Kapitel 3

Vid stationshuset stod det en gul Volvo Amazon på parkeringen. En reslig äldre man väntade utanför sin bil. Han hade en grönrandig t-shirt med gula ränder, beigea kortbyxor och bruna skor på sig. 
   Agne blev glad när vi syntes vid övergången, men han såg ut som ett levande frågetecken då han såg att jag följt med. När han hämtat sig från den upplevelsen sa han: 
- Min kära hustru blir glad över att få möta dig. Om jag har förstår saken rätt så har ni har samma uppfattning om den heliga Birgitta. 
- Det var roligt att höra, svarade jag.   
   Föredraget hade tydligen varit på tapeten, men när jag försökte förklara varför tåget var försenat blev tonen en annan och han sa: 
- Postverket är det punktligaste som finns och det fungerar i alla väder. Så det tror jag inte på! 
- Jag vet inte, men det sa man i högtalaren, invände jag.    
   Utan att bry sig om den förklaringen öppnade han bildörren, grep tag i väskorna och kastade upp dem på biltaket. Kassen med protokoll hamnade unders, men Sam plockade åt sig den och gav mig kassen.  
   Anna och jag klev in i bilen medan Agne slungade iväg ett blått plastsnöre över taket. Sam ryckte till sig snöret och fångade upp ena ändan på andra sidan med vänsterhanden. 
- Min pappa är avdelningsdirektör i Postverket och den lojalaste ämbetsman som finns, antydde Anna försiktigt när jag klev in i bilen. 
- Man får inte säga ett ont ord om Postverket. Han har inte varit sjuk en enda dag på över trettio år, la hon till och lutad sig över ryggstödet. 
- Men varför lägger han väskorna på taket och inte i bagageutrymmet? frågade jag. 
- Han är så tankspridd, sa hon och skakade på huvudet. 
   Agne slog en knut på snöret, slet upp dörren och startade bilen. 
- Det var i den här byn som min mamma och pappa träffades för snart sextio år sen, sa Anna när vi rullade ut från parkeringen.

- Jag och Elly ska fira guldbröllop, sa Agne. 

  Landskapet utanför Vallycke var bördigt. Åkrarna låg i långsmala tegar som sträckte sig ner mot en insjön. I skogen, där asfalten tog slut kom vi till fram till en vägbom. Det var efter att Agne svängt till höger och kört hundra meter in på en skogsväg. Sen kastade han sig ut ur bilen igen.

26.

- Agne hatar den där bommen. Det är Petterssons, sa Sam och pekade på ett gulbrunt timmerhus mellan några granar.  Nedanför huset, vid en brygga låg en brunbetsad eka och guppade på vattnet. Agne lyfte av bommen och knuffade till den. Den flög upp med ett brak och fastande mellan ett par stenar. 

- Varje gång vi ska åka och handla så måste vi öppna den. Pettersson är en uppkomling. En av Rubens statare. De säger att han vunnit pengar på tipset, upplyste Anna mig. 

- Ruben är Annas morfar, sa Sam.  

   Runt Vallyckesjön var landskapet platt och mellan några tallar låg det ett mörkrött hus med blåa foder. Det såg ut som en omkullvält sockerlåda. Huset hade ett jättestort vardagsrum, tre sovrum och en pigkammare. Enligt Anna var villan byggd av en arkitekt på trettiotalet. Han hade tjänstefolk. Ruben hade köpt den av honom, men nu var han gammal och orkar inte reparera huset längre. 
   Innan vi gick in genom dörren tog Sam och jag en promenerade runt huset. Vid husgaveln pekade han på en brunsvart dörr i källaren. 

- Där nere har jag slagit upp en ventil, putsat väggarna med cement och spikat upp ett nytt innertak. Du skulle se hur det såg ut. Det hängde stora vattendroppar i taket och det luktade mögel lång väg, sa han. På baksidan fanns också ett enormt panorama fönster som var lika stort som ett skyltfönster i en affär. 

- Ser du vad jag har gjort på framsidan? Eftersom jag inte tycker om att rätta folk så brydde mig inte om att han kallade baksidan för framsidan. Jag lät honom fortsätta utan avbrott: 

- Det kan du inte se, la han till när jag såg undrade på honom. 

- Jag har gjort nya reglar och målat väggen. Det var tur för hade jag inte gjort det då hade fönstret åkt rakt igenom golvet och ner i källaren, så ruttna var reglarna.Vid sidan om fönstret fanns det också en veranda. På golvet låg det klinker och trappan som lede ner till vattnet var gjord av cement. På en tvättlina hängde två vita handdukar och ett rosa badlakan.    

   Agne kom ut på veranda och han ställde sig på det översta trappsteget. Han nickande ner mot sjön och sa stolt: 
- Vi har sluppit kräftpesten. Fem tjog kräftor tog jag upp igår. 
   Invid bryggan låg det en grönvit plast eka. På andra sidan sjön, i en skyddande vik skymtade en kyrka. Den var vitputsad och byggd på 1100-talet. Plötsligt stod det en liten kvinna bredvid Agne. Hon hade krulligt mellanblont hår, blå sjömanskavaj och randiga byxor. Det var Elly. Hon påminde mig om Edith Piaf. Det var det krulliga håret och kroppsstorleken som hade likheter, men Elly målade sig sällan. Det gjorde Edith däremot

27.

- Det är tack vare Sam som vi har ett så fint hus, sa hon på utpräglad Småländska.

 När vi gick in i vardagsrummet ställde jag ner kassen. Själv placerade jag mig i en stol med en småblommig sittdyna under mig. Mitt emot stolen reste sig en vitkalkad spis och på muren hängde det ett fotografi av Ruben. Han hade flint, små runda ögon och en smal mustasch. På andra sidan fanns det en bokhylla, en soffa och med några stolar. Ovanför soffan hängde det en bonad och på den stod det: ”Om du av livet något gott har fått dela med dig stort och smått.”    Bonaden var broderad med röda rosor.

***

Tallrikarna var vita med gröna blommor, knivar och gafflarna i äkta silver. I en långpanna med dillkronor fanns det mörkröda insjökräftor. Till kräftorna serverades köttbullar, prinskorv och potatis, men ingen snaps. 
   När jag sneglade på bonaden som hängde över soffan sa Anna: 
- Mamma kan texten baklänges. 

- Den hängde på väggen hemma i Hovgården, sa Elly. 

- Kan du inte läsa den baklänges? frågade Anna. 

- Nej inte nu, en annan gång. 
- Snälla mamma det låter så roligt. Kan du inte göra det? 

- Jag kommer inte ihåg den utantill då måste jag se på den.    

Hon vände på huvudet och läste högt: 

- ”Ttåms hoc trots jed dem aled ttåf rah ttog togån tevil va ud mO” På slutet lät det som hon sa: ”Ta du om...”, men när hon upprepade texten för tredje gången lät det som en trollformel. Ordet ”tevil” fastade i mitt minne och tillsammans med det övriga orden blev det som om hon sa: ”Ta vad du vill om...”  
   Agne gav mig skålen med potatis. När jag tog ett par vände han sig mot mig och frågade: 

- Vart åker du på semester? 

- Jag har ingen semester, men jag längtar att få resa till Skagen.

- Skagen! Det kommer av verbet skaga.

28.

- I Västerbotten har jag hör att man kalla det utskag. Den del av taket som skjuter fram över väggen vill säga, sa jag. 

- Mor och jag brukar åka till Italien. I år ska vi göra en pilgrimsresa till Spanien. Vi ska följa den gamla vägen över de Katalanska Pyrenèerna, sa Agne och det lät som han ville imponera på mig. 

- Bátir des chàteaux en Espagne, replikerade han när Elly kom tillbaks. Hon hade hämtat en skål till med kräftor i köket. 

- ”Bygga slott i Spanien?” frågade Anna. 

- Elly menar att vår resa är ett ”luftslott”. I förkortad form kan man också säga ”Cháte­aux en Espange”, la till han. 

- Vi kommer aldrig dit, sa Elly. 

- Men mamma du är så pessimistisk.  

   Jag plockade upp en stor röd kräfta, vände på den och sörplade i mig dillvattnet. 

- Man kan äta allt på en kräfta. Du kan börja med att skära av huvudet och ta bort skölden. Sen äter du upp kräftsmöret inuti skölden, sa hon och såg på mig som om jag aldrig ätit kräftor förut. 

   Mitt framför näsan på Anna delade jag huvudet från kroppen, plockade av ryggskölden och la min fösta sköld på tallriken. Det var en hona och jag slickade i mig den röda rommen det som kallas "det röda guldet". 

   När jag ätit tre stycken upptäckt jag att alla runt bordet hade lagt sina sköldar i prydliga rader på kanten. Sam hade ätit fyra stycken. Anna och Agne fem och Elly hade bara två på sin tallrik. Under sörplande frågade Sam plötsligt utan anledning: 
- Vad var det han hette nu ingen?  
   Agne böjde sig fram för att höra vad Sam sa: 
- Han som vi körde förbi. Håller det håller juridiskt? 
   Sam pratade så tyst att jag knappt kunde höra vad han sa. 
- Vem då? frågade Agne. 
- Han med bommen! 
- Ja, du menar Pettersson! 
- Ja! 
   Det var inte den Sam som jag hade mött på tåget som viskade fram det han ville säga, men jag förstod honom. Agnes språk var högtravande. Om Agne var min vän då skulle jag säga att "Du låter som en artikulerande byråkrat som bugar och bocka inför auktoriteterna, men skillnaden mellan dig och Sam är liten."

29.

   Under normala omständigheter hade Sam nämligen en behaglig röst. "Han pratar så fint." sa man och det tydde på att även han var full av beundrade inför "överheten". Det som skilde dem åt var framför allt att Sam var trögtänkt. Därför skulle en snabbtänkt person som Agne förstå att bakom masken av seghet fanns det ett handikapp. 
   Den som tror att han är "dum" har inte förstått att sprickan i fasaden syns hur mycket han än försöker dölja den. De blir med andra ord pinsamma därför att ett sådant omdöme ligger i motpartens ögon. Enkelt uttryckt; det finns inget i andras ögon. De skapar man själv. När och om Sam förstår detta då förstår han förhoppningsvis också att det viktigaste inte är att inför andra visa upp hur duktig man är utan frågan är vem man är. Vad spelar det då för roll om Agne är begåvad om han inte ställer upp när någon är i nöd. Det var något som jag inte tror att man kunde anklaga Sam för. 
   Om Agne skulle jag kunna tillägga att han respekterade andras åsikter därför att han inte ville stöta sig med omgivningen. Han sa därför inte öppet vad de tyckte om mig, men det var inte av elakhet. Han tog hänsyn, men bara till en viss gräns. Inkräktade någon på reviret kunde det bli ett herrans liv. Detta var något som jag senare skulle få uppleva. 
- Pettersson var det han hette. Det finns en lag som heter…, sa Sam och fortsatte: - Kommer du inte ihåg den där lagen Anna? 
- Nej, jag vet inte vad du pratar om, men på tal om juridik har jag en gåta. Vet ni vad som är den slarvigaste juridiken? sa hon och log mot mig.    Det var ingen som kunde svara på den gåtan så efter en stund sa hon: 
- Det är havsrätten! 
- Det där var en tiopoängare, sa Agne och jag drog på munnen. 
   När Elly tillslut bar ut tallrikarna i köket följde Sam efter. De kom tillbaks med några kaffekoppar med blå glasyr och med motiv från Kina. Ostindia hete servisen tror jag och det var äkta vara.  
   Kanten var så tunn att jag kunde se rakt igenom porslinet.

***

När jag på morgonen kom in i vardagsrummet såg jag först Agne i soffan. Han löste korsord. Anna läste i sin bok och jag konstaterade att klockan var fem i åtta. 
- Har inte Sam vaknat? frågade jag. 
- När vakande Sam? frågade Agne.

30.

- Halv sju, sa Anna.

- Här vaknar vi tidigt. Elly går upp klockan fem och jag sex. Då tar vi oss ett morgondopp, sa han och sneglade på mig som om jag var en sjusovare av stora mått.  
- Är det ingen som vet var han är någonstans? 
- Han har tog en promenad, ropade Elly ifrån köket. 
- Vart? - Han är vid kyrka. 
- Men båten är kvar. 
- Då ser han väl på något fornminnen i trakten. 
- Han vet mer om Vallyckes historia än både mig och Elly, sa Agne.   
   Jag förstod att Anna var stolt hon över honom, men också att Sam inte tog någon notis. Det verkade som han levde i sin egen värld. Det verkade som han inte var mottaglig för varken beröm eller kärlek.
  När jag satte mig ner såg jag honom utanför fönstret. Det verkade som han ville vissa mig något, men jag satt kvar. Då gick han in till oss och satte han sig vid fönstret och spanade ut över vattnet. Sen sa han: 
- Änderna är här! 
- Finns det mycket fågel i sjön? frågade jag. 
- Ja, svarade Agne. 
- Kan det vara lommen? 
- Nej, det är änder! sa Sam.  
   Agne gick fram till bokhyllan och tog ner kikaren. Den låg på översta hyllan. 
- Det är änder! upprepade Sam.  
   Jag såg några fåglar som simmade ute på sjön. En av dem hade blågrön hals med vit ring. De andra var brunspräckliga. 
- Ja, det är änder! sa Agne tillslut.  
   Rätt var det var så började andhanen springa på vattenytan. Han slog med vingarna, ökade faten och lyfte. Honan följde efter. 
- Elly! ropade Agne. 
- Ja! svarade Elly. 
- Elly kom hit och titta han är här!

31.

- Vem då? 
- Pettersson han är här med kräftburarna. 
- Jag kommer! 
- Nu ska jag sätta stopp för det här tjuvfisket. Elly var är fiskekartan?    
   Agne hämtade kikaren och hängde den runt halsen. Sen gick han ut i hallen och kom tillbaka med ett par vita gummistövlar.    Vi såg att Petterssons rodde med kraftiga årtag ut mot skäret som låg mitt i sjön. När han kom fram la han upp årorna.  
  Agne hoppade i sin tur ner i den grönvita plastekan. När båten gled ut på vatten vände han på huvudet och skrek ut över sjön så det ekande: ”Det här är våra fiskevatten!” Så rodde han så att vattnet stänkte. När han kommit fram till skäret äntrade han Petterssons båt rakt framifrån och ställde sig upp i båten. Han rullade upp fiskekartan och pekade mot bryggan. Pettersson var omtumlad efter smällen och höll sig i relingen. Efter den chockartade upplevelsen drog han upp sina kräftburar och rodde mot land. Agne var blekgrön i ansiktet när han kom uppför altantrappan. Elly försöket hjälp honom, men han klarade sig själv.  Änderna var också tillbaks. När de landade träffade de ytan med fötterna, bromsade upp och slog med vingarna bakåt. 
- Jag tog i för häftigt, sa han och satt sig ner. Anna rusade ut i köket efter ett glas vatten. 
- Vad sa Pettersson? Den bekröna färgen i ansiktet skiftade nu i gult. 
- Han sa att han trodde att man kunde fiska kräftor i hela sjön om man hade ett hus vid stranden. 
- Det är löjligt. Han som har bott i Vallycke i hela sitt liv, sa Elly och vände sig till mig. 
- Pettersson, det är han som har byggt den där skrytvillan upp vid bommen. 
- Jag har berättat det för honom mamma, sa Anna. 
- Men du har inte läste vad Pettersson sagt om Ruben i Hembygdtidningen.     
- Nej. 
- Han påstår att statarna hade svårt. Det var så kalt i husen att Hälsovårdsnämnden var där och inspekterade. 
- Bostadsförhållanden var väl dåliga för alla statare, invände jag.

32.

- Varför skulle de ha centralvärme när inte vi hade det. Nej, förhållandena var inte dåliga på min fars gård. Han arbetade upp sig från ingenting. - Ingenting, men...? - Den där Pettersson är avundsjuk. Jag vet att där min far är född fick tjänstefolket sitta med vid middagsbordet. - Det var ovanligt. Varifrån kommer han? sa jag.   Jag fick en känsla av att ämnet var infekterat. Därför vågade jag inte fråga hur hon kunde vet att det var sant. - Sonarp heter den. Det är därifrån som bonaden ursprungligen kommer ifrån. - Är du också född där? - Nej, jag föddes i Hovgråden och... - Vet du varför min mamma har krulligt hår? avbröt Anna. - "Åskan gick när de slängde ut fostervattnet genom fönstret" har jag hört att det beror på, svarade jag. - Jasså, du känner till det, men det stämmer, sa Elly som inte ville sluta prata om herrgårdsfolket. Därför la hon till: - Faktum är att därför tror jag inte det finns några klasser. Det är bra något som man hittat på. - Jag håller med, sa jag.    Det sa jag inte det för att vara diplomatiskt eller trösta henne. Vi hade faktiskt samma åsikt, men om jag förklarat närmare vad jag menade skulle ingen förstå.    Sam och Anna ruska också på huvudet när jag råkade säga att klassbegreppet bara är en nationalekonomisk term och att det inte finns några klasser i verkligheten. - Precis så menar jag! utropade Elly.   Det kändes som alla var övers. Därför borde vi avsluta diskussionen på ett bra sätt. Så citerade jag Ludvigs Nordström och jag sa: - "Värmeledningens nödvändighet det är min huvudsynpunkt!”.   Det kändes som jag och Elly blivit såta vänner trots att hon från början hade placerat mig i pigkammaren. Tillsammans hade vi avskaffat klassamhället och det var stort. Verkliga revolutioner är de som sker inifrån.

***

Den dagen då jag bestämt mig för att åka hem frågade Sam om jag ville se målningarna i kyrkan. Vi rodde ut på sjön, förbi skäret och in i en skyddande vik på andra sidan.    Några får betade i en slänt och ovanför dem låg den omtalade kyrka. Jag anade den när jag stod på bryggan.

33.

   Kyrkan var inte större än en lada. Den hade bara långhus, absid och kor. Taket var svart och det doftade tjära lång väg. Ytterväggarna var vitkalkade, men bakom den fanns det en röd klockstapel. I motsatts till de andra byggnaderna var den enorm och likande ett fyrtorn. - Är kyrkan öde? frågade jag. - Ja, men den används bara om sommaren.    Vi tvungna att gå in igenom en liten dörr på gaveln för att komma till långhuset. Huvudingången var reglad inifrån. Porten låg med utsikt mot sjön.    De små romanska fönstren släppte knappt in något ljus därför dröjde flera minuter innan jag tydligt kunde se vad som fanns där inne. - Här är målningen, sa Sam och pekade i taket på en målning som såg ut som att den var gjord på 1700-talet.    Jag böjde huvudet bakåt och konstaterade att den föreställde Yttersta dagen. Herren satt på sin tron och på den högra sidan var straffets svärd och på den vänstra nådens lilja. Jag hade sett hundratals sådan här målningar så det här var intet nytt, men de var mycket yngre. - Du ska se i helvetet, sa Sam och pekade med det vänstra pekfingret längst ner i det högra hörnet på målningen. En medelålders man med rosa kinder, rak näsa och svarta ögon avtecknande sig i mörkret. Han var helt naken. - Ser du mellan benen?    När jag fixerat bilden märket jag att han hade en ovanligt stor penis. Den var lika kraftfull som lemmen på Wrangels häst i gravkoret vid Skokloster. Bakom honom fanas det ett harmen av halvnakna kvinnor.    Sam öppnade plötsligt dörren till hundingången och nu bländades jag av dagsljuset. Några sekunder var mannens ansikte kvar på näthinnan. Tillslut återfick jag skärpan. Då såg jag Renströms villa på andra sidan sjön.    Det huset såg verkligen ut som en skokartong. Jag tänkte fråga Sam om innehållet i kartongen var lika tråkigt som utsidan, men det vågade jag inte göra även om det var ett skämt. Han skulle då förstå vad jag egentligen tyckte om värdskapet, men allt var inte dåligt. Mötet med Elly var intressant och spännande. - Tror du att han existerat? frågade Sam. - Vem då? - Mannen i taket. - Jag har hört att kyrkmålarna hämtar motiv från verklighet, men det är ovanligt med män som har stora penisar. - Målaren var kanske avundsjuk? la jag till. - Det är inte storleken som avgör.

34.

- Den kan var gjord i syfte att avskräcka? - Han hamnade i helvetet, sa Sam och det verkade inte som han förstod mitt allt för vanliga skämt.    I båten på hemvägen verkade det som att Sam trodde att målningen handlade om honom. "Hur kunde han vara skyldig till ett brott som skildrades i taket på en gammal kyrka från medeltiden?" tänkte jag.    Jag förstod ingen ting, men en förklaring kunde vara att han hade stänk av borderline. Då tillhörde man svamparna. De tror att allt som händer handlar om dem själva. Därför var jag glad över att få resa hem och slippa ha med en sådan människa att göra. Jag tyckte synd om Anna och insåg att i framtiden skulle han ställa till problem för alla som stod honom nära.   När vi kom tillbaks var kaffet klart. Elly hade ställt den bruna kassen vid ytterdörren. - Kom ni in i kyrkan? frågade hon. - Ja! Det var finna målningar där inne. - Vi brukar lyssna på midsommargudstjänsten, sa hon och räcket mig ett fat med nybakta bullar. - Det är avancerad konst i taket, sa Agen och skrattade gott. - Såg du dolmen? frågade Anna. - Jag tycker de är snälla bilder om man jämför med de man ser nuförtiden. - Jag tycker att man har gått för långt, la Elly till. - Det tycker jag också. Porren är inte ett dugg upphetsande, sa Anna och Agne fortsatt: - Usch, de där bilderna är vidriga!   Sam stirrade på mig, men tillslut sa han: - Jag tycker inte att det är något fel på bilderna, men det är fel att man tjänar pengar på människors behov. - Nestius menar att våld… sa jag.   Anna knuffade till mig, men viskade i mitt öra: - Nämn inte det namnet. Agen hatar honom.   Det hela började bli pinsamt så Elly hällde upp kaffet och frågade mig: - Hur har du haft det? - Det är som att vara på ett vilohem, svarade jag. - I kassen har jag lagt ner ett par smörgåsar. Du kan behöva dem på resan, sa hon och böjd på en bulle.

35.

   Jag stoppade ner bullen i kassen, men tog ytterligare en, men den åt jag upp direkt.

***

Det här manuset hade inte blivit till om inte jag blev tvungen att resa till Stockholm igen. Anna hade inte berättat för Elly att mappen skulle vara kvar i Vallycke. Därför la hon smörgåsarna och fukten i den rödbruna kassen, men rörde inte mappen.    Att jag inte såg den är en gåta eftersom det blev till en massa besvär för min del, men för Sams del var det en ny chans. "Alla måste få en andra chans", tänkte jag när jag passerade Rosenbad och Riddarhuset.    I Vallycke hade han varit så annorlunda. "Inners inne var han kanske den godhjärtade människa som motsvara det ytter skalet." En tes som lanserade då, men som återigen skulle komma på skam.    Vi hade bestämt träff vid Slussen. Det blev en åktur med Katarinahissen upp till returrang Gondolen. Först märkte jag inte det, men det verkade som han vara nedstämd. - Här upp brukar jag känna det som om alla mina problem är bortblåsta, sa jag för att uppmuntra honom. - Så har det även varit för mig, men nu för tiden har något hänt. Det är svårt att förklara. Jag kan inte uppskatta det vackra och inte njuta av livet. Ser du so­len där bortta, sa han och jag vände mig om.   När strålarna träffade ögonen lyfte jag upp armen för att skydda mig mot det starka ljuset. - Varken solen eller vattnet ger mig några förnimmelser eller känslor. Det är märkligt, men jag uppfattar inte ens doften av tång. Jag vet hur tång doftar, sa han och nickade bort mot båtarna som låg vid Skeppsbron.    I min näsa doftade det inte tången utan de luktade tång, men så var det tydligen inte för honom. Han hade varit till sjöss och upplevde att tång doftade. - Du kanske har fel på luktsinnet, sa jag och sneglade ner på männi­skorna som gick på gatan under oss. - Jag vet inte vad det är, men jag känner mig skräckslagen. Det känns som om något ska hända och som jag därför kallar NÅGOT.    Den enda doft som jag kunde förnimma var matoset från restaurangen, men då gillar jag friterad fisk. - Känns det bättre när du ser på kalkmålningarna och fornminnen i Vallycke? - Ja, i kyrkorna känner jag lukten av tjära och murbruk, men bara för några få sekunder.   Nu förstod jag han förstod inte skillnaden. Därför föreslog jag en fika på terrassen så att vi kunde försätta samtalet om det hemska som han trodde att han skulle få uppleva. Fast inte ens jag ville prata om det där "något". Det framkallade saker som jag varit med om, men glömt eller förträngt.

36.

Pengarna från Stiftelsen hade kommit så jag beställde in två kaffe med mazarin. När vi sattes oss ner kom jag att tänka på hur det hade varit i Vallycke. Därför fortsatte jag att ställa personliga frågor: - Det verkar som du har ett behov av att få vara ensam? - Ibland tror jag att det är ensamheten som jag söker, svarade han, men han frågade sen irriterat vad jag hånskrattade åt. - Jag skrattar åt att ni är så omaka. Anna är öppen och söker kontakt med andra och du tycker om att isolera dig. - Det stämmer. - Vad har ni då gemensamt? - Vänskap. - Hur menar du? - Det värsta Anna vet är någon som är beroende av henne. "De är som klister, suger sig fast, kysser och kladdar", förklarade han att hon sagt.   Han fortsatte sin utläggning med att säga: - Vi passar ihop? - Hur menar du då? - Jag vill ha distans och tror inte på kärleken. Först kommer förälskelsen och sen övergår den i vardagen och då är livet lika trist som innan man blev tillsammans. - Du menar smut­siga trosor och skitiga kalsonger. - Ja, exakt!    När hissdörren for upp bakom oss ryggade Sam till­baka. Det var som om ett monster skulle poppa upp ur hisstrumman. Därför blev jag förvånad och orolig, men under ner färden kommenterade han Bågspännarens placering vid Kornhamstorg. Vi tänkte nog på samma välkända ordspråk.    När hissdörrarna öppnades föreslog Sam en promenad genom Gamla Stan. Tåg skulle inte gå förrän om ett par timmar så jag hade gott om tid därför tackade jag ja till det erbjudandet. - Det var inte riktigt sant, sa han när vi skulle gå över gatan vid Djur­gårdsfärjan. - Vilket är inte sant? - Det där jag sa där uppe om kärlek. Jag tror på kärleken, men jag älskar inte Anna. Jag skämdes för att säga det, men jag ville inte vara tillsammans med henne när vi träffades. - Har du berättat det för henne?

37.

Nu tyckte jag verkligen synd Anna. Sam var en feg djävla råtta, men när han berättade att han förklarat vad han ville gör med sitt liv innan de blev tillsamman då ändrade jag mig.    Jag märkt att Anna var manipulativ och trodde att hon efter behag skulle kunna forma honom till sin drömprins. - Hon skulle inte kunna leva ensam. Därför vill jag inte påminna henne om det. - Det tror jag inte på. Hon är en öppen människa och hon träf­far säkert någon annan. Någon som passar henne mycket bättre än du. - Anna är så kräsen. Hon skulle aldrig hitta någon ny. - Kräsen? - Ja, det säger Elly. - Men du då? - För mig är de flesta kvinnor rädda. När jag går på gatan då går de över på andra sidan för att slippa möta mig. Ibland känns det är som om jag är pestsmittad. - Det kan tyda på motsatsen, sa jag och förstod att Sam hade ett avgrundsdjup håll i själen trots det behagliga utseendet. - Hur menar du? - De tycker att du ser bara ut. Därför vill de inte möta din blick. - Om det var så då borde jag ha ett harem omkring mig, men det har jag inte. - Du lyssnade inte på vad jag sa, men det kanske är så fast du inte vet om det och vem tror du att du är?   Sam tystnade, men sen sa han: - De kännes inte så, men jag kan ha fel.   Eftersom han för en gång skulle lyssnade på mig och verkade förstå så la jag till: - Jag tror att män och även kvinnor som ser bra ut sällan upplever det så. De signaler som vackra kvinnor sänder ut är dessutom svåra att uppfatta. De är i alla fall inga jägare utan vill heller bli jagade och då flyr man undan. Kvinnor som jagar har oftast dålig självkänsla.    Det verkade som Sam med åren lagt till med ett utvecklat självhat troligen på grunda av att han mött fel slags kvinnor. Han behövde någon som bekräftade honom, men istället hittade han sådana som letade efter fel och brister. Den situationen var förnedrande. Det var ur detta som hatet mot den egna personen växte. 
- Men jag känner mig trakasserad.

38.

   Nu förstod jag vad han pratat om. Det var inte Annas fasor han klagat över utan på sin egen tomhet- och ensamhetskänsla. Sam kunde inte älska och han vågade inte förändra sitt liv. 
   Förmodligen skulle han pröva hur det kändes att vara ensam någon gång i livet, men en ny kvinna kunde han ju inte hitta. Det var uteslutet, kvinnorna var rädd för honom.
Det skulle dröja många år innan han förstod att det viktigaste är att man känner sig älskad inners inne. Först då kan man älska andra. - För Annas skull borde du ha bestämt dig! skrek jag när en långtradare precis passerade övergångsstället.   Men när ljussignalerna slog om till grön gub­be var Sam redan på andra sidan gatan.

***

Då vi kom till Sergels torg räknade jag kilarna på plattan. Den bestod av nio rader svarta kilar och nio vita, alla pekade mot glasstatyn. - Vad står skulpturen för? frågade Sam och såg upp mot Obelisken. - Det en kultsymbol, sa jag. - Vad då? - Det är en fruktbarhetssymbol. - En fallos mitt i Stockholm? - Naturligtvis är den Freudiansk, men det är väl inte så konstigt. - Nu förstår jag inte?   Jag förklarade att eftersom vi lever i ett manssamhälle är det inte precis Moder Jord som man hyllar på plaster med dignitet. Det är Fader Vår.   När polletten ramlat ner sa han: - Vi tänker likadant och har samma sorts humor.   Sen berättade han att han ljugit och sagt till Anna att han älskade henne för att inte såra henne. Det gjorde han bara för att hon skulle vara lycklig. Jag sa inget om den lögnen, men ville istället fråga vad han skulle säga om någon var lika falsk, men istället sa jag: - Så blir det när man är full av skuldkänslor och tror att man ska bli straffad om man berättar sanningen. - Men jag vill vara sann och beträtt hur det är, men det vågar jag inte gör det.

39.

- Det hade du gjort sa du, men hon lyssnade inte? 
- Hon vill inte lyssna, men nu har allt blivit så komplicerat. Det var när att vi skiljdes en gång. Jag hade träffat en annan, men det blev inget. Så jag gick tillbaks. 
- Varför gjorde du det? 
- Jag fick skuldkänslor!   
   Vilken klassiker. Så gör de flesta mot varandra. Istället för att skiljas så lappar man ihop relationen och lever utåt sett i den lyckliga familjens sköte. Inåt sett är det hyckleri: - Ni måste lösa den här konflikten innan problemet inte går att reda ut. Tänk om min skaffar barn. Då finns det risk att barnet påverkas av eran lögnaktiga relation. - Hur menar du då! - Föräldrarna är barens förebild. De tar medvetet eller omedvetet efter dem. - Är det alltid så? - Jag tror det. De blir en produkt av den konflikt som finns inom familjen. - Men jag tror på friheten. - Hur mera du då? 
- Mitt barn ska bli en självständig individ. Skulle det barnet bara vara en kopia av oss då är det illa. - Det behöver inte bli så, men du bör tänka på saken, sa jag eftersom jag hade en känsla att jag var ute på hal is.   "Det verkade faktiskt som han var klokare än mig och dessutom kände han ansvar", men jag kom att tänka på att det hete "klokare än jag". - Om Anna inte kunde vänta med sin längtan efter ett barn vad skulle då hända?, sa jag. Detta var ett problem som miljontals andra brottades med. "Då är det inte så konstigt att det blir som det blir" hann jag tänka innan jag hörde att det lät som om någon kved borta vid spärrarna. - Ge hit den där! skrek en man med stripigt blont hår, fransad mockajacka och smutsiga blå jeans.   Han sparkade på någon som låg på plattan. Tillslut såg att jag att det var en kvinna. Hon hade långt svart hår, vita byxor och blå tröja.   Mannen grep tag i kvinna och tryckte upp henne mot en pelare i väntsalen. Håret föll ner på axlarna och ett blekt ansikte med bruna ögon tittade fram under luggen. I handen höll hon en nyckelknippa. - Ge hit dem! ropande han igen.   Jag vände mig om för att se om det inte fanns någon som tänkte ingripa, men de som passerade förbi lossades som om det regnade.

40.

   Tillslut släppte han ner kvinna. Hon slet sig och sprang bort mot dörrarna, men han följde efter och när hon kom ut på plattan satte han krokben för henne.

   Hon föll pladask och slog pannan mot den tredje raden av vita kilarna. När hon vände på hu­vudet rann det blod ner på kinden ifrån det vänstra ögat. - Ge hit den annars ska jag slå in skallen på dej! skrek han för tredje gången och så gav henne ett knytnävsslag i ryggen.   Kvinna rosslade och fick ännu ett slag. Hon drog ihop sig och mannen ställde sig med båda benen över henne. Då såg jag att Sam närmade sig bakifrån. Han tog sen ett rejält tag i mockajacka och slängde i väg honom. Han flög genom luften som en trasa och han föll ner bara ett par centimeter ifrån en pelare. Han reste på sig omedelbart, men stirrade förvånat på Sam.    Nu hade torget förvandlats till en cirkusarena och på läktarna var det fullt med nyfikna åskådare. - Va fan har du med det här att göra! skrek han.   Han var röd i ansiktet, men Sam sa inget. En äldre herre i grön skjorta och vita byxor svarade istället: - Vad fan har du med henne att göra?!    Han pekade på kvinna som försvann in i folkmängden. - Akta dej så du inte…, sa mannen med mockajackan och gick därifrån.    När han kom en bit bort skrek han: 
- Akta dej för Maffian! 
- Maffian? sa jag och log hånfullt mot honom.   Sam och jag gick inte vidare utan tog en sväng via Kulturhuset. Där slog vi oss ner i ett par gröna skinnfåtöljer.    Jag tog upp en tidning som låg på ett bord och försökte läsa, men Sam spanade oroligt ut genom fönstret. Mannen med fransarna var kvar, men stod nu vid trappan. Han pratade med några polare och då och då pekade han åt vårt håll.   Jag såg att Sam skakade och frågade: - Varför skakar du? - Det var längesen jag slogs.   De var fortfarande kvar i trappan och det gjorde mig upprörd. - Du utsätter dig för stora risker, sa jag och la ifrån mig tidningen. - Vi får hoppas att han inte får polarna med sig för jag vill inte bli inblandad.

41.

När det oväntade hände, vilket det alltid gör maffian gick upp för trappan och försvann bakom pelarna under Obelisken. - Nu hade du tur! sa jag.   Sam hade slutat att skaka. - Det är en instinkt. Min mor sa att jag redan som barn brukade ingripa, försvarade han sig med att säga och la till: - Om det fanns fler som blan­dade sig i så skulle inte jag behöva utsätta mig för några risker. - Det hade varit bättre om du sprungit bort till spärrvakten och bett honom att ringa polisen. Vet du vad som hade hänt om han hade slagit i huvudet i pelaren? - Jag tänkte på det, men då låg han redan ner på platan. - Hade han skadat sig skulle inte du kunnat bevisa att du bara använt det våld som nöden kräver.    Jag kom nu ihåg förra gången Sam flippade ut, men nu fanns en anledning även om lösningen inte var något som jag skulle välja. - Hotfulla och farliga personer som mannen med fransar är ofta beväpnade därför att de är rädd, sa jag trots allt.   När tåget rullande ut från Centralen sträckte jag upp handen för att vinka, men tillslut drog jag ner kupéfönstret och ropade: - Vanliga människor inte ska agera polis. De kan inte bedöma när man ska ingripa eller inte ingripa!   Det spred sig en pinsam tystnad i kupén när jag drog upp fönstret igen. En av resenärerna stirrande på mig som om jag inte var riktigt klok, men han kunde inte veta vad som hänt.   Det enda positiva som jag kunde se med vårt möte var att jag inte ville veta av Sam mer. Han var en allt för impulsiv människa. Någon som tog lagen i egna händer. "Han borde inte få gå lös på stan", men jag kunde inte döma honom. Det berodde på Sams ungdom. "Är man 25 år har man mycket kvar att lär".   Fast jag var inte helt säker. "Rätt var det är hoppar han på någon som han tycker handlat fel.". "Vardagens hjältar" det var inget för mig längre. De tror sig försvarar den som är svag, men hur vet man vem som börjat?   Det jag har lärt mig är att verkligheten är sällan är som den synes vara. Slutsatsen blev därför att den typen av människor som Sam tillhör är ett hinder för utvecklingen. De är korkar som gör att politikerna och rika människor slipper ta tag i det verkliga problemet.   Vad som är det verkliga problemet råder det delade meningar om, men fakta är att det lilla fåtal människor som roffat åt sig "alla" rikedomar sitter i orubbat bo, dels på grunda av politikerna, men också korkarna. De som inte förstår vilken roll de spelar i livets teater.   Nu fans det bara en sak för mig att göra och det var att låta Sam vara. Han måste få utvecklas i sin egen takt. Först då skulle han förstå vad han skapat. För så är det; vi skriver själva det manus som spelas upp framför våra ögon.

42.