnbidraget behöver inte användas för att köpa kläder. De
ska stärka familjens hela ekonomi, upplyste hon honom surt för hon kände sig
träffade av Sams spydiga kommentar.
72.
Nu fanns det bara ett sätt att få Anna att ändrat sig och
därför sa han:
- Ulla tyckte i alla fall att den är för liten.
Det värsta som hon
visste när personalen klagade därför sa hon utan att tveka:
- Du kanske har rätt, men den ser inte så liten ut.
När all påklädning var klar sprang Margareta ut genom
dörren. Sam ropade efter henne:
- Akta dej så du inte snubblar!
Anna glodde på
honom, men sa inget. Hon behövde inte säga något. Han förstod, han hade det
inpräntat i varje cell i hjärnan, varje handling som tydde på att han visade
oro sa numera inom honom: ”Typiskt dej. Du oroar dej för allt, men du har haft
en så tragisk barndom.”
***
Margareta rusade in genom ytterdörren. Agne försökte lyfta
upp henne, men hon drog sig undan och gömde sig bakom Sams ben.
- Inte är du rädd för morfar? Han som brukar ”Rida Ranka”
med dej, sa Sam.
När Margareta kikade fram mellan benen och sa Elly:
- Titta en tomte!
- Å, vad hon är lik Hans, fortsatte hon.
Sam tog av henne
overallen. De gick hand i hand in i vardagsrummet. Elly räckte Margareta fram
en keramikbruk med trälock. Den var full godis. Sen bjöd hon på ett fat med ny
gjorda chokladkakor.
Sam som tyckte
hemskt mycket om den sortens kakor sa:
- Min mormor brukade göra likadana. De var också överströdda
med nötter la han till:
- Jag kan inte förstå att jag känner mig så trygg när jag är
här hos er.
- Gör du det? Det var roligt att höra, sa Elly och gav honom
en kaka till.
- Det kanske beror på min ”taktiska barndom” att jag känner
så här?
Efter att han sagt det vände sig Agen mot Sam. Han sa:
- Man ska inte låta det gamla vara ett hinder i
utvecklingen, man måste se framåt när man förändrar sina livsbetingelser.
Samt tyckte att det lät märklig det han sa. "Ville han
verkligen att de skilde sig?" Han var osäker, men mins att föräldrarna var
emot att det blev tillsammans i början. "Detta var kanske en förklaring
till att jag känt sig utanför", tänkte han.
På dessa frågor kunde han bara få svar om han handlade
enligt planen.
73.
Kommentarer
Skicka en kommentar