Kapitel 6

Anna satt på en stol med sin stora mage i vädret och jäste. Hon drog ett bloss på cigarretten och blåste ut röken. När den blandades med solstrålarna ifrån fönstret bildades det en blå slöja i rummet.

   Sam hade bestämt sig. Han ville ha ett barn och det var en utmaning, men han var orolig. Visserligen skulle Anna vara hemma de tre första månaderna, men sen var det Sams tur. Han skulle stanna hemma tills de fick daghemsplats och därefter skulle han arbeta halvtid så länge som det gick.     Vattnet i Annas kropp hade förändrat henne. Magen var stor och rund och Sam tyckte att hon påminde om Venus från Wal­lendorf. Det vågade han inte säga. Ansiktet och benen var svullna och hon hade ändrat på frisyren. Numera var håret krulligt hår. Det gjorde henne ännu mera lik den lilla stenstatyetten från forntiden. 

   Graviditeten hade gått bra om man bortser från att hon ofta mådde illa. Tre gånger hade hon kräks, men hon arbetade in i det sista. Egentligen ville Sam att barn under tre år inte skulle vara på dagis, men Anna ansåg att de mår bra att vara på dagis även om de är små så det var bara att anpassa sig.

- Du måste sluta röka när du är gravid, sa Sam.

- Den dagen den sorgen, svarade hon och drog ett bloss för att reta honom.

- Men det är allvar. Det står i tidningen att den som röker kan få barn med fosterskador och astma när de blir större.

- Sluta tjata. Jag har gått ner från femton cigaretter om dagen till två.

- Jag vet.

- Jag slutar när du slutar att bråka med mig, sa hon och blåste ut ytterligare en rökpuff som träffade honom i ansiktet.  

   Hon var irriterad över att han jämt tjatade. Hon var lika orolig som han, men hon bestämde själv när hon skulle sluta röka.

Sam klappade henne på magen

- Vad ska han heta? Hon lyfte upp båda ben på stolen. Det gjorde hon för att svullnaden skulle gå ner. Hon var tvungen för annars skulle hon inte få på sig skorna.

- Ta hit telefonkatalogen och ropa upp några namn så får vi höra hur de låter.

   Sam hämtade telefonkatalogen och han slog upp bokstaven ”D” .

- Dennis?

- Nej, inte Dennis.

- Roger!?

- Nej!

- Torgny. Nej! Det tycker inte jag om, sa Sam.

60.

- Inte jag heller. Torgny, Tord och Tore. De är de värsta namn jag vet.

- Jag tror att Tord har överkrav, sa Anna och rycket på huvudet och fladdrade med blicken för att härma honom, sen sa hon.

 - Han är så kategorisk.

 - Hur menar du?

 - Det vet du väl. Han anser att man ska söka minst tio jobb om dagen för att få bidrag.

 - Jag tror inte att han får inspektörstjänsten.

 - Det måste var någon som är mera smidig.

 - Kan vi göra färdigt det här?

 - Det är konstigt så fort jag pratar om mina problem på arbetet då vill du inte höra.

 - Fortsätt då.

 - Nej, nu är det för sent. Du avbröt mig, förresten jag tycker inte heller om Tord. Det är också det värsta namn jag vet.

- Vi tycker lika om namn i alla fall.

- Oskar låter inte dumt, sa Sam.

- Men Hugo tycker jag är ännu finare.

- Hugo! Hugo! ropade Sam och kom att tänka på att hans morfar också hete så. Sam saknade inte Hugo, men när han levde hade han stor respekt för honom. Han var sträng, men bara en gång hade han fått stryk. Det var inget att prata om, men han minns hur det kändes att få en vattenskopa i huvudet. 

   Därför var det mormor som han saknade mest. Hon var den goda kvinna och hon hade upplevt saker som inte var så roliga. Hennes pappan dog när hon var två år och sedan gifte mamman om sig med en man som visade sig vara alkoholist.

 - Vi kan kalla honom Hugo om det blir en pojke, sa Sam tillslut.

- Men tänkt om det blir en flicka.

- Vad skall hon heta? frågade han och bläddrade till bokstaven ”L”.

- Lisa!?

- Det låter bra. Vi spara det namnet. Om det blir flera barn i framtiden. Bra fortsätt.

- Margareta, Margareta, Margareta, sjöng Sam som om han hittat ett namn som överträffar det mesta.

- Margareta är bra.

- Klara!?

Anna satt tyst en stund sen sa hon:

- Det låter lika bra som Lisa. Margareta är ett fint namn. Det tycker jag hon ska heta om det blir en flicka.

- Jag vill också bestämma. Varför är det bara dina namnförslag som är bra, sa Sam.

- Du bestämde ju att han skulle heta Hugo.

- Det var ditt förslag. Du kanske inte vill ha en flicka?

- Vill inte jag ha en flicka? Det var det dummaste jag hört, sa Anna och la till:

- Det blir en pojke.

- Hur vet du det.

61.

- Det ser jag på magen.    

   Anna linkade in i sovrummet sjönk ner i säng medan Sam stoppade några kuddar under hennes ben.    Sovrummet var brunt och hade ett stort vitt skåp efter långsidan med fem dörrar. Mitt i rummet stod en bred säng i furu med två stora knoppar och bredvid sängen fanns det en spjälsäng.

   Anna ansåg att barnen ska sova i samma rum som föräldrarna när de är små. De behövde känna trygghet även om natten. Det tyckte Sam också. Det värsta Anna visste vara föräldrar som hade eget sovrum. Hon sa att de var känslokalla, men Sam trodde att det vara tvärtom. De hade för mycket känslor och därför behövde de distans. Så hade aldrig Anna tänkt, men hon erkände att det kunde ligga något i det.    Sam slog sig ner bredvid henne.

- Han sparkar, sa hon och drog upp skjortan.

Han placerade huvudet på Annas runda mage. Den stora bulan flyttade sig och en utbuktning syntes på mitt på magen.

- Det ser ut som ett knä, sa han och lyfte upp huvudet.

- Det är nog stjärten.

- Ska jag sjung för honom?   Sam började sjunga ”Vem kan segla för utan vind. Vem kan ro utan åror” och när han kom till slutet börjat Anna gråta. Tårarna rann ner för hennes kunder. Hon visste inte varför hon grät. ”Kanske jag inte vill ha barn”, tänkte hon. Hon hade börjat tvivla på om hon verkligen vill ha barn. Vad skulle hända med deras förhållande, orkade hon med ett barn. Hur skulle Sam reagera?

- Varför gråter du?

- Livet kommer att bli så annorlunda, sa hon och Sam torkade bort en tå­r på hennes kinden. *

***

Anna knuffade på Sam.

- Vattnet har gått, sa hon och drog av honom täcket.

- Låt bli mitt täcke, sa han och lyfte upp huvudet från kudde, men han öpp­nade inte ögo­nen.

- Vattnet har gått!

- Hur vet du det?

- Hela sängen är genomblöt och jag känner hur det dra ihop sig.

- Jag ringer BB, sa hon och hasade sig ur sägen.

Hon vinglade fram till telefonen och på en lapp hade hon skrivet upp sjukhusets telefonnummer.

- Hallå kan jag få prata med en sjuksköterska.    Anna skakade i hela kroppen och läpparna var blå och ansiktet likblekt.

- Hallå vattnet har gått och jag undrar om jag kan komma nu, sa hon med darr på rösten.

- Du kan komma hit, svarade sjuksköterska som försökt lugna ner henne.

62.

   Anna slängde på telefonluren och letade efter numret till taxi.

- Sam vad är numret till Taxin? ropade hon ifrån hallen, men Sam svarade inte.    Anna tände lampan i sovrummet och såg att han somnat om.

- Kan inte du ringa efter en bil!    Sam gnuggade sig i ögonen och steg upp, men när han upp­täckte att Anna var blek sa han:

- Vad är det med dej?

- Jag är rädd!

- Du behöver inte vara rädd. Det händer så sällan något nuförti­den.    Det var första gången som han inte oroat sig. Anna blev också för­vånad. Hon tänkte att "Det var kanske han som var stark när det verkligen gällde".

- Det är smärtorna jag är rädd för. Tänk om det gör ont.

- Du får bedövning!    När Sam spolat efter henne på toaletten var hon fortfarande blekt i ansiktet och läpparna var blå.

- Var är mina skor? frågade hon.

- Vad sa du?

- Var är mina skor?

- På sin vanliga plats!    Anna gick in i köket och öppnade kylskåpet.

- I kylskåpet har jag i alla fall inte lagt dem!

- Du kanske du inte minns när du la in mina skor i kylskåpet?

- Jo, men det berodde att plastkassen hade samman färg som den kassen med matvaror som jag hade med mig ifrån affären.

   Sam öppnade klädskåpet. Ur skåpet tog fram den vinröda kappan och ett par bruna skor utan snörning. Kappan hade små vita och blå prickar, men den var tre nummer för stor. Anna köpte den i början av gravi­diteten. Det var ett medvetet val. Hon räknade med att gå upp mins tio kilo.    Han hängde upp kappan på en hängare och ställde skorna på golvet.

- Ska du inte anklaga mig för att jag städat undan din kappa också? frågade han.

- Slutta tjata kärring. Du är en kärring som tjatar och tjatar.    Nu hade hon fått tillbaka den rätta ansiktsfärgen och hon satte på sig skorna, sedan den vinröda kappan.

Anna slog sig ner där bak. Sam satte sig bredvid chauffören.

- Vänta lite jag glömde min kamera, sa han.    Han rusade upp för trapporna och in i vardagsrummet.    Vardagsrummet hade grårandiga tapeter. Mitt emot honom på andra sidan väggen stod det en vit bokhylla i fem sektioner. Den var fullproppad med böcker och de blå förvaringsboxarna stod som vanligt på det nedersta hyllplanet.   Det var han som ville ha bokhyllan. Sam tyckte inte om den gammal lager­hyllan. "Den passade inte in i en modern lägenhet" sa han och planerade den i källarförrådet. Helst hade han velat ha vitmålade väggar också och bara några få tavlor, men det ville inte Anna.

63.

   Hon ville däremot ha det mera ”ombonat”, men när hon sa det anklagade han henne för att hon bestämma allt. Som vanligt hade hon en annan version av vem som bestämde.    Anna var trött på hans ständiga anklagelser. Hon tyckte faktiskt att de bestämde allt tillsammans, men i vanlig ordning kände han sig underlägsen. Det kvittade vad hon gjorde. Hon kunde inte rå för att hon till hörde den akademiska världen lika lite som han kunde rå för sitt ursprung.    När det gällde böckerna levde Anna fortfarande efter principen att Sam skulle fråga innan han köpte en bok. Det brydde han sig numera inte om. "Arbetar man heltid då har man råd med böcker" tyckte han, men det värsta han visste var när hon gick fram till bok­hyllan och pekade på en bok och sa: ”Den här har jag inte sett förut. Vad kostar den?”    Kostade boken under hundra kronor brukade hon inte gräla. Hon ställde då bara den där vidriga frågan, men var det en dyrare bok då sa hon: ”Du har köpt den här utan att fråga mig. Vi kom ju överens om att du skulle diskutera dina bokinköp med mig.”    Sam skyndade sig ner till taxin igen. När han kom ut på gården slog det honom att det kanske var avundsjuka som var orsaken till allt bråk. Han hade märkt att Anna vara både avundsjuk och svartsjuk. Detta var naturligtvis inte något som hon erkände trots att hon en gång blivit helt bindgalen.    Detta hände när Annas kompis Carina var på besök. Carina och Sam satt i bersån småpratade. Hanna var inne i köket och smög bakom den neddragna jalusin. Rätt vad det var kom Anna rusande och hon vrålande som en vrålapa. Till och med grannarna undrade vad det var frågan om. Tillslut lyckades de lugna ner henne och då skakade hon som ett asplöv.    Något liknade hade Sam aldrig sett. Etiken "bildad" var som bortblåst och nu förstod han att medelklassen var kapabla att gå hur långt som helst för att försvar sitt renommé. De var lika djuriska som alla andra när det kom till krita. Trotts detta skulle det dröja trettio år innan detta kunde formuleras i ord.

   När Sam klev ur taxin vid BB syntes det en meteor på himlen. Han mindes när han var tio år. Då låg han på sättet i pappans långtradare. En lika stor meteorit for även då över honom och den lyste upp tillvaron i några sekunder.    Sam hade önskat sig att föräldrarna skulle sluta bråka, att det skulle går bra för honom i skolan och att han fick en ny cykel, men så blev det inte. Trotts att det blev tvärtom önskade han sig nu att barnet skulle var välskapt, att Anna skulle få en smärtfri förlossning och att de skulle bli lyckliga tillsammans.

***

På vardagsrumsbordet stod ett blått paket med blankt papper. När solen lyste in genom fönstret träffade reflex­erna ifrån solen Anna rakt i ansiktet.

- Den är din, sa Sam.   När hon öppnade paketet såg hon att det i en brun kartong fans det en grön ryggsäck. I den låg det en li­ten vit leksakskanin. Det var en vädurskanin med långa hängande öron. Sam kallade Anna ofta för ”min lilla vita Kanin”. Det tyckte hon om, det var fint för hon kände sig som en sådan. Nu kunde hon inte hålla tillbaka tårarna utan började gråta.

Tårarna föll ner på ryggsäcken.

- Är du inte glad för presenten? frågade Sam.

- Det är inte det. Det känts så overkligt. Jag bor här och jag kla­rade förloss­ningen. Vi har ett barn tillsammans, sa hon och speg­lade sig i det blanka pappret.    Sam gick ut i köket och hämtade en näsduk och när han kom till­baks sa han:

64.

- Den lilla vita kaninen är en maskot som du ska ha med dig när du är ute och går med Margareta. I ryggsäcken hade jag tänkt att du skulle ha en termos med kaffe.    Hon torkade bort tårarna med näsduken och sa:

- Kan du ta upp Margareta ur insatsen? Jag har inte bytt på henne!

   Insatsen som stod i hallen var gjord av brun manchester. Inuti var den fodrad med gul frotté. Sam lyfte upp Margareta och bar in henne på toaletten, tog av sparkbyxorna, huvan och så vred han försiktigt på vatten­kranen.

- Varför grät du aldrig på BB!? ropade Anna ifrån vardagsrummet.

- Det har jag förklarat. Salen var full med läkar­kandidater!

Plötsligt kastad Margareta ut med armarna och benen. Och hon stirrade skräckslaget på Sam. Han grep tag i händerna, böjde sig sedan över henne och sa lugnade.

- Så ja, så ja. Skrek jag, blev du rädd?

- Jag det kan jag förstå, men varför kallade du Margareta för han hela ti­den!?

- Barnmorskan torde nog att du ville ha en pojke.   Sam kunde inte se om Margareta hade svarta eller brunna ögon. Pupillen var så stor att den täckte hela irisen, men hon hade också sneda ögon. Det som påminde om honom var pupillen.    På BB hade Elly sagt att hon var lik Anna, men när han funderat ett tag kom han på att Hugo hade sneda ögon. Det var märkligt för Sams morfar kom inte från något land där de hade sneda ögon, men det var han inte säker på. Det fanns kanske mongoler i släkten, men Hugo påstod att han var vallon. Fast det gjorde de flesta. "Att vara släkt med någon som likande Lenin det var stort", tänkte Sam och drog av en bit papper ifrån toapappersrullen. Sen torkade han bort bajset som var kvar i rumpan.    Anna ställde sig i dörröppningen. Hon lutade sig mot dörrposten.

- Har du sett vilka bra gripreflexer hon har, sa han och höll pekfingret i Margaretas hand. Hon grep tag om fingret och höll fingret i ett fast grepp.

- Jag tror vi har fått ett välskapt barn, sa Anna.    Sam hade önskat sig ett välskapt barn, men de sneda ögonen oroade ho­nom. De kanske var tecken på att hon inte var normal. ”Om det inte var något fel på Margareta så var det Annas anlag som gällde”.

- Bara efter ett par timmar såg hon in i mina ögon, sa han plötsligt.

- Det tror jag inte på. Barn kan inte fixera blicken förrän efter ar­ton timmar.

- Det är inte sant!   Sam ville inte att Margareta skulle få var med om det som han varit med om. Därför skulle han ge henne så mycket trygghet och kärlek som det bara gick. Hon hade fått en bra familj och numera hade Sam ett riktigt arbete och han hade varit trogen i många år.

65.

   Han lyfte upp sin dotter, la ner henne i insatsen, klappade henne där bak och sjöng återigen ”Vem kan segla”.

***

Anna låg i soffan när Sam gick fram till Mar­gareta och lyfte upp henne. Han gav henne nappen och hon smakade på den, men spottade sedan ut den. Den föll ner på golvet. Anna plockade upp nappen, sög på den och gav den till Margareta, men hon spottade ut den ingen.

- Jag tror att det är bröstet hon vill ha, sa Anna och reste sig upp. Sen knäppte hon upp knapparna i blusen.    Margareta tryckte in fingrarna i det mjuka bröstet och öppnade munnen, sög några gånger, men drog sen bort huvudet och pli­rade mot Sam. Sen vände hon tillbaka huvudet och fortsatte att suga.

- Att hon kan känna skillnad på napp och bröst fast hon bara är två veckor. Det är fantastiskt, sa Anna.

- Men är det rätt att vänja henne vid napp redan nu?

- Jag gav henne den för att hon har ett så starkt sugbehov. Märkte du inte det när vi var på BB?

- Nej!

- När hon var nyfödd och låg på min mage då försökte hon suga på enda gång.

- Det var nog av en ren tillfällighet.

- Det tror jag inte. Hon har ett mycket starkt sugbehov, mer än de flesta barn. Då är det rätt att ge henne napp.    Anna lyfte upp Margareta mot sin axel och klappade henne på ryggen. När hon rapat tog hon fram det andra bröstet, men hon såg ut som hon skulle spy och spottade ut vårtan. Anna grep då tag om brös­tet ingen och förde in vårta i hennes mun, men hon spottade ut den. Efter en stund höll hon kvar vårtan en stund, men hon sög inte.    När serveringen var över la Anna tillbaka henne i insatsen. Sam gick sen fram till bokhyllan. I en blå förvaringsbox stod det ”Kyrkokonst”. Ur den tog han fram en bild på en målning från medeltiden. Bilden föreställde "Jesus intåg i Jerusalem". Sen höll han bilden framför henne och rätt var det var så lyfte Margareta upp armarna och höll dem högt ovanför sitt huvud. Skuggan från armen föll ner på Jesus ansikte.

- Nu ska vi se hur mycket hon har utvecklats, sa Sam

Margareta låg blixtstilla i nästan tre minuter så utan att röra sig.

- Det är otroligt. Se hur hon stirrar på bilden. Är det något hon ser? frågade Sam.

- Det är den röda färgen. Himlen är eldröd och den färgen tycker barn mycket om, sa Anna.    När armarna sjönk något föll skuggan på åsnan och förtrollningen var bruten. Hon vände på huvudet, rynkade pannan och log mot Sam som om han var en rolig gubbe.    Sam hade läst om en hel del om barns utveckling. Det var Pi­aget och Eriksson han läste. Enligt teoretikerna var Margareta tidigt utvecklad, trots de mongoliska dragen.   När hon var bara femton dagar kunde hon skilja på bröst och napp och även urskilja färger. Hon kunde också fästa blicken och följa rörel­ser. När hon såg nya personer blev hon även konfunderad.    Sam trodde att detta av en ren tillfällighet, men Anna menade att Marga­reta var mera utvecklad än andra barn.  Sam skrev ner sina iakttagelser och varje för­ändring i dagboken.

66.