DEL II Kapitel 8

DEL II

UNISÄNKT

Sam ställde in ”Modet att skapa” i bokhyllan. Den boken hade han lånat efter samtalet om Geijer. Agne hade sagt att den måste han också läsa därför att författaren trodde att det är rädslan som håller oss tillbaka. ”Man måste våga förändra sina liv.” Detta hade han sagt med darr på rösten. Det kunde inte Sam glömma eftersom det fick honom att hela tiden tänka på sitt eget liv och vem han var.

   När han kom ut i hallen tände han lampan och satte på sig skorna.

- Vart ska du gå! ropade Anna från sovrummet.

- Jag tar en promenad.

- Nu när klockan är så mycket?

- Jag behöver tänka och då vill jag vara för mig själv.

- Margareta kanske ringer!

- Ja, men hon brukar inte ringa efter nio när hon sovit över hos mormor och morfar. Då skulle hon redan hört av sig.

   Ute på gården hade det börjat blåsa. Sam fällde upp kragen på jackan och vid stenbron ställde han de sedvanliga frågorna, de som han nu för tiden så ofta funderade över. ”Hur skulle han våga förändra sitt liv?” ”Han som var så feg, rädd och som alltid oroade sig?” och ” Hur kunde han veta vad som var rätt och fel?

   Han som inte hade nå­got riktigt yrke och han som var rädd för att leva ensam”, men ingen kunde anklaga honom. Känslan av att inte vara något gjorde att varje gång han tänkte dessa tankar öppnande sig avgrun­den under honom. Det var som att leva i Dantes inferno.

   I tio år hade han levet med Anna. Han hade gjort som hon velat. De hade flyttat och han hade numera ett riktigt yrke. De hade också barn och lägenhet med bad och wc. Han kunde inte förstå varför han då blev mer och mer rädd, när han det borde vara tvärtom.

   Klockan på Katarinahissen visade fem över fem och de första tunnelbaneresenärerna knuffade upp dörrarna vid Slussen. Sam slog sig ner på en bänk vid Sjömanshemmet, sträckte på benen och lutande huvudet bakåt. Alla frågor hade blivit till i en enda fråga – den logiska: om det är äktenskapet som är orsaken till rädslan för NÅGOT då måste jag skilja mig, men kommer då den då att för­svinna?

   Sen reste han på sig och fortsatte ner mot Gamla Stan. Han betraktade Bågspännarmen vid Kornhamnstorg och gick ut på Rid­darholmen. 

   När han passerade Norstedt & Söner kom han ihåg hur det var när de träffades för första gången. De hade mötts utanför bostaden. Vid ytterdörren hade Sam frågat om hon ville följa med på en promenad. Hon hade svarta ”ja!”, men när han böjde sig ner för att känna efter om dörren var låst då kysste hon honom. HON TRODDE ATT DET VAR HAN SOM VILL KYSSAS!

   Det som sen hände skyllde han på den förbannade känslan av att bli övergiven, men grundproblemet var att Sam tillhörde den sortens män som inte kan överge sin partner efter att de varit tillsammans en enda gång.

74.

  
   Därför "lovade" han henne ett långvarigt äktenskap, men det var inte sant. Efter första kyssen blev han sjuk. När Anna frågade varför han var så bleck skylde han på den flugsvamp  som han smakat på under dagen.

   Nu var han däremot fångad, snärjd och full av skuldkänslor. Framför allt rädd för att såra någon. Han hade skapat sitt eget fängelse.

När han passerade Mälardrottningen ropade han så att det hördes ända upp till Svea Hovrätt.

-Jag vill skiljas!

   Sen drog han ett djup andetag. Lungorna flyddes av doften från tång och en anstrykning av saltvatten svepte in från Saltsjön. Det instängda var borta och det var som om en stor fågel flög bort med NÅGOT under sig.

   Nu hade han fått mod att skapa, mod att förändra sitt liv. Han var inte rädd längre och han var något.

***

 Andra delen av Dagens Nyheter låg uppslagen på bordet. Anna sneglade på dödsrunorna. Hon hade den stora vita morgonrocken på sig och det mellanblonda håret påminde om öronen på en kanin. "Min lilla vita kanin", tänkte Sam när han såg henne.

- Har Elly ringt? frågade Sam.

- Vad har du varit?

- Tunnelbanan hade slutat att gå när jag var vid Slussen, ljög han.

- Det är ju flera mil?

- Det vet du att jag går långt när jag måste tänka.

- Jag har varit jätteorolig. Margareta kunde inte heller sova. Hon ville åka hem.

- Men Margareta visste väl inte att jag var ute?

- Hon ville prata med dej i telefonen. Du vet att jag inte kan ljuga.

- Men det finns...!

- Vad skulle jag säga när du inte var hemma?

- Har hon har varit vaken hela natten?

- Ja, det tror jag.

- Har hon varit vaken?

- Ja, hon har varit vaken.

- Då ringer jag och pratar med henne.

- Nej, inte hela natten, men hon är mycket orolig. Mormor sa att du hade gått för att köpa en tidning.

   "Det där med 'den lilla vita kaninen' det var inte sant", tänkte han.  Han satt sig ner på köksstolen och sen såg in i Annas ögon och sa:

- Jag skulle vilja berätta något för dej.

75.

  
   Anna bläddrade i tidningen.

- Det är allvarligt, men du får inte bli ledsen.

Sen hällde han kaffe i en kopp, höll den med båda händerna och värmde dem.

- Som sagt jag vill inte dej något ont.

- Jaså?

- Det är för vårt bästa jag säger det här. För att vi båda ska blir lyckliga människor.

- Jag är inte olycklig.

- Nej, kanske inte du, men jag.

- Nej, jag är inte så olycklig som du, sa hon, men försatte på den inslagna vägen:

- I tio år har du hållit på att tjata om hur du mår och din tragiska barndom.

- Jag vet.

- Det är på tiden att du ändrar på det så att vi kan bli lyckliga någon gång.

- Fem år är det!

- Tio år - så upplever jag det.

- Det började när vi flyttade till Backeby.

- Jaså!

- Det var när jag bestämde mig för att hålla ihop vårt förhållande.

- Är det för min skull?

- För vår skull.

- Nu förstår jag inte?

- När jag bestämde mig fick jag en känsla av att något fruktansvärt skulle hända om vi skildes åt. Sen började jag må dåligt. Jag fick panik och jag trodde att det berodde på mig.

- Var det mitt fel?

- Nej, jag sa att jag trodde att det var mitt fel. Därför att jag inte satsat tillräckligt på vårt förhållande, men nu efter alla år har jag förstått att det var fel att tänka så. Därför att jag aldrig blev av med den känslan. Det blev bara värre och värre.

- Jaså, du vill skiljas?

- Ja!

Ann slog upp kultursidan, läste rubrikerna och sa:

- De vill inte jag. Vi har mycket gemensamt.

- Vad har vi gemensamt?

- Vi har gemensamma intressen ungefär samma mål och vill leva på ungefär på samma sätt.

- Förklara vad du menar?

- Vi tycker om när det är mycket folk omkring oss och vi har gemensam syn på barnuppfostran.

- Men det är du som bestämmer allt.

76.

- Gör jag?

- Ja, du anser till exempel att Margareta ska var på dagis så mycket som möjligt. Du vill inte flytta trots att jag inte trivs i det här bostadsområdet och vi har olika socialbakgrund.

- Jag vet att du har komplex för att jag är akademiker och att jag har ett yrke med status . Nu hävdar du också att jag bestämmer allt, men det är inte sant.

- Är det inte så?

- Det var du som bestämde färgen på bokhyllorna och du köper böcker fast jag sagt att du inte får det, sa hon och Annas ansiktet hade förändrats. Munnen såg ut som en nedåtvänd halvmåne och ögonen var iskalla.

- Det finns också ett annat skäl.

- Vad då?

- Jag har aldrig älskat dej.

- Ha! Så säger alla män, men de brukar inte komma ihåg hur det var när de träffade sin partner.

- När vi hade varit tillsammans några månader skrev jag i dagboken att jag inte älskade dej.

- Varför blev du tillsammans med mig?

- Jag trodde inte att det fanns någon som var intresserade av mig, men det fanns det. Det har du själv berättat för mig numera att det fanns.

- Vad har de med saken att göra?

- Dina kompisar var inte lika påflugna som du. De ville att jag skulle ta initiativet.

- Du kan inte skylla på mig. Det var du som valde.

- Var det ett val? Jag kände mig övergiven och var ensam. Du visste att jag var nedstämd eftersom min flickvän hade övergivit mig.

   Anna förstod mycket väl vad han syftade på. Redan första terminen såg hon ett foto på Sam. Hon hade då sagt till Carina att "Honom ska jag ha!". Så blev det också, men först måste flickvännen göra slut, men även Carina var intresserad av honom. Det hade hon inte sagt öppet, men Anna förstod att det var så och då gällde det att manövrera ut henne genom att var först och ta initiativet.

   Ytterligare en person ville lägga vantar på Sam. Det var Alice, men hon var inget hot eftersom hon var mullig och Anna trodde sig veta vilken typ som Sam fördrog.

   Det dröjde inte så länge innan det tog slut, men då var det fritt fram för alla. Trots hotet insåg Anna att de kvinnor som var intresserade av honom drog sig undan. De ville att han skulle ta första steget och om han en dag förstod vem han var ville de inte bli sårade, men Anna brydde sig inte om det bara hon fick som hon ville. 
   Dessutom hade de ett bra sexliv, men på Sam verkade det inte så. Han hade tappat lusten efter bara några månader. Dessutom citerade han ofta en poet som skrivit att samlaget "...sker ej blott av lust - ett tvång du lyder!". Trots detta inbillade hon sig inte att han hade en älskarinna. Bara en gång hade han varit otrogen.  

   Annas lycka var att få orgasm samtidigt, men det krävde en vis fingerfärdighet och det saknade Sam. Det var därför inget fel på hennes klitoris, men att det fanns kvinnor som fick utlösning utan "hjälpmedel". Det kunde hon inte förstå. 
   Egentligen brydde hon sig inte. Det viktigaste var att hon blev med barn igen. 

77.

   Det var ett misstag att hålla väninnorna på avstånd. Vid minsta lilla antydan om att det fanns andra som hade känslor för Sam gjorde henne livrädd. Därför väntade hon i flera år med att hon berätta att det funnits fler som ville bli tillsammans med honom, om inte Anna satt "klorna" i honom.

   En terapeut som hon kände hade en bra förklaring till varför män är otrogna. De  utvecklas inte därför att det alltid finns en kvinna som tar hand om dem. De tyckte hon lät bra, men egentligen förstod hon inte vad hon menade. I praktiken tog Sam ett stort ansvar för hemmet och hon var inte förtryckt, men han var ändå beroenden av henne. Problemet var att det skulle ta många år innan han blev självständig, om han någonsin skulle göra det i deras förhållande.

  Hon hade också lärt sig att möten efter en skilsmässa är förutbestämda. Även i den nya relationen vilade kvinnan på "hanen". Precis som hon gjorde. Vissa hade även laddat geväret med skarpa skott. Med andra ord. Intresset för sexlivet skulle tar slut lika fort som det gjort som för dem. Sam skulle misslyckas fullständig om de skildes och det var alltid en tröst.   

   Det Anna var mest rädd för var att han i slutändan ändå skulle träffade någon som kunde ge honom allt det där som han verkligen behövde för att utvecklas och bli en hel människa. Då hade han utnyttjat henne maximalt, men hon brydde sig inte om att utnyttjandet var ömsesidigt.

- Du skyller ifrån dig, sa hon.

- Glöm inte att det var du som kysste mig!

- Jag visste inte att du var deprimerad.

- Men du visste att mitt gammal förhållande hade tagit slut. Det kändes som ödet slagit klorna i mig och jag satt fast som i ett skruvstäd. Jag satt ofta ensam och …

- 'Gräset är inte grönare på andra sidan' sa Anna och kom att tänka på vad hon nyss tänkt om orsakerna till att deras relation var så dålig.

- Skiljer du dej så tar jag Margareta, sa hon för att slippa medge att han hade rätt.

   Sam hade inte räknat med att Anna skulle svar så. Han hade trott att hon skulle säga att ”Margareta får bestämma var hon vill bo” och utan att veta varifrån det kom så sa han:

- Jag skojade bara. Det var för att se hur du skulle reagera som jag sa det.

   Nu bevittnade Sam hur hans ”lilla vita kaninen” förvandlades till ett rovdjur med huggtänder. Fast det brydde han sig inte om, det underlättade den slutgiltiga lösningen.

- Hur vågar du göra på det här viset! skrek Anna.

   
Nu kändes det som om något rörde sig bakom gardinen. Det var NÅGOT som kommit tillbaka. Han förstod att han måste gå vidare – även om han var tvungen att skilja sig från sin älskade dotter.

***

Det var onsdag morgon och mitt i påskveckan. Snön låg fläckvis kvar på taken. Margareta och Sam gick ner till sjön. På andra sida låg Stureholms slott och nere vid strandkanten satt det en svartbrun fågel i ett avlövat träd. Den fågeln hade han inte sett förut.

78.

- Vad är det som sitter i trädet? frågade Margareta.

- Det är en rovfågel.

   Den var brun, bröstet rostrött och stjärten kluven. Den likande en glada. Sam lyfte försiktigt upp Margareta. Han ställde henne på ett träd som låg på marken bredvid dem.

- Är det en kråka? frågade Margareta.

   Det var något märkligt med fågeln. Den var mycket sällsynt, men utseendet stämde väl med det han läst om gladan. Det sas att den arten fanns bara i Skåne. Han konstaterade också att den var större än en kråka, men inte lika stor som en örn. Den påminde mer om en korp i storlek.

   När fågeln lyfte ifrån grenen gled den stilla över sjön. Som ett segelflygplan seg­lade den i cirklar över vattenytan. Mitt för slottstrappan slog den med vingarna och lyfte upp över byggnaden.

- Glada heter fågeln, sa Sam.

- Är det en glad fågel? frågade Margareta

- Det vet jag inte. Den lever på resterna från av döda djur och på sopor och det är inte så roligt.

   Margaretas rum låg i en garderob på andra våningen. Väggarna var klädda med brädor och ovanför sängen hängde det en uggla. Den var gjord i brunt papper och hon hade gjort den på dagis.
   Ugglan hade stora runda ögon och tre svart kilar på bröstet. De skulle förställa fjädrar.

- Vill du till ridskolan eller ska vi åka till Backeby?

- Jag vill åka hem, sa hon och vände sig om i sängen.

Han la på henne täcket och sjöng ”Vem kan segla”.

   När han sjungit färdigt reste han sig upp och gick mot dörren. Margareta vände på sig och sa:

- Pappa jag vågar inte sova ensam.

- Jag stannar, sa han och la sig bredvid henne i sängen.

   När hon somnat gick han ner i sovrummet. I det svaga ljuset såg det ut som Margareta också hade en ovanligt stor överläpp. Därför trodde han att striden nu stod mellan två släkter i det förgångna.

   Om Annas släkt visste han inte så mycket. På mödernet fanns det bara storbönder, men på fädernet var de småföretagare. De kom alla från mörkaste Småland, men han brydde sig inte om vad Elly sagt om inställningen till tjänstefolket.

   Politiskt sett var alla storbönder i grunden rovgiriga och därmed onda.

   En ensam småföretagarna utgjorde däremot inget hot. När Agne var ung blev han anställd i familjens företag, men skadade tummen. Faderns planer på att sonen skulle ta över grusades därför när läkaren konstaterade att Agne hade läshuvud. Så fick det bli, först studier på universitetet och sedan byrådirektör inom statens väggar.

   Sam tyckte att Agne var en bakåtsträvare och uppkomling. Han tillhörde också etablissemanget och därför gick han inte att lita på.

79.

    
   Om sin egen släkt visste han inte heller så mycket. Morfadern hade visserligen varit storbonde, men det ville Sam inte prata om. Det viktigaste var att han tvingats flytta ifrån fädernegården på grund av en skuld. Det kunde han acceptera och att han sedan blev arrendator.

   Denna föreställning stämde in på vänsterns världsbild vid den här tidpunkten. Man "krävde" en proletarisering, men Sam gick längre än de flesta. Han räknade sig till trasproletariatet.

   Han trodde till och med att man härstammade ifrån tattarna, men det var ett missförstånd. Det var Anna-Greta som använt det ordet, men med det menade hon att de tvingats flytta från gård till gård efter försäljningen.

   Det Sam hört om sin fars företagskonkurs blev även det ett plus. Han hade varit åkeriägare, men tvingades efter kraschen att köra lastbil åt andra. Morden som inte hade någon utbildning var i Sams värld bara en simpel städkärring med skurknän. Ord som "lokalvårdare" det kunde han inte ens uttala.

   Det var på 1950-talet som Sams morfar köpte en herrgård. Den låg i Västergötland och på den västra sidan om Billingen. Det är där de rikaste jordbruksområden ligger i landet förutom de som finns i Halland och Skåne. Ursprungligen kom alla i Sams släkt från Halland.

   Sam hoppade högt när telefon ringde.

- När kommer Margareta till mig? frågade Anna.

- Jag vet inte.

- Jag vill prata med Margareta.

- Det går inte för hon sover. Jag vill inte att du oroar henne. Margareta ska vara glad när hon är hos mig och inte behöva känna skuldkänslor.

- Jag vill prata med Margareta!

- Det går inte hon sover.

- Jag vill att Margareta ska vara hos mig i sin ursprungliga miljö.

- Jag är lika mycket vårdnadshavare som du, svarade Sam.

   Anna kunde allt om vårdnadstvister och orden ”ursprunglig miljö” påminde honom om det.

- Margareta ska vara hos mig.

- Typiskt dej. Förnuftet har talat. Jag vill att Margareta ska var i sin ”ursprungliga miljö”, upprepade han.

- Om Margareta inte är på dagis i morgon kommer jag att kontakta en advokat. Hon ska var på dagis klockan åtta i morgon, sa Anna och slängde på luren.

   När fullmånen visade sig i fönstret utanför smekte strålen Margaretas kind, men rätt var det var skymdes det gula skenet av ett moln. Det lämnande kvar konturen av en gråblå skugga.

***

    
När han låst upp dörren till lägenheten i Backeby kom Anna emot honom. Hon hade klippt håret. Under ögonen var det snaggat och luggen dolde halva pannan. Hon gjorde ett groteskt intryck på honom och Sam mådde illa.

80.

    
   Det var inte frisyren som framkallade illamåendet utan att hon aldrig varit så lik en pojke som nu.

När hon såg sin dotter igen satte hon sig på huk och öppnade stora famnen.

- Jag ska på ridskola, sa Margareta och rusade rakt mot Anna.

- Vad roligt, men jag har också anmält dej till en ridskolan.

- Kan jag inte gå på båda?

- Det kan vi prata om imorgon, sa hon.

   På golvet bredvid Sam stod det en kartong. Den var full med böcker och bredvid fanns det en brun skrivmaskinsväska. Skrivmaskinen hade han köpt för femton år sen - det var en gulvit Facit Privat. På den hade han renskrivet delar av dagboken och några uppsatser, men även en faktabok om medeltida kalkmålningar från 1400-talet.

   Det var den hobbyn som han skaffat sig när han gick i "kloster". Det var så han kallade äktenskapet. Samlivet hade varit nästintill obefintligt. Anna var en livskamrat och hennes främsta uppgift var att rättat det som Sam kastade upp på olika pappersark.

   Anna kunde ändå inte förstå varför Sam ville skiljas. Hon hoppades att det bara var en medelålderskris. Till vännerna sa hon med ironi att: ”Han vill bara sprida sin vildhavre omkring sig”, men hon till lade att "Han har alltid varit omtänksam och lyssnat på henne, men nu var han som förbytt." "Han sa emot allt som hon sa"och ”Han var som en djävul.”

Innerst inne trodde hon att han inte skulle klara av att leva ensam. ”Om han kommer tillbaka då ska han få be på sina bara knän.”, men Anna skulle ändå inte släppa in honom.  Han hade själv valt och hon var säker på att det fanns en annan kvinna i bakgrunden. Om det inte fanns någon gjorde det ingen skillnad. Han skulle peta ner honom från piedestalen.

- Kan jag få tillbaka nyckeln. Den behöver du inte längre nu när du har flyt­tat, sa hon.

- Jag skulle behöva en nyckel när jag hämtar Margareta. Jag har en del sa­ker kvar att hämta.

Han sa det för han ville se hur hon tänkte.

- Jag har packat dina saker i den kartongen, sa hon och sparkade med foten på en papplåda som stod på golvet bredvid henne.

   Sam tog upp nyckelknippan ur byxfickan, drog loss nyckeln till patentlåset och gav den till Anna.

- Nyckeln till sjutillhållarlåset ville jag också ha.

   Han gav även den nyckeln till henne. Sen lyfte Sam upp kartongen med böcker och grepp tag om handtaget till den bruna väskan. Dörren stängde han med en klackspark.

- Du har själv valt! ropade Anna inifrån och satte i nyckeln i sjutillhållarlåset och låste dörren.

   I den här match var det Anna som vann första ronden. Det var så Sam upplevde det, i deras gemensamma drama. De hade bytt roller och nu var det Anna som skilde sig ifrån Sam. Därför fanns det bara en sak att göra. Han måste gå vidare.

Han var tvungen att ensam möta alla de rädslor som han bar på. Känslor som gjort honom till ”en liten lort” - en fegis som inte vågade förändra sitt liv.

***

    
Trots den stillsamma tillvaron i Stureholm var dagarna fulla av överraskningar. En märklig känsla hade kommit över honom. Känslan av att han skulle få uppleva något som han inte varit med om förut var påtaglig.

81.

    
   Han funderade ofta över vad det skulle vara. "Skulle han möta en ny kvinna - någon han verkligen älskade?" Vad han inte förstod i sökandet efter någon var att han måste göra många allvarliga misstag.

   Med andra ord när han bränt båda vingarna och låg och kved i bland klipporna skulle han vara mogen att möte verkliga och sanna kärleken. Det berodde på att ordet "kärlek" var det samma som sex för honom, men också att det finns ingen som utifrån kunde göra honom hel. Det måste komma inifrån. Två trasiga hjärtan kan nämligen aldrig mötas. Båda måste vara hela.

   Därför var tankarna om vad som skulle hända lika diffusa som dimman i London, men de fanns där trotts allt.

   Då Sam ringde på dörren igen var det ingen öppnade. Han böjde sig ner och kika in i brevlådeinkastet. När han såg Margaretas ansikte ropade han:

- Jag kommer och hämtar dej på måndag, säg det till mamman.

   Margareta upprepade vad Sam sagt, men Anna svarade inte.

- Jag kommer till dej pappa på måndag, sa Margareta.

- Margareta! Det är jag som bestämmer när du ska träffa pappa! skrek Anna ifrån köket.

82.