DEL I LIGGNADE FÄ

DEL I

LIGGNADE FÄ

Tåget från Malmö till Stockholm skulle avgå från Katrineholm. Jag hade fönsterplats längst fram. I kupén satt en ung man och en kvinna. Mannen var i tjugoårsåldern och han hade placerat sig mitt emot. På sätet låg det en brun manchesterjacka med fyra fickor.  
   Kvinnan som var några år äldre satt på samma sida som mannen, men vid dörren. Hon hade en grönblommig klänning på sig, mörkbrunt hår och rak näsa. På hyllan ovanför låg en brun bag.    Det var den 6 augusti 1975 och jag skulle hålla föredrag om medeltiden. Sverige hade drabbats av rekordvärme. Det hade inte varit så här varmt i Stockholm på tvåhundra år, man uppmätte 35,4 grader i skuggan.  
   Att jag var intresserad av medeltiden berodde på att den eventuellt skulle ge mig svar på frågan varifrån min ångest kommer. Jag lider bland annat av det som man inom psykologin kallar klaustrofobi. När mannen la ner boken och tittade upp såg jag att han hade skägg och långt mörkbrunt hårt. Ansiktet var ovalt, näsan böjd och ögonen bruna.  Egentligen hade han inte bruna ögon utan blågrå, men pupillen var så stor att den täckte iris. 
   En bister rynka syntes också mellan ögonbrynen och han såg därför ut som en sorgsen hund. Klappade man honom kunde han bitas. Först märkte jag inte det, men efter en stund kände jag igen honom. Vi hade träffats förut. 
   Det var i Varnhem. Tillsammans med några forntidsforskare skulle jag leta efter ett unikt fynd. En arkeolog som jag kände påstod att det fanns en dagbok gömd i klostret skriven av en novis. Vi spärrade av området kring ruinen, men en stor lerig stenbumling låg mitt framför korsgången. 
   Sam som mannen i kupén hette stod utanför avspärrningen. Jag vet inte hur mycket stenen vägde, men den var mycket tung och jag klarade inte av att själv lyfta den. 
   Eftersom det inte då fanns några andra i närheten så bad jag honom att hjälpa till. Han satte sig då på huk, fattade tag om sten och lyfte upp den mellan benen. Det var otroligt. Jag minns att Sam sa något om att han hade starka benmuskler. Han gick mycket. Det var bra för tankeverksamheten påstod han. 
   I kupén stirrade han på mig och frågade tillslut:  

- Kommer du inte ihåg mig?  

- Du höll boken framför ansiktet så jag såg dig inte, svarade jag.    

  Det var inte ögonen som gjorde att jag kände igen honom utan det var andelsdragen. Trots den bistra rynkan hade han ett behagligt utseende. 
   Jag drog undan gardinen som fladdrade i fönstret och fortsatte utfrågningen. Han berättande att han hade varit i Småland och renoverat svärföräldrarnas sommarstuga, men nu skulle han till Stockholm.

.

1.

- Bor du i Stockholm? frågade jag.

- Ja, men området ligger i de södra förorterna, la han till och fortsatt:

- Jag reste ner i början av juni. Rena lyxlivet. På förmiddagarna snickrade jag på huset och på eftermiddagarna cyklade jag runt i trakten för att se på gamla kyrkor.

- Är du kristen?

- Nej, men konsthistoria är min hobby. Det är i kyrkorna som kosten finns bevarad. Jag har hittat en märklig takmålning i Vallycke kyrka. Den är mycket intressant.

   När jag berättade för honom att jag skulle hålla föredrag för en stiftelse om medeltiden, sa han:

- Annas pappa sitter i styrelsen för en stiftelse.

- Dalkjusan?

- Ja, så heter den, svarade han och fortsatte:

- Du kan bo hos oss om du inte har någon annanstans att bo. Vi har i ett litet gult hus i Stureholm och så tog han upp en gul blyertspenna.

   Han skrev ner adressen på en gul lapp. Sedan sträckte han sig efter sin pipa. Den låg i den vänstra bröstfickan. Därefter plockade han upp ett paket tobak.
   Paketet var svart och vitt och längst upp fanns det två lejon i guld och i mitten ett segelfartyg ur svenska flottan.

   Det var en söt lukt som fyllde kupén när oset nådde min näsa. Jag minns att tobaken var spetsad med whisky. En gång i ti­den hade jag också rökt Borkum­riff.

- Men ni ska inte ha besvär för min skull. Det finns vandrarhem som jag kan bo på, svarade jag.

- Det är inget besvär. Anna och jag tycker om människor, sa han och blåste ut röken i kupén.

   Tåget bromsade in, vagnarna gnisslade och en flock kråkor som satt på banvallen flög upp och bildade ett stort svart moln. Ett sju våningar högt hus passerade förbi och överst såg det ut som fönstren hade galler. Runt byggnaden växte gräset högt som fortfarande var grönt.

- Är vi redan i Huddinge, sa Sam och kisade med ögonen.

- Tiden går fort när man har nån att prata med, sa jag och tog upp min näsduk.

- Det där var tingshuset. Den är bygg på en gammal sjöbotten, upplyste han mig som om jag inte läste några tidningar eller såg på tv.

   Jag hann också upptäcka en å som rann en bit bort innan jag frågade:

- Är den byggd på lera?
  Det var med ironi som jag sa så, men han förstod inte vinken.

.

2.

- Hela centrum är byggt på lera. Man påstår att golven i tings­huset kan rasa samman om huset sjunker.

- Det var en idyll här för hundra år sen, la jag till och då verkade det som han förstod att även jag var insatt i frågan.

   Sen berättade jag om en bild som jag sett i tidningen. Den föreställde en man som rodde över en sjö och på andra sidan låg det en gulvit herrgård.

- Den äldre generationen tycker inte om gamla herr­gårdar, sa jag.

- Dom vill inte höra talas om det som varit, men om man inte lär av historien gör man om misstagen, la han till.

- På avstånd finns inget gott el­ler ont, svarade jag, men glömde säga att om man tror att historien upprepar sig så gör den det. I stället sa jag:

- Verkligheten har två sidor. Det beror på vilken sida man väljer att se. Den som är då­lig eller den som är bra.

- Men ska vi glömma och förlåta allt?

- Det är ingen idé att jämra sig över det som varit, svarade jag och blev förvånad över min kommentar. Hade jag glömt alt det som hänt? Hur dum får man bli? Naturligtvis handlar det om både det som är bra och dåligt. Jag var inte nöjd med det svarat, men jag tror inte att han förstod.

   Tåget gjorde en ny inbroms­ning. Kvinnan reste på sig, trevande ef­ter hand­laget på bagen. Hon försökte lyfta den, men hon orkade inte. Sam frå­gade om han kunde hjälpa till och hon svarade:

- Den är fruktansvärt tung!

   Hon såg på honom med en förförisk blick och det var något beduinskt i hennes sätt att se på andra. Han lyfte ner väskan, men var han var tvungen att använda båda hän­derna. Det lät som den innehöll metallföremål. "Var det en guldskatt kanske?"

  När jag vände mig om märket jag att även hon hade något som var märkligt med ögonfärgen. Ögonen var gröna, men skiftade i gulbrunt. Känslan av bärnsten var påtaglig. "Hade hon varit egyptisk prinsessa i ett tidigare liv?" "Kleopatra hade den färgen på sina ögon.", tänkte jag.

  Hon presenterade sig som Birgit.

.

***

  Sam gav mig lappen. På den stod adressen: "Sam Ramsvart o Anna Renström. Borgsvägen 14 Stureholm”. Handstilen påminde om den gotiska hand­skrift som jag hittat i Varn­hems klosterruin. Det var, ”n” och ”g” som hade lik­heter.

  .

3.

   Novisen och Sam var samma sorts männi­ska. De var trygga och stabila, men det fanns olikheter. De beroddetroligen på tå­gets skak­ningar.

- Så här fint fick man förr lära sig skriva, sa jag.

- Min handstil har varit oläslig så jag har lärt mig kalli­grafi, sa han, men det lät som han skämdes.

   Meddelandet som jag hade framför mig var som sagt skrivet av någon som hade själv­känsla, men Sams svar tydde inte på det. Det var när vi trängde oss fram i trappan vid centralstationen som jag fick klart för mig vem han verkligen var.

   Pendeltåget hade kommit in från Märsta och perrongen var full med folk. Nere i trappan blev det tvärstopp. Vi fick vänta i flera minuter. Tillslut orkade jag inte stå längre och jag lu­tande mig mot kakel­väg­gen me­dan resenärerna från andra hållet strömmande förbi.  De flesta var ungdo­mar och de ringlade sig fram som ormar i labyrinterna.

- Har pappa tagit Jaguaren till jobbet! hörde jag någon ropa bakom mig.

- Ni som ska bli byråkrater, se till att ni skiljer agnarna från kor­nen!

   När jag vände mig om såg jag att det var Sam som gapade:

- Det är viktigare med lojalitet än kreativitet - glöm inte dom ro­merska admi­nistratörerna! klämde han också ur sig.

   Det osade svavel i trappan där han vrålade. Jag ryste när jag tänkte på hur det kunde upp­fattas.”Hur kunde denna lugna och trygga person på bara några få se­kunder förvandlats till ett rytande lejon?”, men det var inte så konstigt som det kan låta. De flesta inom 68-västen gjorde så, men av egna erfarenheter vet jag att de grundade sinavärderingar på ett simpelt missförstånd.

   Enkelt uttryckt; inser man att det finns något för alla då blir man inte avundsjuk och hatisk. Somliga har också svårare än andra att kontrollera de känslorna som väller upp inom dem när de känner sig förfördelade. Är personen dessutom paranoid då kan det gå riktigt illa. Sam visade inte då några tecken på att han var resonabel och utvecklingsbara, men det skulle kanske blir bättre med tiden

   Därför frågade jag mig hur lång tid det skulle ta innan han kommer till insikt? "Om han nu gjorde det kunde han då förändra sitt beteende?" I bästa fall förstod han tillslut hur löjligt det är att bete sig som ett psykfall, men det fanns säkert de som tyckte att han häftig. Utan att döma honom för hårt så verkade som han hade både humör och humor. Har man humör har man också humor sägs det, men trots det verkade de som han tillhör dem som vid den här tiden tog livet på för stort allvar.  
Vad som kommer att hända det är en gåta, men jag hoppades på det bästa.

   Det var sådana tankar som jag sysselsatte mig med under tiden som han vräkte ur sig dynga om alla överklassungdomarna som råkade resa med pendeltåget norr ifrån.  Vi andra som stod där låtsades som att det reg­nade, men någon ner i kön ropade tillslut:

- Du bist ein Esel!

  Vid spottkoppen gles­nade kön och jag kunde andas ut. När vi kom till dörrarna vid tunnelbanan sa jag:
- Jag måste köpa en ny kavaj. Den här är sliten. Det är håll på ärmen.

.

4.

  Det sa jag för att bli av med honom, men istället för att säga: ”Hej då!”, sa han:

- Om du inte har något emot det så kan jag följa med.

  Jag svarade att jag måste skynda mig för klockan var mycket och då förstod han vinken.

- Ring om du inte hittar. Tele­fonnumret står på lappen! ropade han efter mig.

  Vid Åhléns visade klockan på fem minuter i tio. Jag hade gott om tid, men trots att jag vände och vrede på huvudet fanns det inte någon ledig Taxi. Tillslut gick jag till­baks.

  Taxichauffören hade krulligt svart hår och runda små glasögon. Utseendemässigt var han en typisk intellektuell, men när han öppnande munnen lät det som han var helt obildad.

- Dalkjusan, sa jag och satt mig i baksätet.

- Är det Stiftelsen Dalkjusan? frågade han och jag nickade instämmande.

  Han startade bilen och körde fram till ljussignalerna under Kla­rabergs­via­dukten. Det var rött och mellan cementpelarna på vänster sida såg jag Central Postver­ket.

   Byggnaden var gjord av rosa sandsten och kontrasterna mellan den grå cementen och den rosa stenen påminde om askan på en glödande cigarrett. Vad få vet om är att taket på översta våningen är klätt med svart skiffer från Billingen.

   När ljussignalerna slog om till grönt svängde han ut på Vasagatan och vid Tegelbacken tog vi åt höger.

   På järnvägsbron satt några män och svalkade sig i värmen. De hade alla tagit av sig sina gråa trenchcoatar och bakom dem, på Riddarholmen skymtade en tegelröd byggnad. Den hade två koppar ton. Ett av tornen hade ett tak som såg ut som stjärten på en fisk.  Ovanför kretsade tre svarta fåglar."Norstedt förlag" stod det på väggen.

   Rålambshovsparken var full med människor och på Essingeleden körde vi om en mörkblå Scania-Vabis med gula ränder. Min far hade en sån långtradare.

   Han hete Gustav och hade ett åkeri i Hillerstorp, men under kriget gick han i konkurs. Sen var han chaufför åt Olssons i Skövde, men efter första skilsmässan drog han till Karlskoga. Gustav gav mig pengar till godis när löningen delats "lika". Att "dela lika" innebar att han fick behålla 10 kronor till overalltvätt och ett paket tobak resten tog min mor hand om. Det var ett villkor. Annars hade de inte flyttat ihop. "Din pappa är oekonomisk", sa hon, men om det var sant det vet jag inte?

   En helt annan version fick jag höra när hon glömt bort vad hon sagt. Då hete det att de var krigsmaktens fel att han gick i konkurs. Man hade tvingat honom att lämna ifrån sig sina ny inköpta däck under kriget. Därför kunde han inte köra några tunga transporter. Det var där inkomsterna fanns.

   När jag var ledig ifrån skolan fick jag följa med honom i långtradaren.

   Han blev bara 59 år. Min mor påstod att han var alkoholist, men det var inte sant. Påståendet var ologiskt. Däremot började han dricka efter skilsmässan. Innan han fyllde 50 var konsumtionen normal och periodvis nästintill obefintlig.

  

.

5.

   Minnesbilden jag bär inom mig av honom är som sagt den godhjärtade människan. På många sätt likande han min mormor som jag också räknar till den kategorin.

- Har ni ofta körning till Dalkju­san? frågade jag.

- Det är inte så ofta, men i förra veckan var det ett äldre par som skulle dit.

   Vi passerade ett stort bostads­område och på min sida vid vägen låg det fem el­ler sex stycken åttavåningshus hus. De var gula och gröna med röda och blå fönster­kar­mar.

- Fan vad här ser ut. Skulle du vilja bo här? frågade han.

   Han blinkade med blinkern.

- Dom flesta kommer väl från länder där man får vara glad om man få tak över huvu­d taget, svarade jag, men han lyssnade inte.

- Det skulle inte förvåna mig om de som bor här tar över Sverige vad det lider.

- Är alla likadana? antydde jag försiktigt, men jag skämdes. Jag hade låtit honom ar­gu­mentera fritt utan att han blev motsagd.

- Svenskarna är så naiva. Man vet inte att det finns invandrare som har en re­stau­rang i Is­tan­bul, en i Paris och en Antwerpen. Sen får de bidrag för att starta eget i Stock­holm.

- Men de använder väl inte socialbidraget till att finansiera verksamheten i andra länder hoppas jag?

- De skulle inte förvåna mig. De är affärsmän. Levande reklampelare, trevliga och vänliga i början, men när de blir i majoritet då vänder de oss ryggen. Vet du inte att en invandrare han två ansikten.

- Nej!

- Ett ansikte som ler. Det visar man upp innan man fått medborgarskap och det som är surt. Det får vi se när han...

- Så här får man inte säga, sa jag till slut.

- Varför inte?

- Många kan bli upprörda och tycker att du svartmålar människor som flytt från sina hemländer.

- Du, det skulle inte förvåna mig om jag som bara konstaterar fakta blir kallade rashatare i framtiden.

   När jag skulle ge svar på tal verkande det som han inte lyssnade utan han av­bröt mig och förklarade att muslimerna är det stora hotet.

   Enligt honom skulle de inte vara lika toleranta som vi är i fråga om religionsfriheten. "Avgudadyrkare" kallades alla enligt honom som inte trodde på Allah. De ska  dödas vid en vis tidpunkt om de inte ändrade sin trosuppfattning och konvertera till Islam.

.

6.

- Så står det i Koranen, menade han.

  Jag hade också läst detta. (*) Det var när jag studerade medeltiden, men det han sa hade en förklaring. Enligt den förklaringen handlar allt om hur imamerna tolkar texter som är 5000 år gammal. Problemet var alltså inte helt obekant inom teologin.

   Taxichauffören var inte heller ensam om att vara rädd för vad de bokstavstroende kunde ställa till med. En muslim som jag lärt känna som var kurd, han kom ifrån norra Irak sa till mig en gång att judarna gifter in sig med olika folkgrupper enbart för att komma över deras rikedomar.

  Om han varit tankeläsare skulle han vetat vad jag tänkte: "Die dummen Leute". Judarna gifter nämligen inte in sig. De fortplantar sig inom släktleden och det är det som sätter stopp för en sådan strategi.

  De som är rädda får allt att låta så konspiratoriskt. Det var som om alla religiösa grupperingar medvetet ville överta makten mitt framför ögon på oss som inte tillhörde någon trosgruppering.

  I mina öron var det en naturlig utveckling när den som emigrerar blir medborgare. Om jag flyttade till ett annat land och söker medborgarskap då skulle jag också med tiden vilja bestämma hur mitt liv i det nya landet skulle se. Konstigare än så var det inte.

  Nu fanns det bara ett sätt att komma undan ytterligare förnedring och det var att leda in samtalet på ett stickspår. Därför berättade jag INTE att den heliga Birgitta ville göra det samma i Baltikum på 1300-talet som Allah sagt att man borde göra med avgudadyrkarna i Koranen. Istället sa jag:

- De som bor i Danderyd tycker nog att det är gulligt med invandrare så länge de håller sig på avstånd, men då frågade han var jag bodde:

- Jag har ett litet hus utanför Stureholm, nära slottet. Om du vet vad det ligger? svarade jag.

- Är det är vid sjön Båven?

- Helt rätt, men mitt hus ligger på vägen mot Katrineholm
Taxin svängde till höger. Vägen slingrade sig upp för ett berg och på toppen av berget stod det några tallar. På marken växte renlav och lingonris.

    När vi kom till andra sidan berget öppnande sig landska­pet framför oss och i en dal­sänka låg rader av små hus. En vitkalkad kyrka skymtade fram mellan ett par jättetallar. Bredvid kyrkan fanns det en röd byggnad.

   På trappan stod det en lång och mager man. Han hade brun tweedkostym och röd slips med gröna ränder. Håret var grått. Handen var mjuk när jag hälsade på honom. Det var som att hålla i en fuktig svamp. Han hade också en ovanligt stor överläpp, men inte som den Bodströmska utan en storlek mindre.

Agne Renström hette han.

- Kyrkomusikerna har uppvisning i dag och dom är inte klara ännu, men vi kan ta en runda och så får du se hur vi har det, sa han och snurrade på klockarmbandet.

- Gärna, svarade jag.

- ”Spinas fert pro galea, In corona spinea Hostis su­pe­ratur.” hörde jag svagt kören sjunga i bakgrunden.

   När vi promenerat några kvarter stannade Agne. En dunkel känsla kom plötsligt över mig. Det hände när vi passerade en gråvit villa med svart tegeltak. Runt villan växte det röda rosor med stora taggar på kvistarna. I trädgården fanns det äpple- och körsbärsträd.

.

7.

   Han låste upp dörren och gick in i hallen. Där hängde det en stor spegel med guldram. Under spegeln stod det en liten gulbrun pall. Vardagsrummet var vitmålat och på framsidan fanns ett tredelat fönster.

   Det knastrade under fötterna när vi kom ut i det torra gräset. Han pe­kade ner mot viken framför oss och sa:

- Idag kan man se ända till Stockholm.

  Sen plockade han upp en sten som låg i gräsmattan, kastade in den i bus­karna och fort­satte:

- Den här platsen var ifrån början en by som hette Pitungaby. Det kom­mer av Pite och bety­der Dalkjusa. Du vet det där undantaget som inte sta­vas med "tj" utan med "k". Det finns också en by i Uppland som heter Penningby och som förr också hette Pitungaby. Men det är den gamla formen, sa han och såg på klockan.

- Dom flesta här kallar Dalkju­san för Stiftelsen, sa han.

När vi kom ut i köket berättade Agne att villorna hade sex rum, men det fanns även villor med ett rum och kök för ensamstående.

- Varför ska ni bo här? frågade jag.

- Jag och Elly, min fru ställde oss i kö när vi fyllde sextiofem. Det är ett år sen och vi räknar med att flytta in om några år, men tyvärr kan det dröja upp till femton eller kanske tjugo år.

- Kanske trettio?

- Ja, kanske trettio eller aldrig, svarade han.

- Hur då menar du?

- När man är nittiofem så behöver man troligen ett annan boende, svarade han och la till:

- Det beror på, men vi klara oss utan hjälp än så länge. Detta är ett andrahandsval. I första hand ska vi klar oss själva.

- När du ringde mig sa du att det var Stuideforum som ville höra på mitt föredrag - jag trodde inte det var pensionärer?

   Agne svarade inte utan fortsatte i samma anda som han börjat monologen:

- Vi har en omfattad verksam­het här med musik, bokcafé, teaterbe­sök, guds­tjäns­ter, studiecirklar och utställningar. Torsten Bergmark har haft en ut­ställning och Nu-kören från Malmö gav en konsert i torsdags. Allt bygger på att vi delar lika. Trettio procent av pensionen får man behålla och resten går till Stiftelsen.

   När jag klev in i hallen igen överrumplades jag återigen av den märkliga känslan av svindel och jag blev tvungen att sätta mig ner. Jag satt mig på den gula pallen och kastade ett öga i spegeln med guld­ram.

   Agne såg att jag var blek och frågade:

.

8.

- Mår du inte bra?

- Jag hann inte äta någon frukost och på tåget hade de ingen…

- Vi går ner till baren. Jag ordnar lite mat åt dig.

   Agne låste dörren. När vi kom förbi ett vitkalkat tre­våningshus pekade han på det och sa:

- Det där är sjukhuset. De kommer patienter från hela landet hit. Vi ut­bil­dar även socialarbetare. Två miljoner får vi från staten varje år för den här verk­samheten.

.

***

   
Efter rundvandringen gick vi tillbaks. Taxin hade inte åkt utan stod kvar utanför den röda byggnaden. Vi gick genomen lång gång. På ena sidan var väggarna kala och på andra sidan fanns det små fönster.

  I mitten låg det en liten gård och där inne kunde jag återigen höra körsången eka: ”Salvos nos in acie. Serves a ruina”.

- En ostsmörgås och en lättöl kan jag ordna, sa Agne när vi kom in i ba­ren.

- Ett glas vatten och en smörgås räcker, sa jag och kände i inner­fickan ef­ter mina anteckningar.

.

9.

   Jag hade skrivet ”DIARIUM VARNHEMIO” och under a. ”Ge­orgs Rid­dare” under b. ”Maria jungfrudom.” och under c. ”Johannes Gudmasson”.

   Jag strök över alltihop med en blyertspenna. I det här sammanhanget passade det inte att tala om en kättares åsikt, om Maria jungfrudom eller om hur man förberedde ett uppror på 1300-talet. Längste ner på sidan skrev jag in­ställt ”Liggande fä” och inom partens förklara.

   När jag återvänd kunde jag i gången se mig själv komma gående för några mi­nu­ter sen. Då var jag övertygade om att jag skulle hålla ett föredrag som handlade om den dagbok som jag hittat i Varnhem. Det var en handskrift på 53 blad och i liten kvart med dubbelt omslag av pergament. Jag brukade ta upp den ur skrinet för att känna doften av gammalt skinn.

   I samlingsrummet satt det ett fyrtiotal personer. Mest äldre damer. På tredje raden hade en dam bänkat sig som tillhörde den typen av åhörare som jag sö­kte stöd hos under mina fördrag. Jag utsåg alltid någon som "värdemätare". Fasta jag vet att alla inte gillar det. Många känner sig generade när någon talar direkt till dem, men den här ”mätaren” hade vitt hår, rödmålade läppar och bruna ögon och för tillfället såg hon på mig med blida ögon.

   Kavajen hängde jag upp på stolsryggen. På sitsen låg det några svarta psalmböcker. Jag trevade i fickan efter anteckningarna.

- ”När den fattiga tankar går till Kristi lidande går den riket till hans lig­gande fä” började jag föredraget och tog några steg bakåt, men träffade stolsbenet med vänster fot. Psalmböckerna föll i golvet med ett bark.

   Agne rusade fram, samlade ihop dem och la upp böckerna på stolen igen. Jag sneglade på damen med det vita håret och något i hennes ögon sa att jag skulle var tyst och vänta tills Agne var klar. Fast då glömde jag bort att förklara vad ”liggande fä” be­tydde och fortsatt att berätta om Ulf Gudmarsson.

- ”Ulf Gudmarsson hade en gård i Sörmland som hete Rundvik. Den låg på en holme vid Mälaren. Kring huvudbyggnaden, som bestod av ett trähus fanns flera byggnader. Det var stuga och sovloft. På gården hade man ett eldhus där man lagade mat när det var fest och vid bak. Där fanns också en frustuga där gårdens tjänsteflickor sydde och spann - en bit från själva gården alldeles vid skogen låg förrådsbodarna. Där förvarade mat och annan dyrbar egendom.” tillade jag.

   Jag iakttog noga damen med det vita håret. Hon log emot mig och jag fortsatte:

- ”Den heliga Birgitta berättar i sina uppenbarelser om vad det skulle finnas på en gård. Det var tre hus. I det första skulle det finnas mat, det var bröd, dryck och so­vel. I det andra huset skulle det finnas kläder av linne, ylle, pälsverk och silke och i det tredje, som bestod av tre rum skulle det finnas kärl som kunde fyllas med vätskor.”

   En herre i grå kostym och med gråvitt hår, trängde sig fram och skyndade sig ut genom dörren. Jag bestämde mig för att avsluta uppräckningen med att säga:

- ”Brödet var i andlig mening därför den goda och ärliga viljan.”

   Damen verkade nöjd, men jag skämdes. Det kändes som om jag av feghet inte nämnt något om de fattiga och livegna bönderna. Därför sa jag:

- ”Men för bonden hade brödet en annan innebörd – en djupare betydelse. Brödet var symbol för kampen om födan och arbete med jorden. Brödet var förutsättningen för livet. Varje dag bad han ”Fader vår… ”Vårt dagliga bröd giv oss idag”. Det var få som vågade tänka sådan tankar om brödet, men nummer vet vi att de fanns lågt ner i myllan.”

   Damens ansikte hade för längesen stelnat och jag avslutade föredraget med att säga:

- ”För adels­man­nen var Kristi lidande en påminnelse om hur man borde leva. Ett brev från Birgitta till sin son berättade att hon ville att han skulle hjälpa de fat­tiga – efter förmåga, inte näpsa sin un­derlydande med hårdhet. Han skulle inte vara hämndlysten och om någon gjorde orätt skulle han överlämna det till Sveriges rikes lag. När han hörde mässan vid nattvarden skulle han tänka på vår Her­res allsvåldiga makt och hårda pina och till bords skulle han uppträda höviskt och ”… akta dig för Sverige sedvanan – många går sällan från bordet, förrän de är lika grymtande svin i ett all­männingshus. ”

10.

   Nu var ansiktet illrött på damen med det vita håret och munnen såg ut som en nedåtvänd halvmåne.

-

***

   
  
   Taxin väntade utanför. Jag såg att det var samma chaufför som kört mig dit.

- Borgsvägen 14, sa jag och läste på lappen som jag fått av Sam.

   Att jag åkte till Sam trots hans minst sagt märklig beteende berodde på att jag kände behov av att få diskutera det misslyckande föredraget med någon. Agen hade inte tackat mig än, men det var inte där skon klämde. Saken var den att jag ville uppleva något annorlunda.

   Varje dag gick jag min runda i allén. Det var en sagolik promenad, som en dröm och bredvid slottet fanns det almar, ekar och en liten sjö med svanar skymtade fram ibland träden. Den upplevelsen dela jag inte med någon – jag var ensam.

   Greven granskade mig uppifrån och ner när vi möttes. I hans ögon var jag en märklig figur om det nu fanns något i hans ögon, men till saken hörde också att jag var helt utan pengar. Arvodet skulle betalas ut senare och något förskott ville jag inte begära eftersom föredraget var pinsamt dåligt.

   Dalkjusan försvann bakom mig som i en blå dimma. Taxin svängde ut på motorvägen och chauffören sa utan att tveka:

- Det var ett fantastiskt föredrag ni höll. Jag lyssnade i början, men sen körde jag en person till centralen. Vad betyder ”liggande fä”?

- Det betyder värdesaker eller egendom.

- Då förstår jag varför han som jag körde sa: ”Liggande fä” hit och ”liggande fä” dit, en skamfläck är vad de är!”

- Kanske jag ska läsa lite mer historia. Ibland fundera jag på att släktforska?

- Det ska du göra när du blir pensionär och har tid.

- När jag är pensioner kanske jag varken kan läsa eller skriva, sa han.

   Det hade han rätt i och därför sa jag:

- Du kan prata med någon släkting och fråga om årtal och gamla brev. Det är viktigt att du vet vad platsen eller gården heter. Sen går du till arkiven.

- Men pastorsexpedition? frågade han.

- Jag har hört att riksarkivet och biblioteken tagit över, men det ändras nog, men jag la till:

- När datorerna tar över då kan du hitta din släkt i register ifrån hela världen på nolltid.

  På en skylt stod det ”STUREHOLM”. Han blinkade med blinkljusen och vi passerade ett berg. Vid dikeskanten växte det några aspar. Genom bildfönstret såg jag några röda och gula hus i skogsbrynet. Det flesta var inte större än en kolonistuga, men där fanns också större hus, moderna och i mexitegel. De små husen var byggda i trä.

.

11.

   I en trädgård fanns det en amfora och en skulptur i sten. Skulpturen påminde om den som jag sett i slottsträdgården. Den föreställde Venus från Milo. Gräsmattorna var också, som här raka och häckarna tuktade.

   När han såg att jag stirrade ut genom bilrutan sa han:

- Det var arbetare på tjugotalet som flyttat ut hit.

- En falsk drömmen om lyckan ser jag, sa jag för att reta honom.

- Förmodligen mycket bättre än den bostad som de hade innan, svarade han utan att ens reflektera över vad vi pratat om tidigare.

- Jag tror att alla vill leva som grevar och grevinnor, vräkte jag också ur mig.

- Men det var trångt i stan förr. Det kunde bo upp till sju personer i en etta och de flesta längtade till landet.

- Människan blir aldrig nöjd. Räcker det inte med en kolonilott i Tantolunden? frågade jag surt och lotsades som det regnade.

   Nu var det jag som nu satte mig på tvären och han försvarade de som levt under miserabla förhållanden i stan och tvingats flytta ut på landet.

- Jag tro att alla vill ha något eget.

- Men när ska man njuta av det egna. Det är massor med arbete på ett hus och lånen till banken ska betalas.

- Jag tror att de flesta tycker om att hålla på med att bygga och snick­arna.

- Det har jag aldrig hört någon säga. Man brukar säga att det kostar för mycket att anlita en hantverkare, så då gör jag lika gärna ...

   Jag hann knappt avsluta meningen förrän taxichauffören bromsade så det tjöt i däcken. Det osade gummi. Först trodde jag att han blev förbannande för att jag utan omsvep dömde ut alla villaägare och därför tänkte han slänga ut mig, men sen såg jag att framför motorhuven stod det en stor svartbrun älgtjur.

   När chauffören släppte upp bromsen och styrt åt sidan travade älgen över vägen och försvann in i skogen.

- Vad fan kom den ifrån?

- Det var nära ögat!

   Jag lutande mig bakåt, drog efter andan och kände hur hjärta bultade.

__________

* ”När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem. Men om de visar ånger och [villighet att] förrätta bönen och betala allmoseskatten, lämna dem då i fred - Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.” (ur 9:5 At-Tawbah (Ånger) Medina-perioden).

12.