Kapitel 10

På sidan hundrafyrtiofyra skrev jag i dagboken ”Vi tro inte du är en lämplig vårdnadshavare, du pass inte in i samhället”. Jag läste det flera gånger ”... du passar inte in i samhället.”. Jag förstod att de inte kunde handla på något annat sätt – de var Annas föräldrar, men varför sa de att jag inte passar in? 
   Vad som skulle bli deras motdrag efter att jag tagit Agne i kragen det kunde jag inte räkan ut, men jag hoppades på att de skulle förstå varför jag blev arg. Problemet var bara det som Anna berättat. Hon sa ofta att ”Agne var den lojalaste ämbetsmannen som fanns. Han aldrig skulle erkänna att han gjort något som var fel.”  
   Jag insåg också att alla utom Elly uppfattade sig själva som stå över alla andra. De var perfekta, men var det så enkelt? Naturligtvis hade de sina komplex och de hade gjort lika många misstag som jag.   Det största misstaget var ett de varit emot Annas val av panter. Hade de haft en annan attityd till hennes val då hade hon lämnat mig ifred. Jag var inte mannen i hennes liv. Det fann en annan person och han var på samma akademiska bildningsnivå som Anna det visste jag.   Felet med honom var enligt Anna att han "kladdade". Han var med andra ord riktigt förälskad, men det var inte passionerad kärlek hon villa ha. Hon ville ha att ett förhållande som liknade hennes föräldrars. Det som skilde mig och Agne åt var att han ansåg sig veta vad som passade sig. Han ansåg bland annat att man inte tillrättavisar andra med hot om våld, men det var inte sant. Bråket om kräftfisket hade varit mycket hotfullt. Han ansåg också att man inte skryter om hur begåvad man är, men under alla mina samtal med honom hade jag känt mig mycket underlägsen. 
   Anna menande att det beror på mig och hon hade delvis rätt. Jag är en nolla om jag jämförde mig med Renströmarna. I motsatts till dem har jag svårt att minnas, lära mig meningslös fakta (årtal och namn på kungar) utantill och jag kan bara förstå ett utländskt språk, men de saknade min vetgirighet. Därför kan inte den akademiska eliten var utan en sådan person som jag lika lite som siffran ett i tio kan var utan nollan och så vidare, men allt detta var bara yta. Det viktigaste är vem man verkligen är och inte hur duktig man är i andras ögon.    
   När jag vände blad i dagboken hörde jag en bilmotor surra utanför. Jag slog igen boken och stängde av bandspelaren. ”Du passar inte in i samhället” upprepade jag högt för mig själv och rusade ut i köket och kastade ett gammalt mjölkpaket bland soporna. Sen fortsatt jag ut i hallen.    Då kom jag att tänka att det var på sidan tvåhundrafyrtiofyra som jag i dagboken skrivet ner ”samtalet”. 
   Om talet fyra upprepade sig två gånger så hände det som var smärtsamt, men nödvändigt. Så var det inte inom den allmänna symboltolkningen. Då var det talet tre som stod för smärtan. Det verkade som om talet fyra var det som måste ske och därför behövde jag inte vara rädd.   Om talet tre hade med själen att göra stod talet fyra för kroppen. Det som nu skulle hända var därför av nödvändighet.*    
   På verandatrappan stod Anna-Greta. Hon hade klippt håret kort och det hade blivit grått. Hon var också snaggad upp över öronen. En lugg hängde ner i pannan. När hon var ung såg hon ut som en grekisk partisan. Då hade hon långt mörkbrunt hår, ibland kjol, men för det mesta hade hon långbyxor.

91.

Det var inte så konstigt att min far blivit svartsjuk på henne. Hon såg mycket bra ut, men att dagligen umgås med tusentals soldater det kunde hon inte förstå att det skulle ha någon betydelse. Istället anklagade hon honom för att ha dåligt ölsinne och även att han hade varit otrogen, men det var inte svartsjuka. Det var förtal, men fakta enligt henne. Till leda hade jag lyssnat på hennes tjat om att mannen är orsak till alla ondska i världen. Listan på män som hade svikit var lång, men i motsatts till en del bedragna hämnades hon inte. Hon konkurrerade med dem, men hon hämnades däremot på mig. Så kändes det i alla fall eftersom hon ständigt ondgjort sig över dem inför mig.    
   Det som gjort henne mycket besviken var en händelse som hon sällan pratade om, men som jag minns tydligt. Hon berättade att en menig som hon lärt känna under kriget hade stulit en pistol. Han var mycket ångerfull och hon tog på sig skulden eftersom han sa att han hade många barn att försörja, men det var inte sant. Han ljög enligt henne och hon fick sluta som sammanställd chaufför. När jag hörde henne berätta detta första gången tänkte jag att ”Hon har ett gott hjärta." och "Hon hjälper andra oavsett vem om det är som befinner sig i kris”, men sedan kom jag ihåg hur hon brukade göra."Hon ville ge mig skuldkänslor?" 
   Så tänkte jag eftersom det nämligen var något som inte stämde.

   Beviset på att historien var fabricerad insåg jag därför att om man stjäl ett vapen då är det ett mycket allvarligt brott. Den som gör det får sluta med omedelbar verkan, men i mitten av 1950-talet fick jag "ofta" följa med henne i hemlighet på olika manövrar. En gång såg jag också en film om atomkriget. Det var bara soldater som fick se sådana filmer så därför gömde jag mig bakom ryggen på en chaufför som min mor kände. Jag vara ju bara sju år.

   Som sagt allt var som förut, förutom att hon möjligen förlorat sin tjänst på P4 i Skövde.

   När jag kom till insikt insåg jag att hon friserade verkligheten. Detta var något som hon ofta anklagade mig för att göra, men i varlig ordning gjorde hon själv det som hon anklagade andra för att göra.

   Mest besviken blev hon när drömmen om en egen taxi gick i kras, men även det vara en tillrättalagd historia. Hon sa att hon sparat pengar till rörelsen, men hon var tvungen att hjälpa sina föräldrar när de hamnat på obestånd.

   Min slutsats blev att det var synd henne som var så illa behandlad. Ja, till och med av sin egen far. Han var lika orättvis som alla andra män. Dessutom berättade hon att han heller ville ha en pojke än en flicka och det var bara bröderna som fick pengar till utbildning.

   Detta ältade hon till leda och det gnagde inom henne som grovt sandpapper.

   Det hon sa om min morfar förvånade mig för Hugo var mycket rättvis. När jag påpekade detta berättade hon att hon inte fick ens pengar till dansen i folkparken trots att hon arbetat lika hårt som drängen på gården.

91.

Vad hon utelämnade var att hennes far bidragit till lillasysterns utbildning. Det fick jag inte prata om eftersom det skulle framställa honom i en bättre dager.

   Länge hade jag misstänkt att det var på grund av honom som hon tog anställning inom krigsmakten. Hon skulle trotsa sin far och det var ingen liten hämnd. Soldater var illa ansedda bland bönderna, men det var inte enbart av motsträvighet.

   Bilkårist det blev hon av andra orsaker. Intresset för bilar och motorer verkade vara medfött och hon var född med fyra hjul.

   En vacker dag fick jag veta att de pengar som hon sparat hade hon fått av en moster. Detta hände när hon var barn. I den här versionen hade pengarna satts in på en bankbok och Hugo lånade dem när familjen behövde ett tillskott i kassan. Det hade inget med konkursen att göra.

   Nu fanns det tre nya ord med i berättelsen. Det ena var ”lånat”, det andra var ”moster” och det tredje ”barn”. Dessutom fanns det ett annat helt annat tidsperspektiv. Sån var hon, hon använde verkligheten som det passade henne och jag hade bevis.

   Förklaringen till min mors märkliga beteende kunde vara att hon aldrig känt sig älskad. Med tårar i ögonen kunde hon i timmar berätta hur illa det var när hon hamnat på lasarettet i Falkenberg. På den tiden fick inte föräldrarna besöka sina barn när de blev sjuka. Detta kunde vara en förklaring till varför hon uppfattades som hård och kall. Hon hade för mycket känslor inom sig. Därför var det pansarplåt i rustning. Ingen utomstående skulle förstå hur ensam och övergiven hon blivit. Lägger man till att mina morföräldrars första barn dog vid nio månaders ålder och det var en pojke då faller pusselbitarna på plats.    
   Dessa "fakta" räckte långt för mig. Jag förstånd. Anna-Greta hade blivit barnet som hungrade efter kärlek, något som hon inte kunde få därför att begäret var omättligt. Den drev henne till att slå istället för att leka.

   "Var det så hon upplevde verkligen?" "Hon kände sig alltid hotad och rädd, men i så fall hade hon själva skapat detta problem." Det finns nämligen inget att vara rädd för.    Frågan är om allt är påhittat eller om det är resultatet av hennes egna upplevelser? "Det är kanske så jag gör. Blandar ihop dikt och verklighet, men någon form av sanning finns det nog i det som jag skrivit ner i min dagbok", tänkte jag när hon stod framför mig och ursäktande sig: - Det är bara jag! sa hon.

Väl in i vardagsrummet satte hon sig i Hugos gamla läderfåtölj. Den var mörkbrun. Han köpte den när han var godsägare i Rådene, men för mig var den ett minne ifrån en svunnen tid.

I lädret fans fortfarande lukten kvar av ciggar och snus. Min morfar rökte Havanna.

- Vad roligt att du kom och hälsade på. Du är den enda som varit här sen jag flyttade hit, sa jag och satte mig i soffan bredvid.

92.

- Det är väl inte så konstigt att igen kommer hit. Du uppför ju dej som ett råskinn, sa hon och blängde på mig och sparkade av sig skona på vardagsrumsmattan.

- Råskinn?

- Vet du inte vad ett råskinn är? Det är en sådan där som misshandlar.

  Där satt den repliken som jag vänta på, men jag svarade:

- Jag har inte misshandlat någon.

- Du ljuger. Du har misshandlat Anna.

- Jag försökte få loss Margareta ur Annas famn. Är det misshandel?, men jag sa inget om vad jag tänkt göra.

- Du ljuger! Anna och Agne har anmält dej för misshandel och olaga hot.

  Nu förstod jag att talet fyra hade med den fysiska plågoanden att göra. Ett tal som jag borde undvika, men samtidigt mins jag en not som någon känd person skrivit: ”Nu har jag baxat dem ända hit.”

  Jag förstod också att attacken på "klanen" kunna få allvarliga konsekvenser om jag hade otur, men jag var rädd trots att jag ofta hade tur. Därför var jag tvungen att förlita mig på tecken.

  De tre fåglarna skulle hjälpa mig ur denna situation och de skulle visa mig vilka val som jag måste och skulle göra.

- Du ljuger! sa hon, men när hon märket att jag att jag skakade la hon till:

- Jag har prata med dom och jag har bett Anna ta tillbaka sin anmälan.

  När hon sa det blev jag förvånad, min mor som frågat Anna om jag slog henne bad nu Anna att ta tillbaka sin polisanmälan. Det var inte möjligt. ”Hon måste han något i bakfickan”, tänkte jag. Därför frågade jag:

- Har du kontakt med dem?

- Jag har väl rätt att prata med mitt barnbarn.

- Tog de tillbaks sin anmälan?

- Nej, det har de inte gjort! Jag berätta också för Anna att din far hade slagit mig en gång, men att jag inte anmält honom.

- Agne då?

- Han sa att man måste följa lagen och att det var viktigt att statuera exempel. ”Annars skulle folk kunna göra vad som helst”.

- Ja, han är en plikttrogen ämbetsman, svarade jag, men det var med ironi jag sa det därför att jag minns vad han gjort.

Helt oförberett sa Anna-Greta tillslut:

- Han är en hycklare!

- Om nu han vill följa lagen varför hindrade han mig då från att hämta mitt barn? Jag är ju vårdnadshavare, men tänkte samtidigt att jag "Kanske nu skulle jag få veta sanningen om min egen far."

  Hon hade sagt att han slagit henne. "Kanske hon var rädd för att jag skulle göra likadan och bli som min far och sluta mina dagar som alkoholist?" Hon hade inte ens märkt att mitt intresset för rusdrycker varit minimalt. Det kunde gå åratal innan jag festade med våra vänner. Den lägsta perioden varade i tio år.

93.

Tillslut frågade jag:

- Var det den där gången när Gustav kom hem ifrån Norge han slog dig.

- Ja! svarade hon kort och gott.

- Då jag såg er bråka för jag satt i soffan?

- Ja, mins det och det var i vardagsrummet. Du satt i soffan. Han slog mig med den där träskålen som du gjort i slöjden.    Nu hade jag snärt henne. Frågan var hur hon skulle förklara att det jag upplevde var något helt annat: Det var min mor som slog min far! Utan att tveka sa jag därför: - Men det var ju du som slog honom.

- Du var väl inte med hela tiden. svarade hon rappt.

  Trots att hon var överbevisad så kunde hon inte erkänna, men nu visste jag att hon ljög. Det var tydligen viktigt för henne att få göra det. Utan lögnen skulle hela hennes värld rasat samman. ALLA MÄN VAR SVIN.

  De pansar som hon hade på sig var gjord av lögner. Det som hon anklagade alla andra för att göra. "Alla ljög!" enigt henne. Hon kunde hitta på vad som helst för att bli fri från olika anklagelser som riktade sig mot henne.

  Nu förstod jag att det var om henne själv hon pratade och inte om mig. Jag var ingen lögnare som jag trott.

- Man polisanmäler inte någon som inte gjort något om man inte vill göra en människa mycket illa, sa jag hon som hon nu blivit någon som jag kunde lita på.

- Anna vill ha sin dotter till varje pris och Renströmarna ska få det dom vill ha, sa jag.

  Tiden var mogen. Jag hade fått tillräckligt med bevis på att Anna aldrig skulle släppa taget om Margareta. Hon skulle inte låta henne bestämma lika lite som hon lät mig göra det.

I mina ögon var Anna lika osäker och primitiv som jag. Därför gick jag in i arbetsrummet och hämtade bandspelaren. Sen satt jag mig bredvid Anna-Greta och tryckte på ”Play”:

”- Vad vill du?

- Jag ska hämta min dotter.

- Hon är inte här.

- Får jag komma in och vänta.

- Det här får ni sköta själva, vi lägger oss inte i er konflikt.

- Men ni sa att jag skulle komma och prata.

- Det är igen idé.

- Varför är det ingen idé.

- Därför att du har en förutfattad mening.

- Men kan du inte öppna så jag hör vad du säger. Varför öppnar du inte?”

  Hon lyssnade noggrant, men när bandet kom till ”… blanda in Kristus,” sa hon sin standard repliken:

94.

- Hycklare!

  Hon formulerad det så enkelt, men var det så enkelt? Svärföräldrarna kunde samtala över det som berör oss alla. Det som gör oss till bildade och civiliserade individer. Jag trodde att de var som jag, intresserade av människans innersta väsen och sanningen om oss själva, men var det så?

  Jag förstod att jag inte kunde tänka klart. Känslor om hämnd och hat tog överhanden och jag frågade mig "Vad är det som fått dem att anmäla mig?" och ”Tycker de illa om mig eftersom jag tar orden på avlar?”

  Så blockerad var jag och inte fören en sekund insåg jag att jag skrämt upp dem rejält. De var livrädda för mig och det jag gjort var i deras ögon ett nidingsdåd. Man ruskar inte om bildade och högt uppsatta människor och talar om för dem vad som är fel och rätt. Det passar sig inte.

   När jag stängde av bandspelaren gav Anna-Greta mig ett brunt kuvert.

- Jag tog mig friheten att hämta din post och den här är till dej, sa hon.

  Jag öppnande kuvertet och läste: ”Polisdistrikt. Stockholm. Våldsrotel. Kal­lelse den 24.10. Angående händelserna den 4.4”. Jag skulle vara på polishuset ”… klockan 13.00 på tisdag. ”.Kallelsen var undertecknad av Karl-Olov Svensson/Tf inspektör.

  Hjärtat slog så kraftigt att jag trodde att det skulle stanna. Jag gick fram och tillbaks över golvet i vardagsrummet och jag läste högt ur kallelsen. Nu kände jag hur lagens långa arm hade mig i ett järngrepp och jag kunde inte fly. Lägst ner fanns det ett telefonnummer och jag slog numret.

Karl-Olof Svensson svarade.

- Jag heter Sam och skulle komma till er på tisdag nästa vecka, men jag und­rar om jag kan få komma redan i morgon?

- Ja det går bara, du kan komma idag om du vill.

- Jag stirrade på min Anna-Greta och frågade:

- Kan du köra mig till tåget?

Hon nickade och sa:

- Du kan ta bilden som står utanför.

- Ska du inte ha den?

- Nej, det är den är din.

- Min? Har du köpt en bil till mig?

- Ja den är din. Den kan du behöva när du hämtar Margareta.

  Jag trodde inte mina öron. Det var inte sant. Jag visste inte hur jag skulle ställa mig till detta. "Försökte hon köpa mig som hon brukade göra eller ville hon verkligen hjälpa mig?"

Då minns jag att när jag var liten och låg på sjukhus. Det hände ofta när jag var barn, men då besökte hon mig varje dag. Hon var då omtänksam och med sig hade serietidningar, frukt och godis.

95.

   "Det var alltså sant. När någon var i nöd då ställde hon upp och det var det som räknades!" Allt annat var förlåtet. "Hon är guld värd när det verkligen gäller" tänkte jag och "Hon sviker inte när någon är i nöd", men så kom jag på vad som var syftet.

   Det var ren och är egoism. Hon vill träffa sitt barnbarn. Därför ville hon att jag skulle få var med henne så ofta som möjligt. Samtidigt framstod hon som en godhjärtad person i mina och andras ögon. Så var det nog, men jag var inte helt säker. Jag kunde ha fel eftersom jag inte litade på någon.

   Trots "avslöjandet" gav jag henne en kram och tackade för presenten. Sen sa jag till inspektören:

- Jag kommer idag.

- Du kommer väl? frågade han, men jag förstod inte varför han sa så.

- Jag kommer om några timmar!

  Sen var jag tvungen att dra ett djupt andetag för att få luft.

Anna-Greta gick ut i köket för att hämta ett glas vatten.

- Lunga ner dej. Du får bara böter, sa hon.*

  Jag drack några klunkar vatten, men framför mig såg jag tidningsrubriken: ”Dömd till fängelse – misshandlat sin fru i 16 år som var socialinspektör!” De som gjorde mig rädd vara att jag visste inte hur debatten om den misshandlade kvinna påverkat juristerna.

  Skulle någon tro att jag "bara" försökte få loss Margareta och att jag bara hotat min svärfar."De ser att jag inte passar in i samhället", tänkte jag.

- Domare och åklagare sitter i samma styrelse som Agne, sa jag och mindes protokollet ifrån Stiftelsen.

  I mappen hade jag hittat en sammanställning av ledamöter i styrelsen för Dalkjusan. Där fanns det domare, biskopar, socialinspektörer och en direktör. Agne skröt inte ofta med att han kände vissa personen i samhällets topp, men det räckte med att nämnde det då och då. Anna berättade att han var nära vän till en känd åklagare.

- Du har inte varit straffade tidigare, sa hon.

De orden lugnade inte mig utan jag frågade:

- Har du varit med i en rättegång?

Hon svarade inte utan frågade:

- Vad gjorde du med Agne?

- Jag skällde på honom och sa att han var en översittare, sen pressade jag upp honom mot väggen.

- Men du slog honom aldrig?

- Nej! De provocerade mig.

- Provocera?

- ”Provocera” är det samma som att någon retar upp dig så att man tappar fattningen.

- Hur då?

- Du hörde väl vad de sa på bandet?!

  När jag sagt ordet ”provocerade” lugnade jag mig något och alla tankar som strömmade genom kroppen minskade. När jag hämtat mig försökte jag se det hela utifrån och det var ett högt pris som jag skulle få betala om något gick fel. Alltihopa kändes återigen som ett test.

96.

   Om det gick fel då skulle det inte bara jag drabbas utan även min dotter. Trotts detta skulle hon kunna vara stolt över sin far. Han var i alla fall ingen fegis. Han hade vågat förändra sitt liv.*

***

När jag kom in i entrén till polishuset i Stockholm stod inspektören redan där och väntade. På sig hade han hade en vit skjorta, grå kostym och bruna skor. Håret var svart och bakåtkammat.*

   Jag hade funderat över vad jag skulle svara vid en eventuell rättegång: ”Om någon 'hotar' dig och du sen skyddar dig genom att lyfta upp den personen då tro alla att det är du som är den skyldige.” och ”Har jag inte fått nog straff?”.

Detta hade jag tänkt säga till mitt försvar, men de lät töntigt. Därför sa förnuftet att: ”Vi kan inte ta hänsyn till känslor utan vi måste se till lagen.”

   Förnuftet smulade sönder allt det som jag tänkte innan jag ens han tänka tanken färdigt. Tillslut hade jag bestämt mig. Jag skulle säga: ”Varför ta ni inte hänsyn till att jag hade kontroll över mig själv? Jag slog inte eller dödade någon.” Då hörde jag hur åklagaren svarade: ”Vi kan inte veta vad du hade tänkt eller inte tänkt göra.”

   Tillslut var jag till intet jord och förstod att allt jag sa skulle användes emot mig.

   Det fanns tre hissar att välja på. Vi gick in i den tredje hissen från vänster. Han drog igen gallret och tryckte på tredje våningen. Trots att jag förstod att man inte får fängelse om man inte är straffad förut kunde inget påverka min rädsla över att något ovanligt kunde hända. Det som media alltid skev om och det som kunde drabba vem som helst enligt dem.

Jag försökte lugna ner mig och tänkte på att det var på tredje våningen vi skulle till. Talet tre fanns med i kallelsen därför skulle förhöret gå mycket bra.*

   Jag följde efter honom i en lång korridor. På båda sidorna fanns det små rum. Väggar var vita och rummen var inte större än en liten cell. När polisinspektören visade in mig i ett rum bad jag om ett glas vatten.    Han gick då in i ett annat rum bredvid och kom tillbaks med en mugg. Sen räckt han fram redogörelsen som Agne hade lämnat om händelserna den 4 april.

   Jag försökte läsa, men hjärtat slog en frivolt och jag kunde inte se vad det stod på pappret. Därför drog jag några djupa andetag och läste; ”…och han skrek nästa gång blir det värre!”

- Har du någon advokat? frågade polisinspektören.

   Jag hade hört att det hade stor betydelse vem som skulle försvara mig och därför sa jag att min försvarare arbetade på Juristhuset.

   Sen försökte jag igen läsa i protokollet. Jag märket då att det i redogörelsen inte stod ett ord om att jag sagt att ”Felet med mig är att jag inte kan slå folk på käften!”.

97.

   När jag var färdig tittade jag ut genom fönstret. Mitt emot och såg jag att på taket i byggnaden mittemot fanns det små inhägnader med vita galler.

- Vet du vad det är du stirra på? frågade polisinspektören.

- Nej! svarade jag, men jag visste vad det var, men jag ville inte uttala ordet.

- Det är häktet. Tårtbitarna på taket är rastgårdar du ser.

  Jag tacka inte för upplysningen. Det behövdes inte. Till varje pris skulle jag samarbeta och säga sanningen. Han tog fram ett papper, satte det i skrivmaskinen och skrev något överst på arket.

  Sen placerade han en bok framför mig och han slog upp sidan 198. Den var blå och utanpå stod det ”Svensk Straffrätt”.

”5 § Om någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller andras säkerhet till personer eller egendom, dömes för olaga hot till böter eller fängelse i högst två år.”

  Situationen var absurd. Jag som ingripit och hindrat människor från att bli misshandlade satt nu på polishuset anmäl för misshandel och olaga hot. Det var inte nog med det, jag var anmäld för ”misshandel mot kvinna.”

   Jag insåg genast det lönlösa i att berätta om vem jag verkligen var. Han hade säkert träffat hundratals män som hävdade att de var oskyldiga och att de aldrig kunna slå en kvinna, de var säkerligen också emot våld.

- Hur blir det erkänner du att du misshandlat Anna Renström och hotat Per Ag­nes Renström den 4 april?

  Som i en ögonblicks bild såg jag nu bonaden i Vallycke. Den som hägrade ovanför spisen och jag minns texten mycket väl. ”Om du av livet något gott har fått del med dig stort och smått.” Elly hade läst den utan problem baklänges, men då lät som en trollformel och innebörden var nu glasklar; hon menade ”ta vad du vill.” Därför sa jag:

- Jag kommer inte ihåg så noga vad som hände. Det var ett tag sen och allt var så förvirrat, och så sökte jag efter en bra formulering, men hittade ingen.

- Men Agne påstod att du sagt att det skulle bli värre nästa gång. Har du sagt det?

- Jag sa att ”Felet med mig är att jag inte kan slå folk på käften.”

- Han sa att du var mycket aggressiv och att de är rädda för dig. De tror att din ilska beror på att de är högutbildade.

98.

Inte med ett enda ord hade de nämnt att jag var en läsande och tänkande människa. Man brydde sig inte ens om att jag inte slagit dem. Att jag hade haft makt över mig själv, men nu blev jag övertygade om att detta nederlag skulle bli min styrka. Det var Renströmarna som skulle bli de stora förlorarna.

   De kunde inte dela med sig och de skulle få behålla sitt barnbarn. Eftersom jag var så blockerad av negativa känslor insåg jag inte att jag i motsatts till dem kom ifrån en fysisk miljö.

   Den som psykade någon betraktade jag som en mycket elak person. Det var misshandel och det var av en helt annan dignitet. Sådant som förkom i diktaturer där man fullständigt ville bryta ner motståndarna. Vi levde i skilda världar.    Det var därför som de upplevt det som om jag på bara några sekunder förvandlats ifrån att ha varit en lugn och trevlig person till att bli i en retat mest.

   Att höja rösten var tillräckligt i den sortens familj. Detta hade Anna bekräftat. Jag förstod det när hon sa att även det som man tänker räknas.

   Inspektören slog på tangenten, gav mig pappret och sa:

- Du kan väl ge dej på döda ting nästa gången istället för levande.

  Han följde med mig ut och i korridoren sa jag:

- Det är trångt här.

- Jag är bara tillförordnad. Inkallad på grund av Palmemordet. Jag tjänstgöra normalt som ordningspolis, sa han och drog igen gallret till hissen och trycket på BV.

Då kunde jag äntligen andas ut och jag frågade:

- Är inte det inte jobbigt att var polis nuförtiden?

- Jo, det är mest omhändertagande av fulla och det är inte så roligt.

När hissen stannade räckte han fram handen och sa.

- Lycka till!

  När jag kom till fram Kronobergsparken såg jag att det fanns en liten kyrkogård på högra sidan om berget. Den hade jag inte sett förut. Runt gården syntes det också ett litet svart staket.    
   På toppen av varje hörn fanns det en stor vit stjärna. Parken låg vid St. Göransgatan, men texten på gravarna hade virat bort. När jag kom närmare märkte jag att det på en sten trots allt fanns ett namn. ”Sam” eller var det "Samuel"? Det som betyder "Den av Gud benådad".

99.