Kapitel 4

Anna hade utsikt över Backeby ifrån tjänsterummet där hon arbetade. Hon kunde se la­mellhuset på Ramberget och båthamnen i viken nedanför. Husen var inte lika höga som i Hallunda och Fittja, men där bodde det fler invandrare.     

   På skrivbordet låg det en hög med papper, ett trasigt skrivblock och pärmar som var kantstötta. Anna hatade att städa. Hon visste om att arbetskamraterna tittade snett på henne, men hon försvarade sig med att säga: ”Har man alltid prydliga högar med papper och inte ett enda dammkorn på skrivbordet så beror det på att man har problem." 

   De flesta av hennes arbetskamrater gick i terapi, men inte Anna. Det behövde hon inte. En kollega, den skickligaste terapeuten på byrån hade nämligen sagt: ”Det finns en enda person som jag känner som inte behöver terapi och det är Anna.” Vad hon inte visste var att Anna var mycket bra på att dölja vem hon verkligen var.  Därför var hon livrädd när hon praktiserat på en ungdomsvårdsskola. Föreståndaren lät sig inte duperas av praktikantens charm, men trots detta lyckades hon faktiskt slinka undan. Den perioden minns hon med fasa. 

   Problemet var egentligen att det hade gått bra för Anna. Hon hade också en bror, men han hade brutit med familjen. Varför han brutit med dem var det ingen som riktigt förstod. Han var som Anna begåvad, hade femmor i alla ämnen och dessutom docent i svenska. När det var upprop i skolan brukade läraren fråga Anna om det var hennes bror som hette Hans Renström. Hon tyckte att det vara pinsamt. När läraren sen nickade vänligt mot henne och sa högt och tydligt att ”Din bror Hans är skolans bästa elev, ett föredöme” blev hon röd i ansiktet. 
   Anna hade på sätt och vis nytta av sin storebror. Det innebar att hon inte behövt anstränga sig, men det var inte hela sanningen. Hon kunde också höra på läraren vad han ville ha för svar. Det låg i luften. Hon kunde inte förklara det. Det var bara så. 
   På fönsterbrädet upptäckte Anna en skalbagge. Hur den kommit dit det förstod hon inte. Hennes arbetsrum låg på fjärde våningen. "Kan skalbaggar flyga så högt?", frågade hon sig, men å andra sidan var naturlära ett ämne som hon inte var särskilt bra på. Det hon lärt sig var ren korvstoppning och därför försvann kunskapen lika fort som det kom in.  
   Att hon inte behövde gå i terapi betydde inte att hon var problemfri. Istället var det ett bekymmer. Hon måste ständigt dölja vem hon verkligen var.  
   Ett annat problem var att hon var livrädd för var döden. Numera tänkte hon ofta på den. Varje dag läste dödsannonserna. Hon ville veta hur gamla den var som hade gått bort. Hon ville inte dö ung.    Det fanns en annan sak som hon också var rädd för. Framför allt var det ett ord som hon inte fick uttalas.  Hon kunde inte ens tänka på det utan att förlora fotfästet i flera dagar. Sam hade lovat att inte säga det ordet högt. 
   Anna tog högen med papper, stoppade in dem i dokumentskåpet och drog ingen luckan, men hon vågade inte se om skalbaggen var kvar på fönsterbrädan. Den påminde henne nämligen om döden. Det var rena dykvattnet att tänka på vad som skulle hända en dag. När hon gjorde det sjönk hon bara djupare och djupare ner i gyttjan.    
   Det ringde på snabbtelefonen och Anna tryckte på knappen.
- Du har besök! sa en vass röst i snabben.
- Det är Irma som söker dig.
- Det är ett första besök, släpp in henne!

43.

En ung kvinna, med stor mage, långt brunt hår, röda läppar och blå jeans kom gående i korridoren. På fötterna hade hon ett par svarta läderstövlar.
- Kom in och ta av dig kappan, sa hon och stirrade på kvinnans mage.
- Vilken stor mage du har – vilken månad?
- Åttonde.
- Har det gått bra?
- Jag känner mig trött.
 - Orkar du arbeta när du är trött.
- Nej, jag är sjukskriven. 
   Sams motstånd mot att skaffa barn omedelbart bodde inte enbart på att han kände sig omogen. Det var uppväxten som spökade. Den hade gjort honom tveksam. Han hade alldeles för många gånger dragits upp med rötterna. När de "tvingats" flytta fick han snällt följa med sin mor och det var smärtsamt. Förutom separationen från kompisarna hade han också upplevt tre stycken skilsmässor. Det hände innan han fyllt elva år.  Mordens uppfostringsmetoder var också tveksamma.
   Trots ett inpyrt hat mot kyrkan och prästerskapet byggde den metoden på herrans tukt och förmaning. Vilket i klar språk betydde att den som inte lydde fick stryk. Då var det mattpiskan som kom fram ur städskrubben, men det hände inte när Sam var barn.  I unga år hade hon varit en omvårdande moder. 
   Personlighetsförändringen började när hon flyttade ihop med Sams far för tredje gången, men då var det livremmen som hon tog fram ur skrubben.  I skrubben hade han blivit slagen och inlåst ett par gånger, men hon släppte ut honom när han hotade med att berätta för pappan om den nya symaskin hon köpt. Den var nedpackad i en trälåda där det stod "Sockerbolaget" utanpå. Det vill säga den var gömd därför att husfadern inte skulle godkänt inköpet. Det var på hans inkomst modern levde på om man bortser från en ovanlig hobby som hon hade vid sidan om.
   Anna-Greta var medlem i kvinnliga bilkåren. Under kriget blev hon också stamanställd vid P4 i Skövde som chaufför. Rally, nattorientering och skytte var hon mycket intresserad av. 1962 deltog Anna-Greta i tävlingen "Årets Motorkvinnan". Ett diplom hängde på väggen och en artikel i Karlskoga kuriren som hon klistrat in ett album visade hon för Sams flickvänner.  
   Anna hade bläddrat i albumet, men hade svårt att svälja svärmoderns manliga bedrifter trots att hon själv var en pojkflicka som sällan målade sig och hade kjol. "Min mor är född med fyra hjul" sa Sam ofta till Anna, men det fanns andra själ till det ovanliga yrkesvalet. Hon hade hellre velat bli man än kvinna. Därför växte självhat som ogräs och som i sin tur grundade sig på avundsjuka. 
   Det Anna-Greta inte insett var att Sam var av samma skrot och korn. Det innebar att han fysiskt sett var stark som en björn, men psykiskt var han mycket instabil. Han fick ofta vredesutbrott och han kunde vara rent av för djävlig mot de som inte visade någon respekt för andra och oftast blev de rädda när han gick bärsärkagång. 
   Någon atlet blev han inte, men starkare än de flesta i sin åldersklass. Han bråddes på fadern. Om honom sas det att han en gång lyft upp ett oljefat på lastbilsflaket, men fader bråkade inte med andra. Han var snäll som ett lamm.

44.

Det var därför som Sam slogs, men han misshandlade inte folk. Han lyfte upp motståndaren eller så satte han sig på honom, men han delade aldrig ut några slag och sparkar. Helt säker var hon inte. När han var ung hade han boxades, men mest på skoj och då nitade han skolkompisarna trots att de var yngre än han.  "Han kanske skulle använda det brutala och öppna våldet när han kände sig träng." och "kanske han till och med skulle döda henne." tänkte hon efter att hon repeterat det som Sam så ofta skröt om. 
   Oftast hade hon bara lyssnat med ett öra, men hon mins att han sagt att ungdomsupproret var våldsamt. Han var bara 14 år när han kastade ut morden ifrån sitt eget sovrum. Sam hade sitt rum på andra våningen i villan ditt de flyttat efter skilsmässan. När hon flydde ner för trapporna skrek hon: "Ska du göra så mot din egen mor!". 
   Även Anna tyckte att svärmor var underlig. På kvällarna städade hon i några skolor i byn där de då bodde, men det var Sams styvfar som fick göra det mesta. Han gjorde alltid som hon sa för han var som de flesta män rädda för henne, men ändå klagade hon öppet på honom. Hon kunde vara mycket elak mot de hon var gift med. Därför sa Sam att gifta sig var det samma som att ta gift. Båda två sa emot henne när hon baktalade styvfadern, men tillslut orkade de inte lyssna på henne utan föll in i tjattret för att slippa höra hur förryckta kvinna är i vårat manssamhälle.
   Att hennes maktmetoder tydde på motsatsen det brydde hon sig inte om. Fast Anna tyckte inte att hon var en diktator som Sam ofta jämfört henne med. Då var han otacksam. Många hade det mycket värre och de fick inte som han pengar och fina saker av morden. Alla kostnader och reparationer av bilen stod hon också för, men han menade att hon ville köpa sig fri från skuld.  
   Anna mins när hon en gång hälsade på. Då tog hon skeden hon ätit med och åt direkt ur grytan. Sam blev så förbannad att han sa: ”Snart rapar du väl och skiter också vid matbordet som de män gör som du säger att du hatar så mycket!”.  
   När han gick ifrån matbordet passade hon på att fråga om Sam slog henne. Hon svarade inte för hon tyckte att det var pinsamt.  Det var hemskt pinsamt. Sams mamma trodde att Anna levde med en potentiell hustrumisshandlare. "Var hon dum?. "Så säger man inte heller om sin son." Det kan bara leda till att den som blir utsatt tappar tron på sig själv.  Det var som om han var en fiende och inte resultatet av sina egna handlingar.  
   Anna-Gretas omedvetenhet var skrämmande tragisk. Först slog hon sonen och sedan skyllde hon allt på honom därför att han blev arg på henne. Detta kunde vara en förklarlig till att skuld och straff blev Sams signum.  Men trots detta hade han inte tagit på sig den bitterhet som Anna-Greta utvecklat. Han tyckte att mamman var mycket orättvis. Männen i hennes liv var dörrmattor, men hon förstod inte att det var henne själv som hon själv trampade på.  
   För Sams del var mammans agerade ett bra exempel på att familjen var på utdöende, men Anna mins sin egen med värme. Föräldrarna sa aldrig ett ont ord till andra om varandra. Visserligen så kramades de sällan, men kärlek vissnade de varandra på många andra sätt. Så var det även mellan Sam och henne. Det var så hon ville ha det. Män som klängde och kladdade var det värsta hon viset.

45.

Trots att hon kände till allt detta så tyckte hon ändå att Sams rädsla var obefogad. Det var inte så farligt att han såg mörkt på livet. "Han kunde ändra på sig när de fick barn" tänkte hon. Numera sa han också att "Om jag skaffar ett barn då är det en utmaning. Den ska inte få uppleva det som jag upplevt.", men Anna höll inte med. Hon hade träffat klienter som hade blivit så misshandlade att det knappt kunde gå och deras barn blev välartade.  Anna förstod att inners inne ville Anna-Greta väl, men hon kunde inte bättre. 
   Kvinnan satte sig i stolen vid skrivbordet. Anna gick till skåpet, drog upp luckan och tog fram en pärm. När hon skulle dra ner luckan fastande den. Hon pressade in några högar med papper, men det hjälpte inte.
- Hjälper din man till så du kan vila dej? frågade hon, men hon lät luckan stå öppen.
- Nej han är också sjukskriven. Egentligen är han arbetslös.
- Vem tar hand om vem?
- Det får jag göra.
- Vad är han sjukskriven för?
- Han är ur balans, suckade hon. 
   Anna tyckte inte att kvinnor i allmänhet var förtryckta. De som träffade män som inte hjälpte till hemma eller som slog dem hade sig själva att skylla. Man hade valt att lev så. Därför gällde det att få dem att förstå att det var ett medvetet val. Anna var glad att Sam och hon kommit över femårskrisen. De grälade inte lika mycket nu, men det som oroade henne var att Sam hade förändrats. Tungsintheten hade övergått i missmod. När hon kom hem hände det ofta att han hade gråtit. Då kände hon sig maktlös.  Det började när de flyttat till Backeby.
   Anna ansåg att han hade överkrav, men Sam menade att det borde på att han känt sig tvingad att flytta. Hennes uppfattning var den troligaste orsaken enligt henne. Han tog livet på för stort allvar och han var alltid så ambitiös. Hon hade aldrig hört tals om de böcker Sam läste. "Jag vill gräva fram fakta som ingen vet något om" sa han ofta. Det var som om att han sökte "Den vises sten", men någon sådan hade han inte hittat. Möjligen en svart sten som såg ut som kol.  Anna tyckte att det var märkligt att Sam var född på den plats i Västergötland där man bryter svart skiffer. "Var alla lika mörka inombords som bor där?" kunde hon tänka när hon ville skämta bort det som oroade.
   Solen lyste in genom fönstret, men skalbaggen låg på bläcket och sprattlade med benen. Det retade Anna, hon hade gärna öppnat fönstret om inte kvinnan hade suttit där. Istället för att peta ner den tog hon en penna och ritade en blomma på ett block som låg på skrivbordet. Hon gjorde det för att slippa alla hemska tankar om döden.
- Vad vill du ha hjälp med?
- Jag ville ha en lägenhet så snabbt som möjligt. Jag står inte ut hemma. Om jag får hyresproblem vill jag veta om ni kan hjälpa mig.
- Varför ska du flytta?
- Det går inte. Hur jag än försöker är det som vanligt.
- Hur de än försöker…?
- Han spelar.
- Vadå spelar han?

46.

- Han spelar på hästar!
- Och du är banken.
- Du känner dig utnyttjad.
- Ja, det göra jag.  
   Anna kände igen problemet. Sam spelade visserligen inte, men han köpte böcker utan att fråga henne om lov. Hon var inte utnyttjad på samma sätt som den här kvinnan, men det fanns stora likheter.
- Har du varit på bostadsförmedlingen?
- Dom sa att det tar två år innan jag kan få bostad. Jag vet inte om jag kan vänta så länge, men hon la till:
- Jag kanske kan bo hos mina vänner medan jag väntar, men jag är osäker vad som är rätt.
- Det förstår jag mycket väl eftersom det inte finns något som är rätt eller fel. Det finns bara det som är bättre eller sämre, sa hon och försökte få sin klient att komma till insikt.  
   Ett mörkt moln skymde solen och när Anna såg ut genom fönstret var skalbaggen borta. Hon kunde andas ut och hon sa:
- Vad är det som hindrar dej från att flytta till dina vänner?
- När han är snäll är allting bra.
- Självklart tycker du om honom.
- Hur länge har ni varit tillsammans.
- I tre år.
- Ibland är han borta i flera dagar och när han kommer hem vill han ha pengar.
- Har du berättat att du tänker flytta.
- Lite grann.
- Hur menar du.
- Jag vet inte riktigt?
- Du vill inte prata med honom förrän du vet vad du vill, sa Anna.
- Ja!
- Vad skulle hända om du pratade med honom nu?
- Han skulle bli arg.
- Arg på vad?
- Att jag sviker honom.
- Har du försökt tidigare att prata med honom.
- Ja, det har jag och jag har varit snäll mot honom, gett honom pengar och skällt på honom, men inget hjälper. Ena dagen är han snäll och andra dagen är han en djävul. Han är som han är.  
   Det var inte så svårt att formulera kvinnans hjälpbehov tyckte Anna, men det var något som ännu var oklart.
- Vad du än gör så fortsätter han spela bort dina pengar?
- Ja!

47.

- Eller?
- Ja!  
   Anna sneglade ut genom fönstret och såg att skalbaggen hade kommit tillbaka. Därför ställde hon en pärm framför fönstret. Hon ville inte se på det där äckliga djuret som fick henne att tänka på allt hemsk och på ordet. Det där ordet som hon inte vågade tänka på.
- Jag undrar om du kan påverka Arne med att flytta. Vad skulle hända om du flyttade. Han skulle kanske sakna dej och inse vilken fantastisk hustru han håller på att förlora. Han skulle på sina bara knän be dig komma tillbaka.
- Varje dag skulle han komma med blommor, sa Anna för att se hur kvinnan reagerade.
 - Nej innerst inne hoppas jag att vi ska har det bra tillsammans. Jag tror inte att Arne klarar sig utan mig. Det var jag som följde med honom till psykologen – hade jag inte gjort det hade han aldrig gått dit.
- Hur vet du att han inte klarar sig utan dej?
- Det verkar så, vem skulle annars hjälpa honom?
- De låter som du var Arnes mamma. Om två månader ska ni få barn. Det är mycket att stå i. Du får inte använda din kraft till Arne.
- Jag känner mig trött. 
   Det där var det som Anna mest var rädd för. Sam trodde kanske att hon var hans mor. Genom förändringen hade han också blivit mer och mer beroende av henne. Hon hade också bett honom att söka psykolog, men han ville inte gå till någon. Däremot läste han böcker i ämnet psykologi, men det hjälpte inte. Han förkastade alla teorier om orsaken till människans beteende. "De var bara ett sätt för borgarklassen att lasta över problemet på individen." sa han ofta och att "Det var samhället som var sjukt eftersom det inte finns någon kärlek."
   Anna förstånd vem det handlade om, men sa han det inte. Därför sa han alltid att "Världen var ond och att människan bara tänker på pengar och status." Han torde också att han hade alla slags möjliga och omöjliga sjukdomar. Två gånger hade han varit på akuten för att han hade tryck över bröstet och hade svårt att andras. Vid minsta förkylning var det den allvarligaste form av lunginflammation som drabbat honom. Anna kände sig verkligen maktlös och hon orkade inte med hans tungsinthet.
   För att uppmuntra honom hade hon gett honom en bok. ”Nalle poesi” hete den och hon hade också skrivet en dikt om en nalle. Anna tyckte att han påminde om en Nalle. Han hade han en lufsande gång och hon frågade "Hur han skulle klara sig om hon en dag bestämde sig för att skiljas?" "Om de skaffade barn kanske det skulle bli bättre – han skulle få en identitet."   
   Hon försökte avsluta samtalet med kvinnan. De bestämde ny tid och Anna bad henne att ta med sig Arne. Sen slog hon på snabben och sa:
- Finns det någon kontorist kvar. Jag behöver få ett papper utskrivet.
- Nej, de har gått för dagen.
- ”Får vi inga pengar kommer ingen ut här ifrån”, hörde Anna en ilsken röst säga i bakgrunden:
- Vad sa du?
- Det är två killar här nere som inte har beställt tid. Kan du ta dom?

48.

- Nej, vi ska ha konfereras. Har dom inte beställt tid så får de vänta till på måndag. Vi stänger klockan två på fredagarna.
- Jag har sagt det, men de vägar gå!
- Vi är klara snart!  
   Anna såg att blomman som hon ritat påminde om en tavla som hon sett i en av Sams blåa boxar. Bilden kallades "Nirak" och vad det betydde var inte svårt att räkna ut. Vad konstnären däremot hette de mins hon inte bara att han kunde förvandla en skalbagge till en blomma och en blomma till en skalbagge.

***

Tord var medellång, hade ovalt ansikte, ljust hår med lugg och krokig näsa. Som socialarbetare hade han arbetat i två år. Nu vikarierade han som inspektör. Tjänsten hade varit utlyst i en månad och både Tord och Anna hade sökt den.
- Är det bara vi som ska ha konferens, sa han när han stack in huvudet genom Annas dörr. 
   Han satte sig på stolen där kvinnan suttit vid skrivbordet. Sen lyfte han upp det ena benet över det andra och gungade sig i ögonen.
- Det är ett djävla liv i receptionen. Två klienter säger att de tänker låsa in oss om de inte får några matpengar.
- ”Inga matpengar vad göra?”, sa Anna.  
   Anna kände väl till Tords problem att han inte tyckte om den sortens skämt. Skämtade någon om klienterna blev han mycket orolig. Det kunde man se på hans ögon. Blicken fladdrade, men Anna som tyckte om att retas med honom och sa att det inte var fel att skämta.  När hon fick vetta att Tords far var psykiskt sjuk blev hon betydligt försiktigare.
- Kan du skicka ner Tord så får han hjälpa oss med de där bråkstakarna, sa rösten ur snabben.
- Vi har börjat konferensen!
- De går inte om de inte får några matpengar!
- ”Vad göra inga matpengar?” sa Anna återigen och log emot Tord som lotsades som han inte hörde vad hon sa. 
   I början reagerade Sam också negativ, men när Anna förklarade att skämta var ett sätt att stå ut med jobbet då respekterade han hennes pajaserier. Det gjorde han trots att han tyckte att det var motsägelsefullt.  Anna trivdes nämligen med sitt jobb. Tillslut skrattat även han åt hennes skämt och han till och med berömde henne för att hon kunde härma klienterna så bra. Hur han kunde veta det var en gåta. Han hade inte träffat en enda om man bortser från en mystisk klient som kom från Argentina och var politiskt aktiv.  Om honom vill inte Anna prata. Det var en pinsam historia. Framför allt när den mystiske mannen ville ha hjälp med reservdelar till en avlyssningsapparat.   Apparaten hade placerats i ett hus nära Palmes bostad. Till råga på allt ville han att Sam skulle ta reda på statsminister arbetstider, men det ville inte Sam och därför rann hela projektet ut i sanden.  
   Anna tittade på klockan och sa:
- Sam kommer och hämtar mig klockan tre. Vi måste hålla oss till ämnet. Inga utsvävningar eller principdiskussioner.
- Är det jag som börjar? frågade Tord.

49.

- Det är faktiskt min tur har du glömt det. Nu gäller det en barnskötare. Han har arbetat på dagis och fritis i tio år och han påstår att han bränt ut sig.
- Vad vill han ha hjälp med?
- Han har inga pengar till hyran. Mamman har hjälpt honom med småpengar, men han påstår att hon inte orkar längre.
- Söker han arbete aktivt?
- Han har sagt upp sig.
- Då är det inte så konstigt att han inte har några pengar, visste han inte att man blir avstängd från A-kassan om man säger upp sig själv. Det tar minst två månader innan han får någon ersättning.
- Det visste han, men han orkade inte arbeta kvar eftersom han blev sjuk. Han var också tvungen att överskrida sitt konto.
- Du sa att han sökte arbete aktivt?
- Han har sökt några jobb, men påstår att han inte orkar söka fler.
- Jag anser att man ska söka minste tio nya jobba om dagen om man är arbetslös. Är han anmäld till arbetsförmedlingen?
- Ja, han är anmäld, men varför tio jobb om dagen?
- Han har hela dagen på sig. Istället för att grubbla kan han söka arbete så att han inte blir passiv.         Anna svarade inte. Hon tyckte att Tord var alldeles för kategoriskt. Tre jobb om dagen räckte det tyckte hon. Anna hade retat sig på honom länge och ansåg att han absolut inte passade som inspektör. - Vi kan hjälpa honom med ett par hyror, men sen får han klara sig själv när pengar kommer från A-kassan, sa Anna.   
   När hon sa så trodde hon att han skulle svara: ”Vi kan inte särbehandla folk. Har man slutat sin anställning utan att ha ett annat arbete så får man väl själv ta konsekvenserna.”, men istället sa han. - Jag håller med. Vi måste gå vidare för klockan är mycket. Vi har bara några minuter till nästa ärende. 
   Nere i reception lät det som en blomkruka ramlat ner i golvet. Anna stirrade ut genom fönstret och på gården stod en man med svart hår. Han hade en mörkbrun skinnjackan och han glodde upp mot Annas fönster och hytte med näven.
- Ni ska få sitta där och ruttna! skrek han.  Anna satte sig ner omedelbart.
- Fy vilka ögon den mannen hade. Vi måste sätta in tjockare glas i receptionen.
- Vi kanske skulle ha en vakt här, la hon till.
- Nu kommer vi ifrån ämnet, sa Tord och frågade:
- Är det min tur?
- Ja, det är din tur. Jag har inget mer den här gången.
- Det här är inget nytt fall, men jag vill höra dina synpunkter.
- Vadå!
- Hon kom hit för i förra veckan för att få hjälp. Hennes förde detta man har suttit på kåken och hon såg honom nyss på en busshållplats. Nu är hon är livrädd.

50.

- Hur länge satt han på kåken?
- Han fick två års fängelser för grov misshandel.
- Vad hade han gjort mot henne?
- Han hade slaget sönder käken och krossat tre revbenen.
- Var det hon som anmälde honom?
- Nej, det var hans nya fru. Hon har också blivit misshandlad.
- Men varför är hon då rädd?
- Hon var med och vittnade i rätten.
- Det var bra att hon inte anmälde honom!
- Varför det?
- Han behöver vård.
- ”Han behöver vård!”. Nu låter du som en flummare, sa hon. "Tord brukade inte var så liberal, men nu visade han sitt rätta jag", tänkte hon.
- Ja, det låter flummigt, men det finns en teori om varför män slår, sa han.
- Jaså?
- De har ett överskott av manliga könshormoner. Därför kan de inte kontrollera sin ilska?
- Och jag som trodde att det hände när mannen inte längre orkar lyssna på kärringens tjat och gnat, sa Anna, men Tord förstod inte att även skämtade. Det var tur för om han hade förstått då hade han tyckt att det var ett lumpet skämt.
- Vad säg du? Har du fått fnatt? frågade han och sa kort och gott:
- Den här mannen försöker ta livet av någon!
- Jag sa inte att det var rätt att slå, men en kvinna som anmäler en bagatell kan vara lika förslagen som han som delade ut ett slag.
- Ska man inte följa lagen?
- Alla måste få en andra chans.
- Alla brott ska anmäla så att polisen får utreda dem så tycker jag, sa Tord och Anna höll med.   
   Anna tänkte på Sam när Tord gjort sina utläggningar. Hon visste att han hade fått stryk som barn, men han hade inte misshandlat henne. Risken var liten för Anna var inte en kvinna som valde män som misshandlade. Sam visste mycket väl att om han slog henne då skulle han åka ut och hon skulle polisanmäla honom.
- Förlåt, nu kommer vi ifrån ämnet!
- Vi får ta upp den här frågan på nästa möte, sa Tord och tittade på klockan.

***

När Anna stannade i trappan höll hon sig med ena handen i räcket och sneglade på arbetskamraterna som stod nedanför henne.

51.

- Du sa att ni skulle komma om en kvart, sa Liss-Britt som stod vid vägen och tryckte.
- Det sa jag inte alls. Jag sa att vi kommer snart.
- Visa vad du går för Tord, sa receptionisten och stack ut huvudet ur luckan till receptionen.
- Har ni ringt polisen? frågade Anna.
- De lugnar ner sig när det kommer en karl!  
  Tord var likblek i ansiktet. Han trängde sig fram och försökte få upp dörren, men han lyckades inte öppna den. Mannen med skinnjacka höll foten mot dörrens nederkant. Han tryckte hela kroppen emot, men det hjälpte inte. Dörren gick inte att öppna. Plötsligt hörde han fotsteg bakom sig. Han vände han sig om och Tord passade då på och dörren flög upp. 
   Det var Sam som kom gående. Polaren gick emot honom.
- Vi har inga matpengar, sa han.  Polaren hade en blå lumberjacka, svarta byxorna och rött hår.
- Ni får komma hit på måndag, sa Sam.
- Vad ska vi leva av? Vi har inga pengar.
- Det är stängt och det är bäst att ni går.  
   Polaren blev hotfull och han tog ett steg närmare, men rätt var det var så hängde polaren i luften och sprattlade med benen. Han viftade och slog vilt omkring sig med händerna, men inte ett enda slag träffade Sam.  Då drog mannen med skinnjackan upp en skruvmejsel ur inne fickan. Ögonhålorna skuggades av det svart håret och de mörka ögonbrynen.  Sam förstod att nu var det allvar och så släppte taget om polarens jacka, drog sig snabbt bakåt, men i samma ögonblick grep han tag om handleden och böjde armen bakåt. Han tappade skruvmejseln och Tord rusade fram och kasta in den på socialbyrån. Då såg han att verktyget var slipat framtill och kunde användas som stickvapen.
- Du måste beställa tid, sa Sam.
- Men de släpper inte in oss. Ser du inte det. Vad ska vi lev av? 
   Torde ställde sig bredvid och sa:
- Vi stänger klockan två på fredagarna. Ni får vänta som vanliga människor tills vi öppnar på måndag. - Vi har inte ett enda öre på fickan.
- Kom vi går! sa polaren.
- Det är inte socialbyråns problem om ni inte har några pengar, sa Sam som hade lärt sig av Anna hur man skulle svara.
- Vems problem är det då? 
- Ni är skit taskiga.
- Och ni ska vara glada att vi inte ringt polisen. Händer det här en gång till så gör vi det, sa Tord.
- Har ni inga släktingar eller kompisar som ni kan låna av? frågade Sam.
- Nej, vi får inte låna mer av dom! 
   Mannen i skinnjackan gjorde ett tragiskt intryck på Sam.
- Vi får inga pengar av de där djävla byråkraterna. Hälsa direktören och fråga om han vill låna ut Jaggan i helgen, sa han och gick sin väg.
- Kom tillbaks på måndag! roade Sam och klappade honom på axeln.  
   Sam var sårad, men det var ingen som märkte det. Det var ordet ”Jaggan” som sårat honom. Ordet hade borrat sig in i honom. Han kom ihåg vad han själv sagt en gång. Nu förstod han hur naiv och barnslig han varit. Han skämdes, men han blev också rädd. Rädd för att han skulle bli lik mannen i skinnjackan. En person som var förblindad av hat. En människa som ”… se alla som sin fiende.”

52.

- Jag visste inte att du var så snabb, sa Tord till Sam när receptionisten låste dörren till socialbyrån.
- Du får börja jobba här som vakt! sa Liss-Britt.   
   Sam svarade inte, men log och Anna sa:
- Så här kan det inte fortsätta. Varje fredag är det likadant.