Kapitel 11

När lagens järnhand släppte greppet om min nacke tog ensamhetens isande kyla åter sitt struptag om min hals. Den kylde mig ända in i benmärgen och gjorde mig ouppmärksam.

   Omgivningarna blev en plats där jag kunde skrika ut min ilska eller känna hur övergiven jag riskerade att bli om jag stannade kvar.

   En bofink hade sjungit utanför mitt fönster i tre dagar utan att jag hade hört honom sjunga. Det var då jag kom att tänka på Diarium Varnhemio. Den hade jag gömt bakom böckerna i bokhyllan. På locket fanns det en grön demon med rödgröna ögon och han hade enorma klor.

- Det måste ha varit novisen som var den första Gladan, sa jag högt för mig själv. "Om han fanns i form av ett andeväsen kanske han kunde hjälpa mig?".

I tre månader hade jag väntat på ett brunt kuvert från åklagaren. Jag var helt säker på att det skulle komma just den här dagen. När jag stod vid brevlådan slog hjärta så hårt att det kändes som det skulle stanna. Så hade det varit varje dag innan posten kommit efter polisförhöret.*

Jag rev upp det bruna kuvert, vecklade upp pappret som låg inuti och läste, men där stod det Stenholm energi. Då kom jag ihåg att det var Judas Iskariot som var nummer tretton. Det talet fanns även med vid häxmöten. Många gånger hade jag frågat mig om det kunde vara så att andras olycka blev min lycka. Om det var så då var tre och tretton mitt lyckotal.

   Det var den tredje månaden och talet tretton användes också vi teckentydning. Jag stoppade ner brevet i fickan. När jag kom tillbaka gick jag in i vardagsrummet utan att ta av mig skorna och jag ropade rakt ut:

-Varför har ni tagit mitt barn ifrån mig!

Sen kanade jag ner på golvet, dunkade huvudet i väggen och skrek:

-Mitt barn var har ni gjort av mitt barn!

Jag vände på huvudet och fortsatte:

- Jag hatar er djävla – ni vill krossa mig, men ni ska inte lyckas!

Tankarna malde runt och jag skrek:

-Jävla rovriddare, ni tänker bara på ert liggande fä!

Skriken blandades med tårar och jag satt mig upp, la benen i kost och började en klagosång. Den lät som en jojk:

- Aj, aj, aj

- Aj, aj

- Aj,

- Varför har ni tagit mitt barn.

- Aj, aj, aj

- Aj, aj

- Aj,

- Varför har ni tagit mitt barn – från mig.

- Aj, aj, aj

- Aj, aj

- Aj,

- Aj, aj, aj

- Aj, aj

- Aj, aj, aj…

Orden kom som ur djupet av mitt inre. Jag hade blivit en urmänniska. En person som förstod djuren tecken, talets hemlighet och sångens magiska kraft. Därpå reste jag mig upp och gick i cirklar på golvet. Tid och rum existerade inte. Ibland växte sången till raseri och ibland var det en klagan.

100.

Fram på kvällen blev fönsterbågarna i månskenet till galler, som i ett fängelse. Synvillan förvandlade de sista krafterna jag hade kvar till aska.

Jag vände mig om i sängen, drog täcket över huvudet och försökte sova. Sen somnade jag, men vakande efter en stund, iakttog gallret i fönstret och somnande om. När sömn och vakenhet blandats tillräckligt många gånger visste jag inte längre vad som var verklighet eller dröm. Ibland låg Margareta bredvid mig och jag kunde känna lukten av hennes hår, men när jag la handen vid sidan om försvann den ner i den mjuka och kalla kudden. Rätt var det var så reste jag mig upp och jag frågade mig om det var nu som NÅGOT skulle visa sig? Jag var skräckslagen.

   I ena hörnet av rummet framträdde då en figur som jag sett förut. Det var inte en demon med klor utan det var den nakna mannen ifrån Vallycke kyrka. Jag såg hur det brann omkring honom och lågorna slickade honom i skrevet. Jag kände också hur värmen spred sig i kroppen och det frusna inom mig tinade upp. Han kom närmare och närmare och tillslut stod han framför mig på det röda täcke.

***

Telefonnumret till kommunen hittade jag på sidan sexhundrasextiosex i katalogen. Det var vilddjurets tal. Monstret som uppenbarat sig för Johannes när han vistades på ön Patmos, men jag behövde inte vara rädd. Jag förstod att det kunde vara mitt turtal. I så fall hade den en kraft som var mycket starkare än alla andra tal.

   Jag kastade ett öga på almanackan. Det var den tredje oktober och tredje månaden efter förhöret. Jag behövde som sagt inte fundera över vad det skulle betyda, trotts det var jag livrädd.

- Hallå kan jag få prata med Eva. Hon är min socialsekreterare, sa jag.

- Hon sitter tyvärr i samtal, men går det bra att vänta, svarade receptionisten.

   Genom fönstret såg jag när den gula Postbilen passerade förbi köksfönstret. Sen stannade den vid brevlådan i vanlig ordning. Jag la telefonluren på skrivbordet och rusade ut. Det fanns ett kuvert i brevlådan och den här gången var det från polisen.

   När jag kom tillbaks öppnade jag brevet, placerade luren på axeln och läste i en ruta längst ner. Där fanns det ett litet kryss och bredvid stod det "Enär brott ej kan styrkas". Det var undertecknat av kammaråklagaren och det blev inte som jag trodde. Jag behövde inte närvara vid en eventuell rättegång. Det otroliga hade inträffat. Jag behövde inte vara rädd längre, trodde jag då i alla fall.

- Hallå, Hallå, Hallå. Det är Eva, hörde jag socialsekreteraren säga i telefonen.

- Det är Sam. Jag skulle ringa om jag behövde pengar sa du?

- Ett ögonblick så ska jag plocka fram din akt, svarade hon och så sa hon:

- Jag har dina uppgifter framför mig.

Utan att tveka frågade jag:

- Kan ni hjälpa mig med hyran?

101.

Det blev tyst i telefonen. Tillslut sa hon:

- Jag ser att det du tjänat det kan du inte leva på.

- Vad ska jag göra?

Återigen blev det tyst, men så fick hon fram det svaret som hon hela tiden klämt på.

- Vi kan inte hjälpa dej om du bor i villa.

Så var jag tillbaks där jag var förra gången och jag upprepade det jag då sagt:

- Det är ingen villa. Det är ett gammalt hus från artonhundratalet utan wc och bad.

Det svar jag fick förvånade mig inte. Anna hade många gånger berättar det för mig om hur reglerna vara. Det gjorde hon när hon klagade på Tords snäva tolkningar.

- På arbetsförmedlingen kanske de kan ordna ett arbete åt dej! klämde hon ur sig tillslut.

- Jag har varit där! ljög jag.

Det var som att prata med en vägg och trots att jag svarade på hennes fråga sa hon:

- Har du sökt något arbete?

- Ett par, men jag fick dom inte.

- Varför söker du inte fler?

Nu var måttet rågat. Jag kunde inte låta bli att säga som det var. Därför sa jag:

- Jag blir så djävla nedstämd varje gång jag får ett nej. Jag orkar inte söka en massa arbete som jag inte är intresserad av eller kan få.

Det kunde ha formulerats på ett annat sätt, men det var för sent och jag orkade inte vara diplomatik. Tillslut sa jag kort och gott:

- Nu har jag gjort som man säger. I 30 år har jag tagit alla skitjobb som finns, men jag orka inte längre göra det.

Återigen visste jag vad hon skulle svara och så blev det.

- Men du måste vara aktivt sökande för att få bidrag från oss.

Det var som en eldgaffel i baken, men jag gav tillbaka med mynt och skrek:

- "Aktivt sökande!!!", och så slängde på luren.

***

Ner vid sjön satte jag mig på den gamla eken och plockade jag upp en barkbit som låg på marken. Sen kikade jag mot slottet. Då kom jag plötsligt ihåg huden som "anföll" mig. Budskapet var enkelt; det var ett varsel.

   Händelsen berättade tydligt vad som eventuellt skulle hända om jag stannade kvar. Sen tog jag fram min morfars syl, den hade jag i fickan och på det omkullfallna trädet ristade jag med stora bokstäver: "HÄR VILAR SAM".

102.

Efteråt kastad jag barkbiten i vattnet, men den sjönk som en sten. När jag märket det kom de en konstig känsla över mig. "Var det ett nytt varsel?". Jag skyndade mig upp till huset och när jag stod på verandan såg jag att dörren var öppen.

- Hur glömsk får man bil?, sa jag högt för mig själv och nu fanns det bara en sak att göra.

Ur linneförrådet tog jag ner den största resväskan ifrån hyllan. Det var en med skotskrutigt mönster på kanterna. "Diarium Varnhemio" la jag längst ner ibland kläderna, men jag glömde plastkassen.

När jag såg ner i kassen förstod jag varför dörren var öppen. Den rödbruna mappen saknades. Vem som varit där var inte svårt att räkan ut, men jag brydde mig inte om det. Nu hade jag återgäldat den skuld som jag burit på.
   I den fanns det saker om Agne som jag inte berättat för  någon. Det fanns bland annat uppgifter en kollega klagat på honom. Han ansågs var en dålig chef, men Agne hade tillsammans med facket tillslut fått bort henne. Man var överens; "Hon var en person som bara ville bråka", men jag brydde mig inte om att han gått bakom ryggen på henne. Inbrottet var i sig tillräckligt komprometterande och nu hade en "hållhake" på honom.

   De förstod han tydligen inte eller så räknade han med att jag inte gjorde en anmälan, men han visste inte att jag hade tagit kopior. Det var bara att ha i fall han ville han göra mig illa i framtiden. Då kunde jag berätta för styrelsen om hur det går till inom Postverket.

   I bokhyllan ovanför gömstället där jag glömt kopiorna fanns det ett fotografi av min mormor. På bilden var hon bara 20 år, men hon hade vitt hår. Ansiktet var ovalt och ögon stora och glänsande. Helena betyder "den strålande" och under min uppväxt var det hon berättade sagor för mig.

- Det var min mormor som var den andra gladan, sa jag högt för mig själv och funderade över vem som kunde vara den tredje? Var jag skulle resa var jag inte klar över, men måste bort från det förflutna och resa in i framtiden.  Den biljetten skulle jag köpa på centralstationen.

***

När tåget skulle avgå steg det på en kvinna. Hon satte sig i min kupé. Håret var mörkbrunt och hon hade en blå klänning på sig med små röda blommor. Strumporna var svarta.

   Trots att det var för trettio år sen så kände jag igen henne. När det hände satt hon bredvid mig. Sam satt framför mig, men han fanns bara som mitt alter Ego. Det var han som var jag och hon hade en brun bag, men nu ville hon låna Metron som låg på sätet.

   Jag gav henne tidningen, men sneglade på de svarta strumporna och tänkte: "Svarta är min färg och det är mörkrets färg. Det var i mörkret som andarna fått liv och de tre rovfåglarna, men varför inte byta färg? Nu när jag ska återvända till mitt ursprung. Varför inte blått?"

   Efter allt som jag varit med om kunde jag konstatera att det bara var för några sekunder sedan vi satt där på tåget. Det var otäckt, men jag var ändå glad. Inte lika rädd för mörkret som i det förgångna.

103.

- Vet du vad blått står för? frågade hon som om hon läst mina tankar.

- Nej, men du passar i blått och svart, sa jag.

- Du borde däremot byta färg? svarade hon och granskade mig från topp till tå. Innan jag hann säga något förslog hon att vi skulle gå till restaurangvagnen och äta en bit mat. Hon var hungrig.

- Vad tycker du om för mat? frågade jag.

- Vad som helst, kanske kinesisk, men inte mexikanskt.

- Varför inte?

- Jag har förätit mig på Enchilada.

- Okej, då blir det kinesiskt?

- Bra, det är jättegott!

- Tycker du också om det?

- Ja, men vi får se vad det finns för något på matsedel ombord.

När jag såg in i hennes ögon vände hon ner huvudet och det mörkbruna håret la sig som om de var fjädrar på en fågel.

- Vad heter du? frågade jag.

- Birgit! svarade hon. Det kom inte som en överraskning. Naturligtvis skulle det komma mera information av den här sorten.

- Jag skulle vilja ge dig ett smeknamn, sa jag och la till:

- Jag vill kalla dej Gladan och då tänkte jag på allt det som jag varit med om.

Ett kort "he," kom ur hennes mun och jag såg plötsligt hur åren med Anna passera förbi genom kupéfönstret. Nyligen hade jag "begravt" Sam och ristat hans namn i den gamla eken. Det var en symbolisk handling, men nu var han jordad. Inte som Samuel i den mosaiska kyrkogården vid Kronobergsparken utan som någon som var värd att minnas.

   Jag hade läst att Aron Isaacs (en jude i Stockholm på 1700-talet) sagt att platsen vid berget var där"... gödsel efter boskapen" rinner ner när det regnat. Så var det inte med Sam. I hela mitt liv hade jag levt med honom och jag beundrade honom. Han var en person som inte skyllde sina problem på andra och framför allt trodde han att alla ville honom väl. Hur skulle jag bli kvitt denna fantastiska människa - min egen skugga!?

Allt detta trams var ett stycke självironi, men det kunde jag kosta på mig nu när en så vacker kvinna satt framför mig. Dessutom verkade hon vara intresserad av att umgås med mig.

104.

När vi satte oss ner vid bordet frågade hon:

- Hur repar du dej när sorgen gör dig kraftlös?

- Hur vet du att jag har sorg?

- Det syns på dig!

- Gör det?

- Ja, du har så ledsna ögon.

Utan att förklara närmare hur det kom sig sa jag:

- Jag har förlorat en vän och jag har svårt att bearbeta den förlusten.

- Vill du ha hjälp? , men innan jag hann svara sa hon:

- Det är en fråga om perspektiv.

- Ja, kanske det, sa jag och så berättade hon om skillnaden mellan det personliga och det själsliga perspektivet. Ur det själsliga perspektivet fanns det ett samspel mellan personligheten som är meningsfull. Varje själ har gjort sitt insteg i på jorden och den valde en själ när den ville lämna planeten.

   Nu blev jag blev rädd. Det lät som om hon predikade ur den tibetanska böneboken, men tillslut insåg jag att det hon sa var intressant. "Kanske kan jag lära mig något?" tänkte jag.

- Om du ser din vän som nån som levde en tid och som sen gick över på andra sidan då ser du saken ur ett personligt perspektiv. Om du väljer att se honom som en själ, som du och jag och som alla andra på jorden, en själ som lämnade jorden när den vill, så har du ett annat perspektiv.

- Jag förstår, svarade jag, men det var av artighet jag sa så. Det hon sa var obegripligt för mig.

Så förklarade hon att jag måste komma fram till en punkt då jag är tacksam för att själen valde att finnas hos Sam, även om det var under en relativ kort stund. Om jag inte gjorde det då skulle mitt liv vara en pina.

   Trots att hon inte var rätt informerad om vad saken gällde slog hon huvudet på spiken. Inombords utropade jag därför: "Ja, livet är en pina!", men i vanlig ordning hade hon läst mina tankar och hon sa:

- Om du väljer att se honom som en själ, en fantastisk själ som du själv är, som frivilligt kom till jorden och frivilligt lämnade den, för att få vara med dej och för att erbjuda gåvor, så börjar du förstå, uppskatta och känna tacksamhet för att kraften i samspelet hade med den själen att göra. Då kan du ta emot de gåvor som din själ kom till jorden för att ge dej.

Märkligt nog så förstod jag vad och sa stolt:

- Om inte, så kommer jag ständigt att vända mej bort från de gåvorna. Förneka den rikedom av vishet och medkännande som själen erbjudit.

- Det var något av de mest kraftfulla jag har hört någon säga, sa hon, men det verkade inte som hon drev med mig. Hon sken faktiskt upp som en sol när jag sa det. Varifrån det kom det vet jag inte.

Men efter ett tag hade jag en känsla av att var tillbaks. Jag var med andra ord en förlorad själ som lotsades förstå, men den känslan var min egen oro. Den försvann återigen när hon sa:

105.

- Att se hans själ ökar kraften hos det väsen som kom in i ditt liv. I det här fallet heter han Sam, men jag vet att det inte är bara om dig själv du pratar. Det finns också en helt annan person. Någon som du inte vill nämna vid namn för det gör ont, men som du inte förlorat.

- Jag det stämmer.

- Det är någon som du inbillar dig att du förlorat, men du kan trösta dig med att hon finns kvar och kommer alltid att göra det.

- Hur visste du det?

- Det ska jag berätta sedan.

- Känner du mig eller någon av mina vänner?

- Nej, men jag ska återkomma till varför jag vet så mycket om dig.

Innerst inne förstod jag att föraktet för Sam var ett självhat, men han stod också för det som varit bra. Allt detta förlorade när jag begravde honom, men det fanns hopp. Han kunde återuppstå som fågel Fenix.

Om han återuppstod då var det som en medveten person. En äldre man som visste något om livets innersta väsen och någon som inte var rädd, men en sak insåg jag: Han skulle inte förstå hur kvinnor tänker, men det var han inte ensam om att göra.

Helt säker var jag inte för hon som satt framför mig vara kanske ett undantag. Det fanns bara en sak att göra och det var att lära känna henne, om det inte blev så då hade hon i alla fall något att berätta som jag kunde ha nytta av innan hon steg av tåget.

- Du kallade mig Gladan. Vad ska jag kalla dig då? sa hon och drog fingrarna genom håret. Sedan tog hon fram ett par hårstrån, delade på dem och tog bort några med kluven topp.

- Du får ge mig ett smeknamn om du vill, sa jag.

- Du har ett aristokratiskt ansikte och näsa är krokig. Ögonen är nästan svarta.

- Har jag krokig näsa?

- Ja, det är den krokigaste näsa som jag sett. Förlåt jag skojade bara. Den är böjd, men inte rak. Nu vet jag vad jag ska kalla dig.

- Inte Kroknäsa i alla fall?

- Nej, jag vill kallar dej Svarten.

Det var märkligt att hon valde just det namnet och därför sa jag:

- Du tycker alltså att jag ska byta färg, men vad du inte vet är att när jag gick i skolan var det en flicka som beundrade mig och som kallade mig för det.

- Jag lovar att inte använda det namnet, men du måste du sluta med svart?

- Ja, men varför?

- Du passar inte i svart. Kontrasterna blir för stora. Varför inte blått?

Och så sa hon att blått stod för frihet, men också andlighet. Den gav uttryck för skapandet och det verbala.

- Det passar mig bra för jag babblar för mycket. Jag kan inte vara tyst några längre stunder, sa jag och la till.

- Står rött för kärlek?

206.

- Det finns ingen kärlek utan frihet, och så kastade hon ett öga på matsedeln. Sen var det min tur att sälla frågor och jag frågade:

- Var ifrån kommer du?

- Jag är född i Skåne, men när jag var 5 år fick jag snällt följa med min mamma till Vänersborg och så hamnade vi tillslut i Stockholm. Först bodde jag nära Karlaplan, men när min mamma gick bort flyttade jag hem till min pappa. Nu har jag flyttat tillbaka och vet du vad.

- Nej, vad då?

- Jag bor på en plats där det finns massor med Glador.

- Ja då vet jag var du bor.

Det var ett underligt sammanträffande. Hon berättade också att hon var 8 år då mamman gick över på andra sidan. När hon var 18 drog hon "hemifrån" med sin kille och bosatte sig nära Stureholm. När jag vistades i Backeby bodde hon alldeles i närheten och det verkade som vi hade flyttat parallellt. Det som skilde oss åt var högst ett par mil i omkrets och för det mesta bara några kilometer. "Vem var hon och varför hade vi mötts tidigare?"

När hon var färdig med sin redogörelse sa jag.

- Vet du att på vägen till i Stureholm finns det en märklig skulptur. Den står på gården utanför en mekanisk verkstad. Har du sett den? frågade jag.

- Ja, det har jag!

- Den har 10 ihop svetsade metallbitar och alla pekar i som en båge mot himlen.

- Ja, men den finns inte kvar.

- Vet du var den är placerad?

Hon berättade då att den hade flyttats till Vitabergen på Söder, men när hon sa att "Den skulpturen är en viktig symbol för dig." blev jag paffa för det lät så befängt. "Hur visste hon det?". "Framtiden hade inte inträffat eller hade den det?"

På min återkommande fråga om hur det kom sig att hon visste "allt" om mig vägrade hon svara. Istället berättade hon att Billing betydde "tvilling." Hon förklarade också att man skiljer på själsfränder och tvillingsjäl.

Hon sa att den som möter sin tvillingsjäl vet inte om att det kan vara en död eller en levande som har kommit till jorden för att vägled en viss person. Själsfränden däremot är nån som är lik honom.

- Död sa du, men du sa att finns ett liv efter detta? frågade jag.

- Ja det gör det. Människan är odödlig och vi väljer att leva nya liv hela tiden.

Mellan själsfränder fanns det ett andligt och känslomässigt band som överträffade allt förklarade hon och jag förstod delvis, men det mesta hon sa var helt nytt för mig?

- Din själsfrände blir kanske din livspartner, men det är inte säkert. Kanske hon hjälper dig att finna en särskild vän tills tiden är inne för att ni ska mötas igen. Kanske är hon rent av nån du inte träffar i detta liv, men som ändå hjälper dig att möta kärleken, sa hon och tystnade.

107.

"Vadå skulle jag möta kärleken?". Min mormor hade berättat sagor för mig, men det här slog alla rekord. Jag hade inte hört något likande, men "Kvinnor är bra på att resas!" tänkte jag.

Jag kunde inte låta bli att fråga om även jag skulle möta min tvillingsjäl. Hon svarade då att det skulle jag verkligen göra tillslut, men när jag frågade när det skulle hända svarade hon inte. Däremot berättade hon äntligen varför hon visste så mycket om mig:

- Jag kan se in i framtiden, sa hon.

- Är du en spåkvinna!?

- Det finns många namn. Vissa kallar mig för klärvoajant och andra anser att jag är en galenpanna, men det berättar mera om vilka de själva är.

   Det såg inte ut som hon skämdes för det hon var, men det gjorde jag. Därför lotsades jag som det regnade:

- Berätta mer om vad som kommer hända?

- Det behöver jag inte göra.

- Varför?

- Därför att du vet redan allt.

- Gör jag? Nu förstår jag inget?

- Alla människor kan se in i framtiden. Därför att den är redan här. Som du vet så försvinner nuet lika fort som du blinkar och du kan inte uppleva den. Du är redan är inne i framtiden.

- Du kan ännu inte kan känna på dig vad som ska hända, men snart, la hon till.

- Varför inte det?

- Därför att du måste först sluta att vara rädd.

- Är jag rädd?

- Ja, just nu är den starkaste känslan hos dig rädsla, men även skuld. Så egentligen borde jag kalla dig lilla Nasse. Jag hade läst Nalle Puh så jag förstod vem hon syftade på.

- Hör de hör ihop?

- Jag vet inte, men framför allt skapar din avgrundskänsla stora problem för dig, men den kommer att försvinna liksom alla dina skuldkänslor.

- När händer det?

- Det händer när du förstår att det inte finns någon att vara rädd för.

- Då finns det inte heller något som heter skuld och straff och inga misslyckanden?

- Helt klart.

- Det finnas bara erfarenheter, la jag till jag och nu lät det som Tommas di Leva var närvarande i min kropp.

- Det låter fantastiskt, men förlåt. Om jag ska tro på dig så måste du ge mig ett smakprov.

- Det spelar igen roll du kommer ändå inte att tror på mig.

- Jo, då!

- Okej, men jag vet att du inte gör det. Du kommer att tvivla på allt det som jag säger.

108.

- Vi får väl se. Låt höra!

- Nyligen hade du problem med myndigheterna eller rättvisan för att vara mera exakt eller hur?

- Ja, det stämmer!

- Vad du inte vet än är att du kommer att bli tillsammans med en kvinna som får dig att häpna på många sätt. Hon arbetar på justitiedepartement och alla släktingarna är poliser.

- Du skojar.

- Absolut inte.

- Varför ska jag träffa dem?

- Därför att du ska bearbeta dina rädslor och mötet med henne ger dig nya insikter.

   Hon förklarade att min roll skulle blir den omvända. I stället för att sitta på polisförhör blir jag en auktoritet. Jag skulle även "umgås" med de ökända poliserna från Norrmalmspiketen. Det var svårt att tro på de hon sa eftersom poliser var inga som jag umgicks med och inte heller några som jag ville träffa, men när jag invände sa hon:

- Vad du kommer att förstå är att verkligheten är en illusions och det är media som skapat alla förfärliga historier.

- Det tror jag inte på. Vad då? Skulle inte de poliserna händelsevis ha slagit ner folk med sina batonger?

- Vad var det jag sa. Du skulle inte tro mig.

- Förlåt, men berätta mera?

- Nej, det gör jag inte för det som sedan händer är så otroligt att inte ens jag tror att det är sant.

   Till slut sa hon att jag skulle bli harmonisk. När jag gjort det skulle jag få det som verkligen tillhörde mig. Dessutom skulle jag möta alla de som jag känt förut och jag skulle förstå att omdömet om dem byggde på fördomar. 

   Trots det var de som jag berättat om dem inte enbart en produkt av min egen fantasi. Alla har en baksida och därför fanns det en viss sanning, men alla förändras med tiden och vi spelar olika roller i livets teater.

   När hon pratade funderade jag under tiden över ordet "tvilling". "Kunde det ha en annan innebörd?" och "Skulle jag först möta nån som var född i tvillingarnas tecken och som skulle betyda något för min utveckling?" "Kanske jag renat av skulle träffa någon som fick tvillingar eller?".

   Tillslut sa hon att jag i framtiden lever ett lyxliv, inte materiellt, men andligt. Min dotter skulle flytta till ett annat land och där skulle hon skaffa sig ett yrke med hög status.

   Jag såg ut som ett levande frågetecknen när jag hörde henne säga detta och hon sa:

- Men du ska inte ha några förväntningar i på livet.

- Hur ska jag då få det jag önskar?

   Hon svarade inte på det och de tyckte jag lät märkligt. Å ena sidan var livet ett helvete, å andra sidan skulle jag bli superlycklig. Det lät som hon var utsänd i från den sk. nya rörelsen vars syfte var att göra reklam för sin metod därför att någon tjänade på det. Jag tänkte i alla fall inte bli någon djävla Dalai Lama

   Efter Gladans tankeväckande utläggning av mitt eget lilla koncept hade vi inget mer att säga varandra, men tillslut bröt hon tystnaden och frågade:

209.

- Varför har du ingen dialekt?

- Vet du inte det?

- Jo, som barn flyttade jag också mycket.

- Det stämmer.

- En dålig ursäkt, men jag vet att du tydligt minns din barndom. Du har ett sätt att minnas.

- Ja det stämmer sa jag och så berättade jag att när jag förr åkte tåg brukade jag se ut genom fönstret och leka att jag hänger i benen under en rovfågel. Rörelsen i tåget och ljudet i skarvarna fick mig då att slappna av.

Med andra ord jag vaggades tillbaka i det som varit, men jag kunde också se in i framtiden. Det var som filmfrekvenser. Framför mig satt nu någon som verkligen kunde gör det. "Varför inte passa på då?" tänkte jag och blev väldigt entusiastisk.

Det var som att förverkliga en dröm som jag haft, men inte berättat för någon. Jag ville likt Janos kunna se in i framtiden, men också in i baktiden. Det förgångna skulle ge mig det jag behövde för att förstå det som skulle komma.

När det var över skulle jag använda mig av Gladans alla påpekanden. "Kanske det med hennes hjälp gick att förverkliga det jag så innerligt önskade, de jag längtade efter skulle alltså bli verklighet". Med ett sådant "instrument" skulle jag inte längre behövda var rädd, men först måste jag göra upp med det förflutna.

Det förstod jag och utan att tveka det minsta sa jag.

- Ska vi ta en tur?

- Ja, det gör vi! sa hon och höll upp ena benet.

- Till vad då?

- "Tillbaka till framtiden!"

   Nu var det hon som styrde och telepatin gav mig glimtar av mitt förflutna. Därför grep jag tag om hennes ben och såg då hur ansiktet förändrades. Det mörkbruna håret blev till fjädrar när vi lämnade kupén.

   Tillsamman gled vi ut över trädtopparna och efter en stund passerade vi en bäck och en insjö full med näckrosor. Gladan slog med vingarna och så lyfte vi upp bland molnen.

   Högt där uppe färgades allt det gröna till vitt och när jag återigen kunde se, såg jag pojkrummet i byn Fagra. Det var där jag bodde med min mamma och styvfar. Rum låg på andra våningen i ett småhus med gult tegel. Väggarna var tapetserade med blåa och vita blommor och vid fönster hade jag placerat ett ljusgrått skrivbord.

   Bordsskiva var grönblå och på skrivbordet stod "drömlådan". Golvet i rummet täcktes av en röd heltäckningsmatta.

110.

Drömlådan var en svart Sony bandspelare med tre hastigheter. På andra sidan rummet fanns det en  grönröd fladdermusfåtölj med svarta metallstag.

   Där satt jag ofta och lyssnade på musik. I denna hörna fantiserade jag om hur lyckan skulle se te sig för mig. Då var jag rik och hade ett "palats" vid havet. Palatsets väggar var vitrappade med trappavsatser i klinkers.

   I finrummet fanas det ett enormt panoramafönster ut mot havet och på gården vid garaget stod det en röd Ferrari.

   Så naiva var mina drömmar, men när jag mognat ville jag bort ifrån byn. Det fanns många sätt att göra det på, men jag valde inte det som skulle ge mig den självkänsla. Jag tillägnade mig allt det som ansågs vara av klass. Det som var kultiverat och det som passade sig och var rumsrent.

   Jag skulle alltså bli en så kallad bildad människa, men blev istället en förkläd borgarbracka.

   Men att byta "livsstil" det var inte lätt. Mina handikapp satte käppar i hjulet för mig och skalet (klädsel) uppfattades av andra som tecken på det motsatta, men så är det med människan. Vi tror att bildningen sitt i klädseln och mitt val trotsade detta, men i grunden fanns det ingen skillnad.

   I musikaffären på stortorget i Alingsås köpte jag en dag två verk av Ludvig van Beethoven. Den ena var pianokonsert i Ess-dur, op. 73 och symfoni, op. 92, nummer 7. Jag kunde lyssnade på hans värk i timmar och i fladdermusfåtöljen fantiserade jag om både det ena och det andra.

   Oftast såg jag framför mig bilder om hur jag ensam stod på toppen av ett berg med tusentals soldater i släptåg. Jag var härskaren som ledde trupperna mot en seger. EN SEGER SOM INGEN TIDIGARE SKÅDAT. Det var en fantastisk och otrolig känsla, men vad segern bestod i hade jag inte aning om.

   I vanlig ordning trodde jag att det jag skulle göra var att bli omtalad och berömd, men jag insåg att det räckte med att jag i någon from förmedlade känslan av att inte vara något. Det vill säga att vara en nolla som tillslut blev en etta. Den siffra som tillsammans med alla andra tal skulle bli mitt turtal.

Siffra tio som i grekiskan skrivs som X.

111.