Kapitel 2

Det gula huset hade på framsidan spröjsade fönster. Vid väggen växte kaprifol och på taket låg det röda tegelpannor. Gräsmattan var kortklippt, men häcken vildvuxen och framför en berså spirade några smala björkar. Bakom dem skymtade ett omålat utedass med en grön dörr. Utanpå hängde det ett svart hjärta.   
   När jag stängde grinden vevade taxichauffören ner rutan och han sa att jag glömt en plastkasse i bilen. I kassen låg det en rödbrun mapp. På ett papper högst upp stod det: ”Styrelsemöte” och underst ”Stiftel­sen Dal­kjusan”. På den högra sidan fanns det upplysningar om och tid. Det jag höll i handen var ett protokoll från ett styrelsemöte från den 24 mars 1974.

- Den här kassen är inte min, sa jag.Taxichauffören svarade att om det inte var min då måste det ha varit gubbens.

- Vilken gubbe? frågade jag.

- Mannen med gråvita håret. Han som sa det där om Liggande fä.Han påstod också att gubben sagt att man inte får baktala stiftelsen. ”De gör en så behjärtansvärd insats för gamla och sjuka”.Motvilligt tog jag emot kassen och tänkte att "Sam får ta hand om den", men när bilen knappt syntes ute på vägen ropade jag:

- Idiot!   
   Jag ångrade mig, men det gör jag alltid när jag blir förbannad. Att döma någon som jag bara träffat en gång är dumt. Det som jag vräkte ur om villaägarna var inte heller särskilt klädsamt. 
   När dörren öppnades till det gula huset blev jag paff. Först trodde jag att det var en pojke som stod i dörröppningen, men tillslut insåg jag att det var en mörkblond flicka i pojkfrisyr. Hon presenterade sig och sa att hon hette Anna. ”Att Sam valt en sådan typ beror nog på att han sexuellt attraheras av sådana personer. Det gör man ju i konstnärskretsar. I Frankrike är de synnerligen åtråvärda. Där kallas de 'une garconne', hann jag tänka innan jag sa mitt namn.   

   Den personen som stod framför mig var en flicka med "ridstövlar" och såna intresserar mig lika lite som män i klänning. Ärligt talat så är jag rädd för den sortens flickor, men med åren har jag insett att det är fördomsfullt att tycka så. Man kan inte rå för om man har ett pojkaktigt utseende. Faktum är att även jag kan till och med tycka om dem, men då handlar det inte om erotik utan om andra saker.            Anna ropade på Sam, men han svarade inte och vi gick tillsammans in i vardagsrummet.
- Ska du inte komma och hälsa på din vän? frågade hon när vi kom in i rummet och det lät som hon trodde att han var ett litet barn.
   Vardagsrummet var inte stort. Där fanns det en säng och väggarna var gröna. Sängen var brunbetsad och gjord av spånskivor. På ena sidan stod det en bokhylla i tre sektioner. Det var en sk. Bossebokhylla med korsjärn på baksidan. Hyllorna var proppfulla med böcker, men på nedersta hyllan fanns det en hel rad med blåa förvaringsboxar.

13.

Sam satt i en gulaktig korgstol och som vanligt rökte han pipa. Tillslut reste han sig upp. Jag kände igen den rökta doften eller lukten om man så vill ifrån tåget, men nu hade han en beige kakiskjorta på sig och även ett par kakibyxor. Han gick fram till sängen och sa:

- Den där har Anna gjort, och så pekade han på en batik tavla med en jättelik lök som hängde över sängen. Löken såg ut som ett enormt ollon. Den var blålila och bakgrunden vinröd. Ska sanningen fram så bekräftade konstverket min teori om attraktionskraften, men jag var inte helt säker. Det kunde lika gärna vara något som var obefintligt i det här förhållandet.

- Är du konstnär? frågade jag.

- Jag var det förut, svarade Anna.

- Varför har du inte fortsatt?

- Sam och jag träffades på en konstskola i Dalarna. Vi drömde om att bli konstnärer med stor K, men jag har gjort upp med den drömmen. Nu är jag socialarbetare.

- Anna passar som socialarbetare. Hon tar inte med sig jobbet hem, men det gör jag, sa Sam och fortsatte:

- Jag arbetade som vårdare på ett mentalsjukhus en sommar, men jag stod inte ut och sa upp mig efter bara ett par månader.

- Man måste ha en professionell hållning till jobbet, sa Anna och strittade på Sam som om han borde sökta hjälp eftersom han inte var som hon. 

   Tillslut tog han fram en bok ur bokhyllan. Han gav den till mig och sa:

- Den här boken var min fösta bok. Den har betytt mycket för mig. Jag läste den när jag var till sjöss. Boken hete "Vredens Druvor" och jag sa
- Det vara Jonh Steinbeck som skrivit den - han bodde i Borrby 1962 har jag hört. Det var innan han fick nobelpriset.
- Har du varit sjöman? la jag till.  

- Nej, men när jag var ung var jag ute och seglade på de sju haven i några år.

- Är man inte sjöman då?

- Är man författare om man skrivit en bok?

- Ja, det tycker jag, svarade jag och tänkte att han kanske inte var lika framfusig som vid centralstationen, men jag visste också att blygsamma människor med stora egon som de ofta vill "dölja". Det gör de genom att förminska sig själva och det som de varit med om.

14.

- Det tycker jag också, sa Anna. 
   Jag hade mycket att tillägga, men jag sa inget och slapp därför säga vad jag tycke om alla de som skriver om sina komplicerade skilsmässor och sen kallar sig författare. Anna skrattade åt Sam och sa:

- När du var ung?!
- När jag var 19 år.

- Då har du sett världen, sa jag.

- På den tiden var det märkvärdigt om man hade varit i Spanien på semester, svarade han.

- Nu är vi där igen. Det är så synd om Sam. Han som har varit på Hawaii en gång, två gånger i San Francisco och passerat Panamakanalen nio gånger, men det räknas inte.
- Men du har varit i Nordafrika. Det pratar vi aldrig om.  
Sen vände Sam sig mot mig och fortsatte:

- Det var innan man började med containers. Så jag har ”sett världen” som du sa och nu kunde jag höra en viss stolthet i rösten. Jag böjde mig plötsligt ner och läste på en blå förvaringsbox. ”Kreta” stod det på den.

- Samlaren Sam, sa Anna och dog fram boxen ur hyllan som jag fått ögonen på. Överst bland några gulnande papper låg det en bild som förställde huvudet på en svart tjur. I pannan hade den en brun triangel.
- Man känner sig så liten, som en Sombi om man jämfört sig med Sam, sa hon och det verkade som hon verkligen menade det hon sa, men så la hon till:
- Det är skolan som har förstört mitt intresse för litteratur.

- Läste du litteraturhistoria?

- Ja, på universitetet, men numera orkar jag inte läsa en rad. Högst en bok om året. Sam han läser hyllmeter med böcker.  När jag stoppade tillbaka bilden föll ett det fotografi ur boxen och ner på golvet. Jag stirrade på fotot.
   Det var mannen med den bruna tweedkostymen på fotot. Han hade också den randiga slipsen på sig. Därför sa jag:

- Honom har jag pratat med idag!

- Det är min pappa! sa Anna och glodde ilsket på Sam.

- Varför ligger det ett foto av min pappa där?
- Jag vet inte? svarade Sam.
- Det där är Agne, sa han och plockade upp fotografiet från golvet.

15.

- Han som sitter i styrelsen… Vad heter den Anna?

- Dalkjusan!
- Ja, så var det?  "Vem ska jag träffa härnäst", tänkte jag samtidigt som jag konstaterade att Anna hade en lika stor överläpp som sin far. Den Boströmska.

- Världen är bra liten!

- Jag kan känna på mig när jag ska träffa någon, sa Anna.

- Det är slumpen, sa Sam.

- De tror jag inte på, sa hon.

- Den där kassen fick jag av taxichauffören och den ska till din pappa, sa jag och pekade på kassen som jag ställt innanför dörren.

- Där ser du Sam. Jag sa ju att det skulle hända något märkligt idag. 
   Det kändes tryggt att veta att det inte bara var jag som intresserade mig för det paranormala. På den tiden var det helt befängt att tro på andar. Det var bara knäppskallar som gjorde det. Antagligen skulle Sam få röda utslag om jag berättade vad jag varit med om.
   Jag fick en känsla av att hela hans världsbild skulle rasa samman eller så skulle han förklara bort det jag upplev i vetenskapliga termer. Andefattig som han verkade vara så trodde han nog bara på det som han kunde se med sina egna ögon.   

   Anna tog hand om kassen och ställde ut den i hallen bredvid några resväskor. Jag frågade henne då om de skulle åka någonstans. Hon berättade då att de i augusti varje år reser till Agne och Elly för att äta kräftor.

  Sen frågade hon mig om vi kunde sätta oss i bersån och dricka en kopp kaffe innan middagen. Mig spelade det ingen roll, men jag tyckte det var lite konstigt att de fikade innan maten. Tillslut förklarade Sam att de inte skulle äta förrän klockan sju på kvällen eftersom det var så varmt.

  

***  

När vi kom ut i trädgården satte jag mig med ryggen mot dörröppningen. Trots att Sam hade tre stycken mörkgröna muggar i handen gick Anna in i köket för att hämtade kaffet och kakorna. Istället berättade hon utan att bry sig om hur det lät i mina öron att det var föräldrarnas motstånd som gjort att hon bestämde sig för Sam, men hon hade varit tveksam. 
   Lika öppet och utan omsvep sa hon att Sam egentligen inte ville leva i ett fast förhållande, men vad gjorde det. "Han ändar sig säkert när hon förklarar hur viktigt det är att var tillsammans med någon", tänkte hon och så blev det. Därför hade hon fått en chock när han flera år senare hade köpt en bok med titeln "Död åt familjen." Det som gjorde henne upprörd var att han klistrat ett foto med Anna på framsidan.

16. 

När Sam kom ut med kaffet fortsatte hon i samma öppna still med att säga att han menar att familjen bara är en institution som byggde på falskhet.
- Ingen kan vara någon trogen ett helt liv. Därför gör man vandra illa förr eller senare" fyllde han i, men det tyckte Anna var fel. Hon tog sina föräldrar som exempel. Hon var helt säker på att de hade varit trogna.
- Snart ska de fira guldbröllop, sa hon vad det nu hade med saken att göra.  Tillslut nämnde hon att Sam gått med på villkoren för en "riktig" relation. Underförstått så hade han inte mycket att komma med. Det mesta hade han fått om bakfoten enligt henne, men det verkade som hon dolde något. Jag fick en känsla av att någon vänstrat. Det var inte svårt att avgöra vem det var eftersom Sam hela tiden såg ner i bordet. 
   När hon satt där och raljerade över honom såg jag en grå katt som kom smygande bakom henne. Pälsen var tät och blank, nästan silvrig. Den hoppade upp på en sten, stod kvar en stund och balanserade. Sen klättrade den ner och kröp sakta mot oss.
- Det är ett litet, men fint hus som ni bor i, sa jag och hoppades slippa få höra fler pinsam historier.
- Vi tänker flytta, men vi har ännu inte hittat nån trivsam bostad, svarade Sam.  
Anna räckte mig ett paket cigaretter. Det var Prince, men jag sa:
- Nej, tack! Sam sträckte ut handen och fick fatt i paketet.

- Förlåt, men du kan väl röka i din pipa! sa hon.

- Den är sur, svarade han.  
   Katten tog ett språng och fångade upp något som låg i gräsmattan. Jag sträckte på mig för att se bättre.
- Var det en mus? Anna märket inget eftersom hon satt med ryggen mot skogen.

- Jag tjänar tusen kronor i månaden och då får man nöja sig med en hyra på tvåhundra.

- Det är billigt.
- Nu när man slopat hyresregleringen är det så.

- I Vårby Gård har jag hört att man får betala åtta hundar för en trea, sa Sam.
- Har ni bad?
- Vi får låna hyresvärdens badkar när vi behöver, svarade han och pekade på en grå putsad villa från 20-talet som låg på andra sidan gatan.

- Men man kan inte bo så här snälla Sam, sa Anna.

- Nej, jag säger inte att vi ska bo så här för jämnan, men jag vill inte flytta till dom nya bostadsområdena. Jag ville vara nära naturen. Om tio till femton år kostar en trea flera tusen i månaden.

17.

- De tror jag inte. Dessutom är det småborgerligt att bo så här. Grannarna jämför och kollar vad man har för gardiner och gräsmattan måste alltid vara klipp.

- Är det inte mycket sociala problem i de nya bostadsområdena?
- Man måste inte välja de värsta områdena.

- Tänker ni skaffa barn?
- Sam vill inte ha barn!
- Det vill jag visst, men jag känner mig inte mogen. Jag vill vänta några år.
- Vi är inte säkra på att vi kan få barn, sa Anna och tillade:
- Sam ska till Sabbatsbergs sjukhus och testa sig.
- Varför det?
- Vi har försökt skaffa barn, men det blir inga.
- Är det fel på sperman?
- Man måste var aktiv, sa Anna och lotsades som hon inte brydde sig om hur detta det kunde uppfattas.
- Det är nog det som är problemet, sa Sam.
- Vad då?
- Vi är inte tillsammans så ofta.
- Det beror på hur man ser det.
- Du har inte tid. För det mesta vill du läsa och skriva, sa Anna.
- Skriver du? frågade jag.
- Jag skriver dagbok och jag antecknar en hel del "iakttagelser" som jag kan ha nytta av i framtiden.
- Sam drömmer om att bli en stor författare? sa hon och log hånfullt, men hon sa inte det som jag trodde att hon också skulle säga: "Då är han ute och cyklar eftersom han inte ens kan prata korrekt svenska."
- Du vet att jag är emot kändisskapet, svarade han och vände sig emot mig och fortsatte:
- Jag tycker om att skriva. "Det är skolans fel" sa han och lotsades citera Anna.
- Hur menar du? frågade jag.
- Hade jag haft A i svenska som Anna då hade jag inte varit likna fixerad vid skrivandet.
- Det är många som upplever att de är dumma som har dåliga betyg, fyllde jag i utan att det kändes som om jag avbröt honom.
- Men jag var inte dum. Jag var inte skolmogen när jag började i skolan och jag läste aldrig mina läxor. När jag gjorde det fick jag bra betyg, men då var det för sent, sa han och la tre sockerbitar i kaffet.
   Muggarna vi drack ur var ovanliga. Det villade något trolskt och demoniskt över dem, därför att granskogen speglade sig i glasyren. Det såg ut som olika andeväsen som gömde sig bakom träden.
- Är du säker på att du inte är dum, retades Anna. Utan att säga det öppet så höll jag delvis med Anna. Sam insåg inte att hon hade valt honom därför att han var eftertänksam och intelligent. Därför borde han varit stolt över Annas val av partner, men det var han inte och det var dumt.
- Det beror på hur man ser det, sa han och nu förstod vi att han var krängt. Till sitt försvar kom det därför en lång förklaring och enligt den hade han rötterna i den muntliga berättartradition och inte den skriftliga. Därför skulle han klarat sig bättre i skolan om samhället valt ett annat system.  Sen citerade han ur en bok om hur det var när alfabetet blev allmänt. 
   Allt detta kände jag redan till, men Sam hade faktiskt en behaglig berättarröst. Därför lyckades han fånga mitt intresse när han pratade och tillslut förstod jag var skon klämde. Uppenbarligen hade han stora svårigheter att uttrycka sig i skrift. Det vara hans stora problem. Han trodde säkerligen att om man vill bli en stor författare måste man kunna formulerar sig bra. Hade han vetat att det inte var så utan tvärtom då hade han inte behövt vara lika rädd och osäker över valet av sysselsättning. Då skulle han också slippa höra hånfulla kommentarer i från mig om att han borde kastat allt han skrivit i sopporna eller åtminstone inte publicera det.
   Trots detta förstod jag att Sam i framtiden skulle ge ut det han kastat upp i någon form. Varför inte under rubriken "Leos annaler" och plötsligt dök den rubriken upp framför mig - det förstod jag inte då, men tillslut skulle jag få en förklaring. 
När jag druckit ur mitt kaffe och ställt muggen på borden frågade han:
- Vet du vem som gjort muggen?
- Nej, det vet jag inte, men det villar något fornnordiskt över dem, svarade jag.
- Det var en lärare i keramik ifrån konstskolan. Han gillar keramiska former som påminner om vår forntid.
- Säg som det är Sam.
- Vad då?
- Det är ifrån honom som du fått dina åsikter om äktenskapet, sa Anna.
- Dem hade jag innan jag träffade Edvin, sa han och fortsatte:
- Han är en märklig människa, bisexuell, misantrop nazist och prästhatare, men jag beundrar hans förmåga att se igenom människorna. Allt det dåliga som vi försöker dölja bakom ordet "lycka" lyfter han fram i ljuset.
- Vad tycker han om prästerskapet? undrade jag.
- "Kristendom har en oerhörd makt och kyrkans inflyttade kommer att påverka oss i generationer", säger han ofta.
- Berätta vad du skrev i din dagboken om honom.
- Vad då?
- När ni var ute och tog en öl på Puben i Gamla Stan.
- Du menar när han friade till mig, men att jag svarade att jag inte har en sådan läggning?
- Nej, men att han ville ha lika stor makt som Påven och om han blev sjuk och fick cancer skulle han spränga en julotta i luften, sa Anna.
- Ja, han kallar sig för kyrksprängare, men vet du varför han blev sådan? frågade han mig, men glodde ilsket på Anna som avslöjat Edvins förhatliga grundinställning till allt och alla.
- Nej, men jag kan tänka att han råkat ut för något soligt som gjort honom sådan, svarade jag och kom återigen att tänka på det som jag varit med och hur jag reagerat. 
  Som tur var fanns det en stor skillnad mellan dem, men när Sam flikade in sin egen inställning till kyrkan blev jag konfunderad. Han menade att prästerskapet håller människan fången genom tron om att vi har en skuld att betala till alla som drabbas av elände. 
   Trots skärpan i det han sa, som troligtvis också var Edvins åsikt förstod jag inte hur Sam kunde imponeras av ett sådant missfoster. En möjlig förklaring vara att han inte gjort upp med mörkret inom sig, en sida som i "mästarens" fall grundade sig på rädsla och skräck - kanske till och med fasa.  
   Av egen erfarenhet visste jag att sådana känslor föder ilska och hat, men det var Sam för ung för att förstå.
- Älskaren dog i en tågolycka när Edvin var ung. Jag tror att sorgen blev för tung, förklarade han och fortsatte.
- Men jag tror inte han kommer att utföra ett sådant dåd, det är mest prat, ett sätt att hålla människor på avstånd, men jag är inte säker.  När han sedan la ut texten om "Arv och miljö" och citerade en uppsats som han själv skrivit blev det för mycket. Därför tystade han när Anna avbröt och sa:
- Ska vi ha barn då vill jag inte bo här.  Hon vände på huvudet och tittade upp mot skogen, men hon såg inte katten borta vid stenen.
- Varför inte det? frågade jag.

18.

- Vem som hest skulle kunna smyga bland buskarna och lura på folk.
- Ja, det är lätt och gömma sig bakom träden.  Det verkande som Anna mest ville prata om "deras" gemensam lycka och Sam om sin egen, men hans vilja satt däremot i skogen. "Kanske jag hade rätt trots allt?", tänkte jag, men jag var inget sanningsvittne. Därför sa jag inget om att man bör se till bådas behov och önskemål.  
   Jag kunde också konstatera att grunden för denna relation inte var den bästa. Det var en tidsfrågan innan den skulle ta slut, men Sam verkade inte bry sig. "Hur stod han ut med att bli hunsade av henne?", frågade jag mig när jag fått distans på samtalet.
- Det är det här som jag kommer att sakna, sa Sam och försatte sitt försvarstal med att säga:
- Jag kommer att känna mig instängd
- Tänk på våren och på sommaren. Ända in i oktober kan man sitta på trappan och dricka kaffe.
- Man kan ha katt… sa jag, men Anna avbröt mig och sa:
- Men tänk på alt som ska lagas.  
   Katten kastade återigen upp föremålet i luften och fånga det innan det föll ner på marken.
- Är det er katt? frågade jag tillslut. På hundradelen av en sekund ställde sig Anna upp och skrek rakt ut:
- En katt!!!  Sen tog hon två steg åt sidan och fortsatte att skrika:
- Ta bort katten Sam!  
   Sam rundade bersån och gick fram till katten. Han lyfte upp den, men han hoppade ner omedelbart.
- Klappa den inte för då kommer den hit – kasta något på den, sa Anna.  
  Sam schasade på honom och som en pli rusade han in bland träden. Sen vände den tillbaka och hoppade upp på stenen igen, slickade pälsen häftigt som om den blivit förolämpa av Annas hemska vrålande.
- Schas katta! skrek Anna och han tog åter ett språng och försvann bakom utedasset. Anna satt sig ner.
- Är du rädd för katter? frågade jag-
Rädd? sa Sam.

19.

- Hon hatar katter. Det gör alla i hennes familj. När Agne ser en katt går han stora omvägar för att slippa se den, la han till.
- Djuren känner på sig om man är rädd, sa jag och såg på Anna.
- Jag och min pappa utsöndrar adrenalin! svarade hon och nu hade hon fått tillbaka den rätta ansiktsfärgen.  
  Vi letade efter katten, men den var borta. För säkerhet skull slängde jag en pinne som låg i gräset in bland träden.

***

På ett bord med en brun duk med stora gula blommor fanns det tre blåa tallrikar. Lika många duralexglas och en flaska Egri.- Dricker du rött? frågade Anna.
- Nej, jag får huvudvärk av rött vin och så blir jag väldigt trött, men vatten går också bra.  
   Sam ställde fram en skål. Den var grön och det såg ut som om den innehöll små vidbrända köttbullar.
- Men du tycker om kinesisk mat? Sen förklarade han att det var friterat fläsk som låg i skålen. Han hade stått vid spisen hela dagen. Det var därför han inte orkade resa sig upp från korgstolen när jag kom in i vardagsrummet.
- Det är ingen rolig mat att laga när det är varmt, sa jag.
- Nej, men är det godare än kåldolmar?
- Nu var du inte rolig, sa Anna.
- Kineserna kalla det för kolakött, sa han och märkte att jag blev irriterad.
- Det ska brinna i munnen, när man äter.
- Förr brukade jag göra kyckling efter ett Mexikanskt recept. Det innehöll mycket cayennepeppar.
- Lagar du också mat?
- Förr lagade jag mycket mat, men det längesen, svarade jag.  
   Jag tog en slev med ris och flera skedar av det friterat kött.  På tallriken framför mig låg det en mörkröd sörja som såg ut som saftkräm. Sörjan var söt, men köttet den smakade fantastiskt gott. "Någon stjärnkock var han inte, men han hade DET som man måste ha om man ska laga mat åt andra än bara åt sig själv.", tänkte jag om hans kokkonst.

20.  

När vi var färdiga hämtade Sam en flaska Long John ur ett hörnskåp i hallen. Den sortens whisky var inte tecken på några finare vanor, men vad hade jag väntat mig. I nödfall kunde jag ta ett glas. Egentligen hade jag sluta dricka alkohol eftersom det inte gav mig något längre.  Enligt min uppfattning så är skillnaden mellan olika whiskysorter hårfin. Det mesta smakar rakvatten, men den rökta whisky var ett undantag. Helst dricker jag konjak och likör, men då ska det vara Xanté med päronsmak. Det är tecken på god smak, tycker jag. Då är man fortfarande finsmakare och ser drickandet som en njutning och inte bara som ren fylla, men efter denna utläggning för mig själv insåg jag att det bara var ett försvar över det jag höll på med som med tiden kunde bli ett begagnade alkohol problem.
- Du kan sova här i köket på en madrass, sa Anna. De rödfärgade tänderna syntes tydligt, men jag sa inget.
- Det är för varmt att sova inomhus, sa Sam.
- Jag sover gärna utomhus.
- Det är inte så ofta vi har varma sommar, svarade jag innan hon hann lägga sig i var jag skulle kvarta.
- Men myggen då? klämde hon ur sig tillslut. Sam sa då utan att blinka:
- Snälla Anna. Han är inte som du rädd för katter, rävar eller myggor.
- Naturligtvis ska jag ha den där blågrå filten på mig, sa jag och pekade på en filt som låg på stolen.    När jag la mig ner på madrassen och drog filten över huvudet åstadkom jag en liten öppning upptill. Sen stirrade jag upp mot himlen och räknade stjärnorna. Jag kom till åtta då jag hörde Sam skrika inifrån huset:
- Du är full! sa han.
- Jag är inte full. Jag är berusad, svarade Anna. Jag reste mig upp och såg att dörren inte var helt stängd.
- Du är full!
- Vet du hur man är när man är full?
- Varför gråter du?
- Därför att du inte har ett riktigt arbete. Våra pengar räcker inte. Vi har inte ens råd att köpa kläder.
- Vi har råd. Problemet är att du aldrig kan bestämma dej.
- Du ska alltid köpa böcker!
- ”Alltid köpa böcker.”? Jag köper böcker för högst hundra kronor i månaden.

21.

- ”Hundra kronor i månaden!” Det är mycket mer!
- Du känner kanske inte till att jag för kassabok?
- Det är inte det att du köper böcker, det är det att du inte frågar mig. Du fattar alltid egna beslut.
- Alltid!
- Ja!
- Kan du ge exempel?
- Du arbetar inte utan är ledig hela sommaren.
- Har inte jag arbetat? Jag har renoverat din förädlas sommarstuga. Är inte det arbete?
- Du måste ha ett riktigt arbete.  När jag försöket stänga dörren hördes det en duns. Jag öppnade den försiktigt igen.
- Du skulle bara våga slå mig! skrek Anna.
- Jag har aldrig slagit dej!
- Men du tänkte kasta korgstolen på mig. Det såg jag i din blick.
- Det är inte att slå!
- Det spelar ingen roll. Du tänkte slå mig och det är de som räknas, sa hon med darr på rösten och la till:
- Slår du mig så åker du ut!  
   Jag gick tillbaks, la på mig filten, men såg ett par gröna ögon som gnistrade till bland träden. ”Det är nog katten som smyger omkring i mörkret”, tänkte jag innan jag somnande.

***

Vi ställde ner våra väskor på perrongen vid Centralstationen. Tåget från Stockholm till Malmö var försenat. Sam hade en stor svart väska med dragkedja med ett skottrutigt mönster på framsidan. Den hade han köpt i San Francisco. Anna hade en grön växa med två fack och axelrem. Den hade hon köpt på Försvarets överskottslager.
- Har doktorn sagt att du inte får ha tyg på armen? frågade hon och rykte mig i kavajärmen.
- Jag vet, den är sliten, men jag hittade ingen snygg på Åhléns, svarade jag och kom att tänka på att jag borde ha tagit den svarta istället.

22.

- Om du följer med oss och äter kräftor så kan jag laga den i Lallycke. Det skulle vara snyggt med brun manchester ovanpå det där fula hållet.
- Hålet går inte rakt igenom och jag är snart hemma och så kan jag byta.
- Du skulle pass i brunt.
- Den här köpte jag på Mah Jong för 154 kronor, sa Sam och pekade på sin.  
   Anna hade en likadan, men i den översta fickan hade hon en rödbrun snusnäsduk.  Jag brydde mig inte om att Anna och Sam hade kläder som berättade för andra att de tillhörde den yttersta vänstern. Att Sam var aktiv politiskt det hade jag förstått efter vrålet vid pendeltåget, men jag tyckte ändå att det var obildat av mig att döma människor efter deras klädsel. Trots detta retade jag mig på Anna. Hon påstod att brunt skulle vara min färg. "Hur kunde hon veta att det inte var svart?"  
  Tåget rullade in på perrongen. Vi satte oss längst fram. Jag med ryggen mot loket och Anna i mitten. Sam satt bredvid henne. ”Tåget avgår om fem minuter – försening på grund av Posten”, lät det ur högtalarna. Några konduktörer med uppkavlade skjortärmar stod och småpratade bredvid vårt fönster. När jag böjde mig fram för att se bättre sa Sam:
- Om du följer med oss till Småland så kan du få se på den där målningen som jag pratade om. 
   När vi rullade ut från stationen föll ögonlocken igen redan vid Slussen. Sen somnande jag tvärt, men jag hann se att Anna läste "Låt tistlarna brinna" och Sam antecknande något i sin svarta anteckningsbok.  
   Vid Södertälje Södra gjorde tåget en skarp sväng och jag vakande upp en kort stund. Sen minns jag inget förrän Annas irriterande röst väckte mig.
- Snälla Sam det var i april. Det är konstigt med dig och pappa. Ni blir så upprörda och oroliga när det händer olyckor. 
   Yrvaket stirrade jag ut genom fönstret och såg på en skyllt att det stod Mjölby.
- Jag är inte orolig. Jag sa bara att ”De har rensat upp efter olyckan”, svarade Sam.
- De dör fler människor på vägran. Det är inget att oroa sig för, händer det så händer det, sa Anna och nu lät hon som hon var hans mamma.  Längre fram tätande skogen och små tjärnar skymtade fram bland granarna. När Sam såg att jag var vaken förklarade han att de ville inte väcka mig för de förstod att jag sovit dåligt.
- Myggen var för djävliga, sa jag.
- Men du hade ju en filt på dig.
- Jag kunde knappt andas under filten.

23.

Anna log mot mig, men hon sa inget om det hårda köksgolvet.
- Det är ett vackert landskap, sa Sam rätt var det var.
- För mycket mygg och knott, svarade jag.
- Så tyckte jag också första gången jag var i Småland, men jag har upptäckt att det finns växlande natur här. I Kalmartrakten är ekarna lika stora och fina som i Södermanland.
- Det bästa med Småland är Öland, hasplade jag ur mig.
- Det Öländska landskapet liknar det franska, sa jag fast jag bara varit där en gång. Det påminner mycket om Fontainebleau.  
   I och med detta utlandet hoppades jag att han skulle förstå att jag läst Linnés reseberättelse om Öland. Sam märkte att jag var sur. Tjatet om att följa med trots att jag sagt nej flera gånger tillsammans med känslan av att bli undervisad gjorde mig mycket irriterad. De saknade respekt.  Inget av det som sedan hände hade jag valt om jag inte slumrat till redan i Stockholm. När jag hamnar i en sådan här situation då tröstade jag mig med att allt som händer har en mening.
- Nu är vi framme. Där borta föddes min mamma, sa Anna och pekade ut genom kupéfönstret. 
   Jag kunde genom fönstret se en gul herrgårdsbyggnad med två flyglar och ett rött timmerhus nära en röd ladugård. På andra sidan låg det en hel rad vita småhus med snickarglädje. På en gul skylt med stora svarta bokstäver stod det ”VALLYCKE”.  
   Perrongen var full med folk när tåget gled sakta in på stationen.  Anna fick upp ögonen på en dam i småblommig klänning som hade knut i nacken.
- Så där ser de frireligiösa ut, sa hon och log överlägset.

24.